Idag Fredagsinlägg...

Okej, kryper till korset.
Två veckor.
Inte mer än två veckor blev det på nya jobbet.
Skäms lite...
Öhh, vadå nya jobbet undrar ni?
Fattar ni, jag har inte ens basunerat ut att jag hade fått jobb...
Titeln var administratör.
Helt rätt
Platsen var Gamla Stan
Tokrätt
Sen tog det ’rätta’ slut.
Att engagerat och aktivt arbeta med de nationella riktlinjerna för schizofreni, schizofreniliknande tillstånd och psykosvård var fel.
Hel jädrarns fel
Hur jag än vred å vände på det hela var detta ett engagemang som jag saknade.
Kände mig helt bortkommen och vilsen.
Krympte.

Ehh, vad är det för bortskämda dumheter, tänker ni.
Kan må så vara men man måste vara ärlig, både mot sig själv och gentemot sin arbetsgivare å när jag efter första veckan kände ’herrejisses vad skönt med fredag’ å inte ’va!!!, fredag redan’ - förstod jag att jag var ute på hal is.
Tänkte att det blir bättre, så körde på en vecka till.
Men nej!
Det här jobbet gjorde mig inte rättvisa å vice versa.
Det var inte jag.
Inte någonstans alls. Faktiskt.
Hederligare för hela projektet att överlämna till någon som kan känna iver, hunger och glädje över att gräva och grotta in sig i Landstingets något snäva värld.
Alltid lär man sig något nytt.
Jag vill jobba där man får ha skor på fötterna å där man skor sig på andra, hmpf...
Ha högt till tak och ’slänga käft’ med kollegor.
Äta gratisluncher och gå på superviktiga businessmöten, ha ett stort skrivbord med ett överflöd av pennor, block, saxar, häftapparater, gem och en uppsjö av färgglada postitlappar. Kunna välja färg på pärmarna, välja hur många register man vill och ta ett glas vin efter jobbet.
Vara på schyssta kickoffer å vältra mig i glädjen över att ha ett jobb där man kan vara som man är eftersom man inte blev som man skulle.

Det första jag gjorde när jag avsagt mig uppdraget var att ringa min gamla arbetsgivare.
Hallå – help me...
Pleace… help me…
Någonstans där borta i tunneln såg jag ett ljus tändas, svagt - men tydligt.
Håller tummar å tår

Idag har vi varit i AGA berget på Lidingö.
Spännande som tusan.
Igår var vi i Linköping.
Kul som tusen.
Sönerna softar, de e de grymma på.
Gillar dem, skarpt.
Båda två.
/Carina
& Äventyraren Pelle