Världen består ändå av så mycket elände, jämmer och sorg, hellre vill jag förmedla glädja, leenden och positivitet.
Men ibland så.
Sitter här, har förberett allt inför kvällen.
Hör raketer smälla så det dånar över sjö och land.
Jag sitter och känner smärta.
Minnet av den där Nyårsnatten för sex år sedan blossar upp och tar över alla mina sinnen.
”Telefonen ringer, svarar glatt. Hör Leopolds förtvivlade röst, han gråter och skriker rätt ut ’Mamma Adde är död’”.
Han upprepar sina ord och jag känner min egen panik.
Vad har hänt, är du säker, var är du, är du okej?
Frågorna väller ut men det enda jag får till svar är att ’Adde är död’.
Deras gemensamma barndomsvän Andreas har fått en nyårsbomb i ansiktet och hans liv gick inte att rädda.
Jag förstår att Leopold är på Södersjukhuset, dit han och vännen, Patrick kommit.
Vi, tillsammans med föräldrar till killarna i fotbollslaget samlas hos en av familjerna.
Vi har socialtjänst och poliser på plats, de hjälper oss i vår sorg.
Alla kompisar sitter inklämda i ett rum där det enda som hörs är förtvivlan och snyftningar.
Där står vi, tysta.
Kramar om varandra, tänker på föräldrarna, gråter.
Allt är så overkligt.
Inte förens på morgonen skingras vi.
Den nyårsnatten förändrande nog oss alla.
Min egen uppskattning av raketer har förbytts till ogillande och avsky.
Denna kväll går mina tankar till Addes familj.
Andreas blev 17 år.
Ta hand om varandra i nyårsnatten
/Carina
Här hittar ni Addes Minnessida
Jag beklagar verkligen och jag känner så väl igen mig. Min storasyster gick bort för ganska många år sedan nu men sorg försvinner aldrig. Den ändras bara. Jag blir ofta vemodig av högtider, så kommer det nog alltid att vara. Det jag tänker lite som ett mantra är att hon ju har det bra, det är vi som är kvar som känner saknad. Jag tycker att det är fint av dig att skriva ett inlägg om detta för det är många, många som har det tufft vid högtider. Ofta pga saknad och det ger lite värme av att känna igen sig i andras ord. Kram på dig och ha en fin kväll!
SvaraRaderaMycket mycket tragiskt att läsa! Tyvärr så fortsätter det skjutas raketer o smällare för glatta livet ändå.. Minns såväl när min bror levde, han satt i rullstol fick en raket i knäet i stolen. Han kunde ju inte ta bort den själv, kommer aldrig aldrig glömma skräcken i hans ögon. Just den gången gick ändå bra, min pappa kastade sig över brorsan o hann kasta iväg eländet precis innan den small av. Sedan dess avskyr jag smällare av alla slag. Det kommer alltid att finnas kvar i min själ o i mina tankar. Jag förstår fullkomligt eran sorg!
SvaraRaderaKRAM
Jag gillar inte heller smällare och raketer. Känner ingen som har dött av dom, men har däremot haft hund som hade ett helvete både nyår och påsk. Inte roligt att behöva droga sin vovve för att fulla galningar ska terrorisera grannskapet med sånt. Beklagar verkligen din sons förlust. Var in och tittade på hans minnes-sida, jättefin.....Kram
SvaraRaderaBeklagar verkligen förlusten. Ryser i hela kroppen när jag läser vad som hänt.
SvaraRaderaVi köper själv inga raketer, har väldans respekt för dem.
Kram
Hej!
SvaraRaderakommer hem efter ännu en lång dag och läser ditt inlägg och det berör på djupet medan nyårsraketerna smäller omkring mig. Har aldrig tyckt om fyrverkerier, dom är ett groteskt slöseri med resurser och allt detta lidande för människor och djur.
Jag tycker så mycket om att du inte räds att ta upp det svåra, smärtsamma i livet, det finns ju där aldeles nära och livet är ju inte glättigt jämt och ständigt även om det är det då och då.
Tänker på er.
Kramar i mängd från Eva
Mina tankar till er och vännen Abbe.
SvaraRaderaGott Nytt År!
Kram!
Jag ryser när jag läser. Många kramar!
SvaraRaderaTack alla snälla för varma ord.
SvaraRaderaMin sorg över att han inte finns här kan jag leva med, raketerna jan jag stå ut med men däremot far det fortsatt en isande skräck genom mig då telefonen ringer sent eller mitt i natten.
Jag är paniskt livrädd att det ska hända sönerna något och jag sover med mobilen vid kudden, varje natt.
Man kan vänja sig vid rädsla och sorg men inte bli av med den.
Kraaam och tack till er alla
/Carina
Usch, jag ryser när jag läser ditt inlägg. Vilken fasa! Man blir verkligen varse hur skört livet är.
SvaraRaderakram