I samma stund som jag säger ’Hej där!’ så
ångrar jag mig.
Fasiken…
Att jag aldrig kan hålla snattran på mig.
Jag ångrar mig bittert och vet nu vad som komma skall.
Jag borde ha använt mig av det gamla välbeprövade ’vända blicken lite svävande ut över den stora folkmassan tricket’ en kunskap som brukar kunna komma väl till pass när man när man liksom inte har lust, eller tid för all del att ’råka se’ en person som kommer gående rakt emot en.
Men icke, jag hade uppenbarligen inte vaknat på min smarta sida denna dag.
Så istället nästan söker jag upp denna gamla bekanting med blicken och med ett varmt leende säger jag alltså ’Hej där!’.
Jag ser hur hon skiner upp som en sol och jag känner ännu en gång att ’vad-tusan-skulle-jag-säga-hej-för-?-!-?’
Just det där ’Hej-där-hejet!’ var å andra sidan typ det enda som jag den närmsta halvtimmen tog initiativet till.
Framför mig stod ett välbekant ansikte.
En trevlig gammal bekant men ack så pratglad sådan.
För min smak, lite väl jobbigt snackig.
Hon är lika välkänd som ökänd för sin specialistkompetens inom envägskonversation.
Att stanna upp betyder att jag upplåter min tid, i värsta fall kan det handla om flera timmar. Man bör för dagen ha begåvats med tålamod, empati, villighet att lyssna, kunna humma instämmande, mumla aha och att jag förstår precis, exakt och kunna slänga in ett å annat å sjutton.
Nu var jag inte tokstressad denna dag så det var bara och bita i det sura äpplet och med en intresserad min hänga med.
Det fanns för övrigt inte en chans att komma undan.
Hennes ord rabblas på i kulsprutetempo i en ganska skön söderslang.
Jag kämpar.
Mitt goda hjärta gör att jag försöker att visa intresse och förstå och på ett lagom smidigt sätt snarast försöka ta mig ur detta samtal.
Efter trettio minuter och otaliga försök att dra mig därifrån studsar helt plötsligt och oförberett frågan tillbaka till mig ’Hur mår dina grabbar förresten?’
Funderar snabbt på att helt enkelt säga ’De mår okej men nu måste jag gå vidare’ men faller jag i smickerfällan och påbörjar en berättelse om hur duktiga de är - 'de små liven'. Hinner dock inte särskilt långt innan damen framför mig åter tar befälet och liksom kidnappar berättandet och kör vidare – det helt utan intresse för något annat än att berätta om sitt och de sina.
Cheezzus!
Fyrtiofem minuter senare och med begynnande skavsår i öronen kommer jag äntligen iväg.
Min shopping uteblev.
Note to myself – nästa gång… titta i fjärran Carro – långt ut i fjärran.
För övrigt så blir det gäster på middag ikväll.
Tänkte köra spansk afton.
Städdag i området.
Pust
Sönerna har jag absolut nollkoll på.
Japp – absolut NOLLKOLL (ni läste, jag vet…)
Att jag aldrig kan hålla snattran på mig.
Jag ångrar mig bittert och vet nu vad som komma skall.
Jag borde ha använt mig av det gamla välbeprövade ’vända blicken lite svävande ut över den stora folkmassan tricket’ en kunskap som brukar kunna komma väl till pass när man när man liksom inte har lust, eller tid för all del att ’råka se’ en person som kommer gående rakt emot en.
Men icke, jag hade uppenbarligen inte vaknat på min smarta sida denna dag.
Så istället nästan söker jag upp denna gamla bekanting med blicken och med ett varmt leende säger jag alltså ’Hej där!’.
Jag ser hur hon skiner upp som en sol och jag känner ännu en gång att ’vad-tusan-skulle-jag-säga-hej-för-?-!-?’
Just det där ’Hej-där-hejet!’ var å andra sidan typ det enda som jag den närmsta halvtimmen tog initiativet till.
Framför mig stod ett välbekant ansikte.
En trevlig gammal bekant men ack så pratglad sådan.
För min smak, lite väl jobbigt snackig.
Hon är lika välkänd som ökänd för sin specialistkompetens inom envägskonversation.
Att stanna upp betyder att jag upplåter min tid, i värsta fall kan det handla om flera timmar. Man bör för dagen ha begåvats med tålamod, empati, villighet att lyssna, kunna humma instämmande, mumla aha och att jag förstår precis, exakt och kunna slänga in ett å annat å sjutton.
Nu var jag inte tokstressad denna dag så det var bara och bita i det sura äpplet och med en intresserad min hänga med.
Det fanns för övrigt inte en chans att komma undan.
Hennes ord rabblas på i kulsprutetempo i en ganska skön söderslang.
Jag kämpar.
Mitt goda hjärta gör att jag försöker att visa intresse och förstå och på ett lagom smidigt sätt snarast försöka ta mig ur detta samtal.
Efter trettio minuter och otaliga försök att dra mig därifrån studsar helt plötsligt och oförberett frågan tillbaka till mig ’Hur mår dina grabbar förresten?’
Funderar snabbt på att helt enkelt säga ’De mår okej men nu måste jag gå vidare’ men faller jag i smickerfällan och påbörjar en berättelse om hur duktiga de är - 'de små liven'. Hinner dock inte särskilt långt innan damen framför mig åter tar befälet och liksom kidnappar berättandet och kör vidare – det helt utan intresse för något annat än att berätta om sitt och de sina.
Cheezzus!
Fyrtiofem minuter senare och med begynnande skavsår i öronen kommer jag äntligen iväg.
Min shopping uteblev.
Note to myself – nästa gång… titta i fjärran Carro – långt ut i fjärran.
För övrigt så blir det gäster på middag ikväll.
Tänkte köra spansk afton.
Städdag i området.
Pust
Sönerna har jag absolut nollkoll på.
Japp – absolut NOLLKOLL (ni läste, jag vet…)
/Carina
& Perre
