Nattens våndor

Jag har genomlidit en helvetesnatt.
Med risk att betraktas som ett självömkande fruntimmer måste jag bara få vältra mig i nattens elände.
Har inte känt mig helt kurant sedan min magsmälla (inte att förknippas med baksmälla) för en vecka sedan.
Igår besökte jag läkare.
Rådet var något i stil med ’ta det lugnt, drick mycket vatten och du kommer snart vara på benen’
Jag lydde rådet och åkte till jobbet.
Vaknade inatt runt 01.00 och mådde illa, fruktansvärt illa.
Intar badrummet, kroppen värker, fryser, svettas.
Tillbaka i sängen kryper jag ihop som ett barn, kroppen skakar och illamåendet håller mig i ett järngrepp.
Känner mig som norra Europas mest ynkliga människa och i mitt erbarmliga tillstånd börjar jag storgråta – gud vad det var synd om mig (orkade inte ens tänka på de utsatta och hemlösa som sannolikt har det mycket värre).
Perre jobbade natt och där låg jag, ensam.
Dessi som är den mest kloka vovva jag någonsin träffat lägger tassen på min axel och slickade mina tårar vilket självklart renderade i att jag grät en skvätt extra – underbara bästa vovva.
Framåt 04.00 hade illamåendet släppt så pass att jag vågade mig på en värktablett och slängde iväg ett ynkligt sms till Perre.
Somnade och sov till sju.
Kravlade mig upp, blandade en härlig cocktail på magencyl, alvedon, ipren, postafen och samarin.
Klädde mig och tog mig till jobbet.
Perre (som nu kommit hem) förbannade mig och tyckte (kanske med all rätt) att jag inte skulle röra mig en meter från sängen idag.
Bland det värsta jag vet är när folk intar en martyrroll och har mage att förvänta sig cred för att de klena och krassliga tar sig till arbetet.
Jag vill därför poängtera att det INTE var därför jag tog mig till jobbet.
Nej skälet var mer krasst än så.
1) Pengar, jag har fasiken inte råd att vara sjuk, det har redan gått mängder med obetalda dagar i den av helgdagar frikostiga juni.
2) Jag tycker det är ohälsosamt jobbigt och pinsamt att sjukskriva sig, det spelar nästan ingen roll hur sjuk jag är men ’det där samtalet’ är bland det värsta jag kan utsätta mig för. Förmodar att det härrör från min ungdom då min moral var lika hög som en Falabellahäst och jag sjukskrev mig för minsta antydan till åkomma (allt från bakis till nageltrång), sedan dess har mitt samvete hunnit ikapp och även om jag sällan eller aldrig är sjuk så känner jag mig ändå som en lögnare.

På bättringsvägen
/Carina