Nystart!

Sällan har jag väl blivit så väl mottagen .
Blommor och blad, kramar å hyllningar.
Kände mig lite som en superstar eller som om jag fyllde år eller i alla fall hade namnsdag.
Det var ashäftigt och egot fick sig en rejäl vitaminkick.
Väntade till slut på den där förlösande knäppen på näsan som förkunnade att jag drömde.
Men den kom aldrig.
Säger bara JÖSSES AMALIA!

På tåget hem satt jag med ett löjligt leende.
Killen mitt över log tillbaka.
I min egen värld fortsatte jag att le.
Nu log jag ju inte mot honom – vilket han nog inte förstod.
När han nickade sådär lite ’hejjande’ insåg jag att jag hela resan suttit med huvudet på sned och en drömmande blick – rätt mot honom.
Bytte blixtsnabbt smilet mot en blick som mer undrade ’å vem e du???’.
Ångrade mig snabbt.
Ett leende kan man alltid bjussa på.

Väl hemma kom tiden ikapp mig.
Vänta nu…
Prestationsångesten blandades med hyllningsfraserna.
Vad var det alla hette, vilka gjorde vad och vad betydde alla förkortningar?
Vem skulle flytta vart och varför?
Och alla dessa engelska ord, regler och policys?
Hade jag egentligen fått med mig något annat än en massa förvirrad svårhanterad information?
Kände frustrationen...
Bestämde mig för att avvakta med ångesten tills jag har fog för att ta fram den.
Till dess är det njuta som gäller

Nyanställd
/Carina