Lördagens fredagsmail

Optikern framför mig hummade, mumlade och nickade.
Hon ställde fråga efter fråga och noterade vördsamt mina svar på blocket framför henne.
Allt från hur jag uppfattade saker, såg saker och urskiljde saker runt mig. 
Själv satt jag i en stol som säkerligen skulle uppfattas som bekväm om det inte hade varit 

för den lätt besvärande situationen, framför mitt ansikte fanns en lustig maskin full med märkliga instrument.
Jag som aldrig – bortsett från skolans klassiska synundersökningar never ever har kollat synen var smått oroad över vad som komma skulle.
Jag svarade på samtliga frågor efter bästa förmåga och tyckte själv att jag klarade både frågorna och testerna ganska galant.
Slappnade av något.
Tänkte att det där med att skaffa glasögon kanske ändå var ganska överdrivet.
Jösses, jag såg ju nästan allt... varenda bokstav, typ - om inte på första försöket så i alla fall på andra eller tredje.

Efter en stund lutade sig optikern tillbaka, tittade mig djupt (och möjligen smått roat) i ögonen och frågar med ljuv stämma om jag har körkort.
Absolut självklart, svarar jag självsäkert.
Det ska du vara glad för, för om du skulle ta ditt körkort nu hade det stått ’Glasögon’ med stora bokstäver på det.
Kalla kårar smekte min rygg, iiiiiii...
Fasiken, var det så illa ?!?
Skräcken vällde över mig.
Hjälp, hjälp, hjälp - vägen mot ålderdomen har aldrig känts närmare än nu.

Okej, här gäller det att agera.
Blixtsnabbt korrigerade jag några av mina tidigare svar och meddelande att jag minsann visst såg gatuskyltarna och det jag sa nyss mer var ett uttryck för vad jag trodde att hon ville höra och inte alls synonymt med någon slags sanning.
Optikern log roat.
Nja, jag bygger detta påstående på de resultat som maskinen här visade, sa hon.
Okej, okej, okej – jag fattar.
Det är kört!
Mitt liv som glasögonorm är nu ett faktum.Glada dagar som felfri är till ända - som om de liksom funnits några sådana, hmpf...

Alltså, jag gillar ju inte glasögon.
Fast jag älskar solglasögon.
Som om det är till någon hjälp...

Hur som helst har jag blivit varse om att jag ser som en jäkla kratta (som om jag inte visste det innan...) och att jag nu går en glasögonbeprydd tid till mötes.

Jag har också insett att om jag inte hälsat på alla jag känner så har jag haft ett skäl.
Att dammråttorna har en orsak och det samma gäller för de felplacerade eyelinerstrecken.
Fast färgblind hade varit värre.
Ett liv utan matchande kläder, hus och hem hade varit förenad med dödssynd.

Sebban ska på temafest
Loppan ska på stan
Perre jobbar
Å jag, jag bara ska
Måsågott
/Carina

.