Fredag brrrr....

Likt trumpinnar smattrar mina knubbiga ben då jag i full vinterskrud tar mig nerför trappan till perrongen.Varenda sekund är dyrbar – jag bara måååste hinna med just detta tåg.Anledningen är mest för att jag verkligen inte har tid, lust eller ork (mest det sistnämnda) att stå overksam i sju minuter för att invänta nästa tunnelbana.

Och det är så det är.
Man säger att Stockholmare stressar.
Kanske är det så och kanske är det för att man alldeles för många gånger har sett baken av bussen man just missat eller tunnelbanan vars dörrar slagit igen framför näsan.
Kanske är det så att man alldeles för många gånger har fått stå där i 7, 8 eller 12 minuter i regn, blåst, kyla och snö för att invänta nästa kommunala färdmedel som ska ta mig från plats A för vidare färd till plats B som i sin tur (säkerligen efter en stunds väntan) kommer ta mig till slutdestinationen dvs. plats C.
Kanske har man svurit så många gånger över just det faktumet så att man istället springer för att hinna – även om man är i tid/har tid - för vem vågar lita på otidsförlitliga transportmedel.
Precis innan dörrarna stängs hinner jag smita ombord på tåget.Yes – jag hann!Därefter börjar ’The walk’.
I min strävan att komma till första vagnen (så jag slipper att gå så långt när jag ska väl ska kliva av, ja jag vet – ännu ett typiskt Stockholmssärdrag å ja ni vana tågresenärer vet vad jag menar) så brukar jag ta mig framåt medan tåget går.Den här promenaden kan liknas vid ett besök i Lustiga Huset, underlaget kränger, svänger, skuttar och far.

Man går i en lätt framåtlutad kroppsställning med en benföring likt Zeb Macahan i hans fornstora dagar.Helt plötsligt får tågföraren för sig att stanna.

Vaket greppar jag första bästa handtag, gungar till något innan jag återfår balansen.Svär tyst men känner mig ändå rätt nöjd över att ha lyckats parera stoppet med en cool elegans.

Innan nästa stopp hinner jag fram till det dörrpar som är längst fram i vagnen.

Tåget stannar och jag småjoggar till den åtråvärda vagnen längst fram i tåget.Börjar samma procedur med att vinglandes åter ta mig framåt.

Klonk å tvärstopp.Jag som precis är i färd med att ta nästa steg tappar totalt balansen och hamnar mitt i knät på medelålders man (typ min ålder alltså...).

Förläget och förvirrat tittar jag upp.Mumlar något ursäktande och försöker febrilt ta mig samman.

Lyckas precis resa mig då tåget åter kommer i rullning.Vänder mig om för att åter påbörja min färd framåt då tåget åter tvärstannar och samma procedur upprepas.

Tjoff ner i samma mans famn, hans morgontidning gick i bitar och med blossande kinder kravlar jag mig upp och ber åter om ursäkt.Lite putslustigt säger han att detta gärna får bli en vana.

Själv log jag ett mycket ansträngt leende.Ett mycket ansträngt leende.En ovana tänkte jag replikera, dessutom en dålig sådan.
Men det sa jag inte.Men jag log - om än ansträngt.
Min blick flackade runt för att försöka urskilja hur många som uppfattat min lilla fadäs.
Folk log tillbaka.
Jag samlade ihop mig själv och trippade vidare till första bästa lediga plats.

Minus 18 idag – härligt.
Ikväll ska vi fira Mamsen som fyller år.
Tror tusan att sönerna ska med och fira mormor.
Ha en cool helg
/Carina
Den kyliga