I mina ljusa stunder kan jag vara oerhört handlingskraftig.
På gott och på ont.
På gott och på ont.
Två fantastiska veckor var tillända.
Två underbara, soliga, roliga, rogivande och enastående veckor.
Vi sa adjö till den fabulösa altanen, de trasiga sängarna och den något bittre men ändock på något grekiskt vis charmige hotellägaren.
En timmes bussfärd senare var vi på flygplatsen.
Alla som varit på Kreta och flugit från Chania vet att denna flygplats är något underdimensionerad, milt sagt.
Man står som en fårskock och blir forslade än hit och än dit.
Folk suckar, pustar, stånkar, stönar och försöker vinna någon meter genom att liksom skjuta väskan lite för mycket framför sig. Det här är egentligen helt sjukt beteende eftersom man fick sina sittplatser för hemresan redan på ditresan och man vinner noll i tid då vi alla ska till samma ställe och planet sannolikt inte kommer att lyfta utan någon redan inbokad passagerare.
I korta ordalag kan man säga att deras incheckning är något av en katastrof.
Efter mycket himlandes med ögonen, knuffandes och puffandes kunde vi till slut äntra den del av flygplatsen som innebar taxfreeshopping och inköp av nytt vatten eftersom man var tvungen att lämna den tidigare inköpta men ej urdruckna flaskan utanför säkerhetskontrollen, det på en plats just ordnad för nyinköpta-men-ej-urdruckna-vattenflaskor.
I ett uselt högtalarsystem (varför känns det som om typ alla högtalarsystem på flygplatser är usla?!?) ropar man ut att det är dag att bege sig till gaten.
Värsta långa kön. Förstås.
Vi väntar.
Å väntar.
Plötsligt händer det!
En vaken flygplatspersonalskvinna öppnar ännu en utgång till planet.
En lika vaken Carina puffar på Perre och med ett brett smil hamnar vi nästan först i denna nya kö.
Där blir vi ståendes framför en grind.
Nedanför står den väntade transportbussen.
Ny väntan.
Och det är här den handlingskraftige och kreativa Carina kliver in i bilden.
’Jösses’ säger jag högt.
’De kan ju inte öppna till gaten och sedan inte öppna grinden – de måste helt enkelt missat det’
Väntar ett kort tag.
’Åhhh, dessa laglydiga svenskar som liksom bara är sååå oföretagsamma’, mumlar jag till Perre.
Resolut öppnar jag grinden och vi vandrar glatt ner för trappan till den väntande bussen.
Där står vi nöjt.
Perre säger, så-där-lite-på-skoj – ’Tänk om vi hamnade på fel buss’
’Äh’, säger jag och känner mig fullkomligt trygg och väldigt nöjd över det faktumet att jag tagit detta egna initiativ.
Två underbara, soliga, roliga, rogivande och enastående veckor.
Vi sa adjö till den fabulösa altanen, de trasiga sängarna och den något bittre men ändock på något grekiskt vis charmige hotellägaren.
En timmes bussfärd senare var vi på flygplatsen.
Alla som varit på Kreta och flugit från Chania vet att denna flygplats är något underdimensionerad, milt sagt.
Man står som en fårskock och blir forslade än hit och än dit.
Folk suckar, pustar, stånkar, stönar och försöker vinna någon meter genom att liksom skjuta väskan lite för mycket framför sig. Det här är egentligen helt sjukt beteende eftersom man fick sina sittplatser för hemresan redan på ditresan och man vinner noll i tid då vi alla ska till samma ställe och planet sannolikt inte kommer att lyfta utan någon redan inbokad passagerare.
I korta ordalag kan man säga att deras incheckning är något av en katastrof.
Efter mycket himlandes med ögonen, knuffandes och puffandes kunde vi till slut äntra den del av flygplatsen som innebar taxfreeshopping och inköp av nytt vatten eftersom man var tvungen att lämna den tidigare inköpta men ej urdruckna flaskan utanför säkerhetskontrollen, det på en plats just ordnad för nyinköpta-men-ej-urdruckna-vattenflaskor.
I ett uselt högtalarsystem (varför känns det som om typ alla högtalarsystem på flygplatser är usla?!?) ropar man ut att det är dag att bege sig till gaten.
Värsta långa kön. Förstås.
Vi väntar.
Å väntar.
Plötsligt händer det!
En vaken flygplatspersonalskvinna öppnar ännu en utgång till planet.
En lika vaken Carina puffar på Perre och med ett brett smil hamnar vi nästan först i denna nya kö.
Där blir vi ståendes framför en grind.
Nedanför står den väntade transportbussen.
Ny väntan.
Och det är här den handlingskraftige och kreativa Carina kliver in i bilden.
’Jösses’ säger jag högt.
’De kan ju inte öppna till gaten och sedan inte öppna grinden – de måste helt enkelt missat det’
Väntar ett kort tag.
’Åhhh, dessa laglydiga svenskar som liksom bara är sååå oföretagsamma’, mumlar jag till Perre.
Resolut öppnar jag grinden och vi vandrar glatt ner för trappan till den väntande bussen.
Där står vi nöjt.
Perre säger, så-där-lite-på-skoj – ’Tänk om vi hamnade på fel buss’
’Äh’, säger jag och känner mig fullkomligt trygg och väldigt nöjd över det faktumet att jag tagit detta egna initiativ.
’Men det är många som talar göteborska’, säger Perre.
Jag ler och känner mig fortsatt trygg och lugn, säger att man faktiskt kan tala göteborska fast man bor i Stockholm – Ööööö liksom.
Jag ler och känner mig fortsatt trygg och lugn, säger att man faktiskt kan tala göteborska fast man bor i Stockholm – Ööööö liksom.
Perre dissar mitt uttalande och vänder sig till en ung man
bredvid oss och frågar, ’Ursäkta, men vart ska ni flyga någonstans?’
Den unge mannens blick är både oförstående och obetalbar – ’Alltså Göteborg’ säger han (på bred göteborska), våra medpassagerares blickar riktas mot oss.
Hela bussens blickar riktas mot oss.
Vi befann oss på fel buss.
Den unge mannens blick är både oförstående och obetalbar – ’Alltså Göteborg’ säger han (på bred göteborska), våra medpassagerares blickar riktas mot oss.
Hela bussens blickar riktas mot oss.
Vi befann oss på fel buss.
Framme vid planet frågar Perre chauffören ’Excuse me, but where are this plane going’.
Busschaufförens blick var även den lika obetalbar som oförstående och replikerar ’Where are you going?’
’Stockholm’ , svarar vi och hoppas att det är alla Göteborgare som klivit på fel buss.
Han vänder sig till någon flygplanstekniker på plattan, säger något obegripligt – han pekar bakåt i bussen mot oss två som nu stod ensamma kvar.
De skrattar gott, säger något mer obegripligt, skrattar igen och säger sedan att ’Okej, you must follow me back’.
Vi nickar, tittar på varandra och fnissar hejdlöst.
Tillbaka vid flygplatsbyggnaden beordrades vi att stanna kvar i bussen (Why??? - kan man undra) medan resten av Stockholmsresenärerna kliver ombord – så även de kloka som valde att inte följa vårt tidigare exempel om att ’hoppa över grinden’.
De tittade på oss.
Folk mumlade.
Några log.
Vi tryckte oss mot varandra och försökte ta så liten plats som var möjligt.
Men skämdes… – näe, faktiskt inte särskilt.
På grund av en influensasjuk Pelle blir den planerade klassiska Halloweenmiddagen uppskjuten till lördag.
Förhoppningsvis kommer båda sönerna närvara.
I övrigt.
Vila råder
Happy Halloween
/Carina
The doer
Folk mumlade.
Några log.
Vi tryckte oss mot varandra och försökte ta så liten plats som var möjligt.
Men skämdes… – näe, faktiskt inte särskilt.
På grund av en influensasjuk Pelle blir den planerade klassiska Halloweenmiddagen uppskjuten till lördag.
Förhoppningsvis kommer båda sönerna närvara.
I övrigt.
Vila råder
Happy Halloween
/Carina
The doer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar