Paralegal

Jag var på arbetsintervju här om dagen.
Sökte jobb som paralegal.
Hade jag inte googlat på vad det var hade jag aldrig sökt, hade jag inte haft jobb hade jag sannolikt inte heller sökt.
Det ligger mycket i det faktum att jobb ger självförtroende.
Nu vet jag att jag kan och jag vågar.
När jag var hemma kunde jag ingenting.
Mest gjorde jag ingenting å massor.
Men söka jobb utanför tidigare erfarenheter vågade jag inte.

Det finns tillfällen då jag önskat att jag begåvats med en extra portion integritet.
Ibland blir jag ’sån där’ som talar högt, vitt och brett berättar om allt från uppväxt till familjeangelägenheter inför alla som orkar lyssna.
Efteråt står jag där och känner mig dum och naken – varför i hela fridens namn kunde jag bara inte hålla snattran.
Avundsjukt tittar jag på de människor som står där oberoende och okränkbara, känner hur de får min respekt, själv känner jag mig förkrympt och korkad och sitter kvar som en urvriden trasa.
Får jag lite 'cred' öppnas garanterat alla dörrar på vid gavel.
Jösses så 'lätt' jag kan vara.
Men det handlar inte om att vara spännande, nej det är inte alls.
Vill mer visa den person som jag är, vad jag står för.
Jag ser upp till (nåja, nu kanske vi inte ska ta i) människor som orubbligt vågar sträcka på ryggen, de besitter ofta en naturlig pondus som känns trygg – jämförelsevis kan jag känna mig liten, barnslig och osäker.

Men det har blivit bättre. Mycket bättre.
Kände mig rätt cool på intervjun.
Hade ingenting att förlora.
Tror jag levererade rätt svar.
Och framförallt kände jag mig full av integritet.
Helt avslappnad. Grymt.
Inte en familjehemlighet lämnade mina läppar.

Rakryggad
/Carina