En riktigt God Jul till er Alla!

eCards at JibJab!

Fredag före dopparedan tillika Lopparedan!

Idag är det tomt(e) och öde.
Alltså här på kontoret.
Vi är några få tappra.
Det samma gällde på pendeln .
Ute är det mörkt och grått.
Lär vara årets mörkaste dag, det positiva är då rimligen att vi nu går mot ljusare tider.
Vilket känns bra mitt i detta mörka.
Gillar ljust.

Igår inhandlades de sista klapparna.
Känner mig hyggligt nöjd med årets inköp.
Inte för att de blev så många färre som det var tänkt. Men bra saker liksom.
Så här sitter man, dan före dopparedagen och kan inget bättre.
Att-göra-listan är hur lång som helst, dock innefattar ingen av punkterna något som går att utföra under arbetstid.

Ikväll ska vi slå in klappar, rimma, klä granen (om nu Perre lyckas hitta något grant exemplar) och sist men definitivt inte minst (möjligen yngst), det viktigaste av allt – gratulera en av mina älskade ungar. Leopold fyller 24.
Jösses amalia å dra mig baklänges vad tiden går. Tänk att den lilla parveln nu är 24.
Jag blir glad i hela hjärtat.

Helgen kommer att firas som den alltid gjorts.
Alltså vi firar alltid jul – och oavsett fortsättningen kommer vi med allra största sannolikhet fortsätta att göra det.
För det vill jag göra.

Julekram
/Carina
Perre
& Dessan

Secret Santa

Vår ’Boss’ kom med den glimrande idén att vi,
så här dagarna innan stora delar av gruppen går på en härlig, välförtjänt och njutbar julledighet skulle ha en egen liten mini ’Julleafton’.
Vi skulle tillsammans, som det glada härliga och vänligt sinnade kamratgäng vi är dela ut klappar 'The Secret Santa Way'.
Var å en inhandlade en fyndig klapp för i runda slängar femtiolappen.
Sagt och gjort.
Min klapp var väl sådär (vilket för övrigt var ett genomgående tema), däremot vann den stilpoäng på den eminenta inslagningen.
'BOSSen' själv utgjorde sedan Mr. Santa och delade med en mullrande tomtelik stämma (nåja...) ut klapparna till den förväntansfulla flocken.
Något förvånad fick jag mottaga den klapp som BOSSen ’him self’ hade inhandlat (vilket jag snabbt klippte på handstilen – ni vet, Carina Sventon).
Spänt, med allas blickar riktade mot mig öppnade jag paketet.
Och fann…
Just, en Vodoodocka.

Bara det att de stod BOSS skrivet på bröstet gjorde det hela lite scary. Cheezzus.
Jag har läst att utövare av voodoo i allmänhet är öppna för nya influenser och att ceremonierna är inkluderande snarare än exklusiva tillställningar.
Hmm, något positivt alltså. Eller, hur tänker jag här?
Dockorna bör avbilda personen i fråga men det är inte ett villkor för att magin skall fungera. Kön på dockan är dock ett krav.
Vänder och vrider på dockan och anser absolut att den trots sitt något androgyna utseende nog är att betrakta som en man – det står dessutom BOSS på den. Liksom.
Det dockan råkar ut för, sägs också hända personen som dockan representerar. Vanligast (i myten) är att sticka dockan med nålar eller att bränna den, det får således bli nålar eftersom det råder eldningsförbud på kontoret.
Den mest extrema formen av detta voodosektbeteende är den etnologiska bakgrunden till zombien, vilket egentligen är en förgiftad person som totalt verkar sakna fri vilja. Giftet ger alla symptom på att döden har inträtt (hmm, vår ’BOSS’ är en riktig gottegris – man kanske skulle bjuda på några 'godbitar efter jul'). Efter begravningen grävs 'liket' upp och ges ännu ett gift som försätter personen i ett viljelöst tillstånd. Sådana drogade personer användes på vissa håll (läs arbetsplatser) som extra billig arbetskraft (undrar om jag ska informera BOSSens BOSS om detta?).
Funderar på om ’Herr BOSS’ har den minsta aning om vad han egentligen givit mig och vilka effekter detta kan ha?
Frågar mig om han känner han till min nyfikenhet och intresse för svart magi???
Och framförallt mina kunskaper hehe…

Moohahhahhaaa
God Jul Herr Boss…
/Carina

Musbus

Förra julen överträffade jag mig själv genom att i oanade mängder göra julegotter.
Jag var helt magisk i mitt utövande.
Blev som besatt, det var knäck och kola, ischoklad och tryfflar i alla dess smaker, färger och former.
Jag gick från en obevandrad amatör till perfektionistisk eufori.

I år har jag inte varit riktigt lika lysande.
Med ett sting av dåligt samvete över uteblivet julpysslande bestämde jag mig här om dagen för att i alla fall snitsa ihop lite trillingnötter.
Jag rostade nötter, fixade och joxade.
Resultatet av mitt mästerverk ser ni här.

Stolt som en maskulin höna ställde jag ut de båda faten för att svalna i uterummet.
De gick inte in i kylen så det ’isolerade-uterummet-blev-det-perfekta-förvaringsstället’
Där har de i väntan på Julhelgen och den stora glufsardagen förvarats i en lagom sval temperatur.
Av en händelse kikade jag igår ut genom köksfönstret in i det ’isolerade-uterummet’
Öhh, vänta nu!!!
Har Perre varit och nallat???
Snabb koll och han var oskyldig.
Inga tecken på inbrott.
Inga tecken på strid.
Inga tecken på kladdiga nävar.
Men inte en enda ynka trillingnöt fanns kvar.
Kliade mig i huvudet.
Ett riktigt musterium.

/Carina Sventon

Jul, jul - strålande jul, eller?

Yepp – I am a Jullover!
I grund och botten.
I närmare 25 år har julen alltid firats i två omgångar.
Julaftonen har sönerna firat med sin far, vi med Perres släkt, Brorsan med frugans sida osv.osv.
På Juldagen har vi sedan förenats i en ’egen’ Julafton hemma hos oss.
En förträfflig lösning som jag gärna och ofta har rekommenderat till andra vilsna själar.
Jag har varit stolt över detta arrangemang.
Tills för några år sedan.
Saker och ting ändrades.
Perres mormor gick ur tiden, det samma gällde Morris och Anders.
Jag började känna en längtan av förändring.
De gamla ingredienserna som gjorde den gamla invanda lösningen så bra blev nu mindre självklara.
Det började gå upp för mig att den så praktiska metoden mest var praktisk för alla andra.
Jag var den som varje år vinkade av sönerna och med en tår i ögat och ett sting av längtan kikade på Kalle Anka.

Inte för att jag ville erkänna det, det var ju jag som startade 'Julafton/Juldagsarrangemanget'.
Okuvligt fortsatte jag hävda det smarta i att ha två 'Julaftnar' (vilket jag iofs fortsatt vidhåller 'kan' vara en optimal lösning).
Men det var något som år efter år fattades mig.
Jag vill fira jul på Julafton.
Jag vill vara med mina söner på Julafton.
Jag vill ha julen tillbaka!

Enkelt tänkte jag.
Det är väl bara att säga till att från och med nästa år firas Julaftonen på Julaftonen. Klart!
Trodde jag ja...

Grinchen
/Carina

Fredagsmail på en fredag!

Nu jädrar!
Nu slå man till med rätt mail på rätt dag även om tidpunkten ligger utanför arbetstid.
Hey – vad väntar ni er???

Idag var det stämma.
Tjusig och proper ’blippade’ jag av de tolv deltagarna.
Ja det var inte fler än så.
I det stora hela väldigt smått.
Fast i det hela stora säkert väldigt betydelsefullt.
Sen finns det saker i det lilla stora som kan vara väldigt irriterande.
Jag pratar om småsaker.
Irriterande pytte saker som ibland av outgrundliga anledningar inte släpper greppet om hjärncellerna.
Idag hamnar följande saker på irritationslistan.
Skulle kunna inleda med Carolas mellansnack, men gör inte det.
Istället nämner jag butiken Indiska.
Hade 20% på ett helt köp.
20% dras på samtliga varor utom en. Den dyraste.
Hur kan det bli så?
Irriterande.
Fick tillbaka en 50-öring i växel istället för en 10-krona.
Inte för att det är hela världen.
Men irriterande
Varför i hela fridens namn blandar en del bloggare in GIGANTISKA bokstäver i texten. Tror de att vi läsare ser vissa ord sämre?
NEJ!
De E Super Irriterande.
I Odd Mollybutiken på Freeport blev vi alla övertygade (å övertalade) att notera våra mailadresser för kommande utskick.
Som kompensation fick vi ett fett rabatthäfte med schyssta erbjudanden.
Samtliga butiker hade något att locka med dvs. ALLA utom Odd Molly.
Vad är det för snålfasoner?
Makalöst irriterande
Surar fortfarande

För övrigt har jag nollkoll på de som jag bör ha hundra koll på.
Syftar då på på mina vackra avkommor.
Perre har jag koll på
Vi har koll.
På varandra

Helg
/Carina

Grattis Brorsan!

Jag har bara en bror
En lillebror
Fast det var länge sedan han var mindre än jag.
Han är tusan den bästa brorsan man kan ha.
Jag är ohyggligt glad över att ha en sån bra brorsa.
Idag fyller han år.
48 jädrans år. Ja, jösses.
Tänkte bara säga grattis ’Mandelmässe-Nässe-Hässe’

Kram från stolt storasyrra
/Carina

Stjärnklart

Igår var det Julmingel.
Inte så mycket jul utan mest mingel faktiskt.
Ingen julmat alls, inga julsånger (sånär på att Carola nödvändigtvis ska blanda in Betlehem och ett gossebarn mitt i det hela!!!), ingen glögg och inga tomtar (om vi nu ska bortse från en å annan tomte som smakat lite mycket tomtedryck).
Dess mer skumpa, gåslever, delikatesser, glitter och glamour.
Yes I like!
Vi var på Stjärnklart.
Anders Berglund, sicken klassiker
Tommy Körberg, sjunger vidunderligt bra och fräck i mun som få. Pryda får hålla för öronen.
The Poodles, över förväntan, riktigt showiga. Blandade schysst hårdrock med vacker skönsång
Orup, ja – lite av en personlig favorit. Vilka låtar, vilka låtar.
Salem al Fakir, vad säger man – världsklass. Ett musikalisk geni som bjussar på sig själv.
Shirley Clamp, sångmässigt ingen favorit men en jädrigt cool och rolig tjej.
Carola, blunda Carina blunda – hon må vara vacker och sjunga som en gudinna men mellansnacket, jösses mellansnacket… jag klarar mig helst utan såväl prat, dramatiserade rörelser, överdrivna gester och minspel, uuurk...
Jädrar i havet vad jag har svårt för hennes 'artisteri'.

Å sent blev det.
Showen höll på till tolv.
För en kvällstrött 50+are var en sömnmässig katastrof nära.
Taxi hem.
Det var Stjärnklart ute.
Idag är jag trött - barnsligt trött!

När får man åka hem?
/Carina

Glad Lucia!

Konsten att glädja sina arbetskollegor
eller hur man mutar sig till några pluspoäng.
Alla knep är tillåtna så länge de håller sig inom lagens långa arm och inte innehåller alkohol, det läste jag i tidningen idag.
Pepparkakor sägs dessutom göra människor snälla.
Men nää, det-fanns-inga-’bak’tankar-med-just-detta-initiativ – förutom just att vara lite snäll och omtänksam i juletider.

På lunchen gick jag förbi en parkbänk där en kvinna som var att betrakta som något av en uteliggare satt och stortjöt.
Tårarna sprutade, hon hulkade högt och höll krampaktigt i sin kasse med ägodelar.
Lite besvärat gick jag förbi.
Väl inne i det stora varuhuset med överfulla hyllor och supershoppande julrusiga människor började jag få dåligt samvete och skämmas.
Varför satt hon där och grät så hjärtskärande, vad det något jag kunde ha gjort?
Bestämde mig för att gå tillbaka.
Nu var bänken tom sånär som på två tuggummituggande 13-åringar som fnissigt kikade på folk och såg allt annat än ledsna ut.
Gick tillbaka till jobbet och kände mig otillräcklig.
Sitter nu i ovisshet och funderar på varför denna kvinna var så ledsen.

Samariten
/Carina

Handmade by CLE

Torsdagsfredagsmail, de ni...

SUPRISE!
Fredagsmailet på en torsdag.
Jag slutar aldrig att förvåna mig själv.
Å sannolikt inte er heller.

Är som bekant en förespråkare för att man kan göra som man vill. I det mesta.
Nästan jämt.
Utom när det inte passar sig.
Fastnade vid en artikel där man tog upp vad som var tillåtet eller ej när det gäller sex.
Amerika sägs ju vara möjligheternas land, där inget just är omöjligt. Efter en titt på de olika delstaternas lagar bör dock uttrycket revideras. Rejält.
Hur jag hittade denna webbsida?
Hmpf…
1) En man får inte avfyra en pistol då hans kvinnliga partner får en orgasm. Denna lag är verksam Connorsville, Wisconsin.
2) Den enda ställningen som är accepterad enligt lag i Washington DC är missionärsställningen. Alla övriga ställningar är olagliga. Bara så ni vet.
3) I delstaten Washington finns det en lag som meddelar att det är strängt förbjudet att älska med en oskuld (även på bröllopsnatten).
4) Om en polis i Coeur d'Alene, Idaho, misstänker att ett par har sex i en bil eller annat fordon måste han tuta tre gånger och sedan vänta två minuter innan han kan närma sig bilen med paret i. Otroligt hänsynsfullt – om du frågar mig alltså.
5) I Harrisburg i delstaten Pennsylvania är det olagligt att ha sex med en lastbilschaufför i en vägtullshytt.
6) I Tremonton är det förbjudet för en kvinna att älska med en man inuti en ambulans. Utöver de normala anklagelserna som bör påfölja ett missbruk mot denna lag kommer även kvinnans namn att publiceras i lokalpressen. Mannen får inget straff.
7) Å andra sidan så i staden Ames i Iowa får en äkta man inte ta mer än tre klunkar öl då han ligger i sängen bredvid sin fru.
8) Och om hans andedräkt luktar lök, vitlök eller sardiner är han enligt lag förbjuden att älska med sin fru.
Lag och ordning i all ära.
Men ibland så…

I helgen ska Dessi mysa med sin mormor.
Sebban och Loppan, mina favoritsöner har väl som vanligt en massa för mig okända planer.
Å vi – jag och Perre, Perre och jag
Ska liksom bara…

Go west trallalallalaa…
/Carina

Så blev det liksom söndag

Inte förra fredagen, inte i fredags å inte igår heller...
Började få sms från oroliga vänner, mail från gamla bekanta och en spontan kram från flyktig sympatisör.
Vet inte hur ni fungerar men ju längre jag väntar dess svårare blir det att skriva.
Den bubblande fnissigheten inför de, i mitt eget tycke ofta oändligt fyndiga formuleringarna har den senaste tiden känts som ljusår bort.
Hallå, vart är ni?!?
Cheezzus. Ge mig luft!
Är det månne det idoga jobbandet som har tagit lusten att skriva ur mig eller är jag bara inne i en tillfälligt långvarig svacka?
Avundsjukt kikar jag in hos andra bloggare, kliar mig i huvudet och undrar vart de får energin från.
Mitt eget dygn består av sova, jobba, äta och för första gången någonsin upplever jag att det inte längre känns som en nödvändighet att öppna datorn när jag kommer hem från en arbetsdag.
Först lite märklig känsla, sedan ett sting av förvåning som ebbar ut i ett dåligt samvete för att övergå till en viss tillfredsställelse.
Man behöver inte öppna datorn på kvällen.
Man behöver inte öppna datorn på kvällen.
Man behöver inte öppna datorn på kvällen
Nix Pix inte alls faktiskt (känner mig på pannan och undrar stillsamt över mitt allmäntillstånd).
Men så är det dessa Fredagsmail.
Det är här som samvetet knackar på axeln och knäpper den late på näsan.
Min moraliska sida hävdar sin suveränitet.
Poängen är således att inte göra något uppehåll.
Något som jag verkar ha oändligt svårt att ta till mig...

Näe, dags att knåpa ihop några rader, mönstra på julskutan och ge mig ut i det böljande bloggandet och heta julrusch.
I fredags var det glöggmingel hos grannen.
Idag var det glöggmingel hos före detta grannen.
Trots en total hänförelse över stundande juletider känns det som jag ligger steget efter. Hela tiden.
Det var allt.
För idag.

/Carina
Den gryende

De där med namn...

Lika mycket som jag gillar att bli överraskad och få mina förutfattade meningar totalsågade, kapade vid fotknölarna och känna att saker och ting inte alltid är som man tror så älskar jag när mina inpräntade och redan fastslagna fördomar bli besannade.
Yes right!
Orden ’Vad var det jag sa’ känns ibland lite extra skönt att kläcka.Fast nästan ännu schysstare är att inte behöva säga dem utan bara njuta segerns tysta sötma när man får sina åsikter och tankar bekräftade.
Läste för ett tag sedan om en undersökning man gjort på Handelshögskolan.Den handlade om namn.Och inte vilka namn som helst utan det faktum att pojkar med y-namn oftare hamnar i kriminalitet.
Män som heter Conny, Ronny, Benny, Jerry eller Sonny i förnamn tycks löpa något större risk att hamna i fängelse och de bor också oftare i bostadsområden som har låg status.
’Vi fann ett samband mellan att ha ett så kallat y-namn och att befinna sig i Kriminalvårdens förvar, i fängelse eller samhällstjänst. Men vi har inte kommit fram till varför.’I studien undersöker de den utbredda föreställningen att vissa förnamn hänger samman med brottslighet och låg så kallad socioekonomisk status, det vill säga att de som bär dessa namn tjänar mindre än andra och oftare bor i sämre bostadsområden.
Jämfört med de vanligaste svenska namnen – som Lars, Mikael, Per och Stefan – löper personer med y-förnamn två och en halv gång så hög risk att förekomma i Kriminalvårdens register. Allt enligt den nya studien. Dessutom finns ett statistiskt samband mellan en stor andel y-namn i en kommun och en rad negativa socioekonomiska faktorer.
Han säger att en sannolik förklaring till att personer som heter exempelvis Conny och Benny något oftare hamnar i kriminalitet kan vara socioekonomiska bakgrundsfaktorer – det vill säga att föräldrarna har en lägre utbildningsnivå, lägre lön och mindre förmögenhet samt oftare är sjuka eller arbetslösa.
Y-namn är en vanlig benämning på engelsksklingande, manliga förnamn som slutar på y. Namnen var populära i Sverige under årtiondena före och efter andra världskriget. När namnen fortfarande var vanliga hos skolbarn associerade lärarna dem ofta med ”busungar”.
Tell me more. Liksom.Jösses behöva ha en studie för detta redan klarlagda fakta.
Å så säger man att namn inte är så viktiga.Tjåröbellabingbong va…
Namn: CarinaPopularitet: 1960-taletUrsprung: Kom till Sverige i slutet av 1800- taletCoolhetsstatus: Rasar utför på topplistanOmdöme: Från det latinska ordet carus som betyder "kär", i Italien betyder det söt./Carina

Mötesfredag!

Möten – jösses amalia vad mitt liv numera består av allehanda möten.
Man möter folk på pendeln.
Man möter folk på stan.
Man möter folk i butikerna, på luncherna och i hissen.
För att inte tala om alla jobbmöten.
Från att ha tillbringat mina första veckor i ett totalt mötesbrus där det sannolikt fastnade något mindre än det som flödade ut på andra sidan har jag slutat hyperventilera och tillockmed börjat förstå ett å annat jobbsammanhang och ana en å annan ’hot’ förkorting.
Dvs. - vilket jag tills idag i alla fall trodde.
Cheezzzus!
Efter en tvåtimmarsmangling är jag benägen att ta ovanstående påstående tillbaka.
Satan i gatan vad det droppades förkortningar och obegripliga uttryck.
Varför ska alla ’slides’ vara på engelska (så hon för att i nästa sekund upptäcka sin egen fadäs).
Alla mötesdeltagare nickade mycket instämmande och verkade vara med på noterna, dvs. alla utom jag som mest såg ut som dagens UFO.
‘Please, can someone be so kind as to translate the UFO down in the corner!?!’

Helgen ska avnjutas lugnt och stillsamt.
Vi ska bara vara hemma. Tillsammans.
Promenader, middagar, tända ljus, mys… host host…
Sebban och Loppan står för det oväntade, överraskande och oförutsedda.
Dock får det gärna ske på en nivå där jag på intet sätt kommer behöva vara obehagligt inblandad.
Ett spontanbesök ses däremot som något positivt.
Välkomna över boyz!
Älskade ungar

Helg hela helgen
/Carina

Job opportunity in Corporate Services

Så har jag det,
mängder med engelska titlar och anglosaxiska uttryck.
Först tänkte jag inte så mycket på det här internmailet, men så tänkte jag lite mer.
Jag tänkte att eftersom jag trivs så bra här och vet flera som är mellan två jobb så varför inte liksom.
För inte allt för länge sedan stod jag där och hade varit grymt tacksam för tips - så kan jag hjälpa någon annan blir jag glad.
Delad glädje är dubbel glädje
Här kommer således veckans tips!
"På mitt jobb söker man ytterligare en resurs till Corporate Services med start i början av 2012.
Tjänsten omfattar en rad olika arbetsuppgifter, både administrativa och praktiska. Det krävs att man är en positiv, flexibel, initiativrik och prestigelös person som inte är rädd för att jobba med olika arbetsuppgifter.
Jobbet omfattar bland annat:
Posthantering
Leverantörskontakter
Beställningar
Viss support avseende printrar och videokonferenser
och övriga inom Corporate Services förekommande arbetsuppgifter.
Har du frågor kan du kontakta mig så ger jag dig kontaktuppgifterna till ansvarig person.
Men... ansökan måste in senast måndagen den 21 november 2011. "

Jobbcoachen
/Carina

En sån där dag...

Vissa dagar är riktiga skitdagar.
De kan börja förrädiskt bra och utvecklas käpprätt åt helsike eller så börjar de åt skogen och vinner i längden.
Igår var en sådan dag. En som vann i längden.
Extra trött morgon och inga kläder som funkade.
I sovrummet försiggick ett stressat scenario med snabba byten i ett kompakt mörker för att inte väcka Perre. Resultatet blev något som jag lyckades känna mig obekväm i resten av dagen.
Förstås.
Dags att fylla på SL-kortet.
På Pressbyrån deklarerade personalen INGA kortköp, terminalen var kaputt.
Så typiskt.
Till kontoret.
Kom inte in i datorn. Den hade liksom behagat att stänga mig ute.
Varför var dock dolt i ovisshet.
Såvitt jag känner till har jag inte surfat på några otillbörliga sidor. Inte köpt lyxvaror via företagskortet eller för all del hackat mig in på någon kollegas mail. Suck.
Dagen fortsatte med utspillt kaffe och vattenstänk på opassande ställe. Say no more…
Reser mig för att hämta nytt vatten.
Klonk – mina glasögon damp i bordet, ner på golvet.
Där låg de. I tre delar.
Och där satt jag med endast ledsyn.
'Hej kollegor, jag måste gå ett ärende!'
Utan annan ledsagare än en lånad vit käpp fumlade jag mig till Åhléns City. Införskaffade nya brillor och jag kunde åter se vad jag såg.
Tillbaka såg att blixtlåset på mina nya stövlar redan är på väg att ge upp.
Sur som tusan.
Arbetsdagen avslutades dessutom med en mycket tragisk F1 olycka ;)

Väl hemma vände det. Det blev en bra kväll.
Bättre än på länge.
Vi tog en enklare butikskiksrunda.
Vi åt god middag och lade oss vid en tidpunkt som man för några år sedan hade skämts för att nämna.

Trötter
men inte butter
/Carina

Skulle kunna säga att det blev ett Måndagsmail, igen...

Kanske dags för namnbyte?
Börjar bli en dålig vana att Fredagsmailet blir ett Måndagsmail.
I helgen var det så illa så att jag allvarligt funderade på att ’pausa’.
Men vad tusan – hur skulle det se ut.
Så kan man väl inte göra.
Kör hårt Carro!

En månad på jobbet. Tänk vad tiden går.
En månad och olika outfits varje dag.
Nu börjar det bli en sport, liksom.

Fredagen kröntes med Bolagsstämma.
På väg dit stoppades jag och kollegan av en gigantisk filmkamera med dithörande ung man med mikrofon.
Micken trycktes upp i ansiktet med frågan ’Om du fick bli världsmästare i någonting, vad skulle det vara?’
Blixtsnabbt, utan betänketid svarar jag ’Hästhoppning’
Ehh, hästhoppning – hur tusan tänkte jag där?
Jag har inte suttit på en hästrygg på närmare 35 år.
Den unga mannen såg nöjd ut med mitt svar och ställde samma fråga till min kollega.
Hon svarade betydligt mer moget och genomtänkt ’Matlagning’
Hästhoppning, hmpf…

Fredagen fortsatte med tjejmiddag med tema champagne.
Jag och tjejmiddagar brukar vara lika synonymt som vatten och olja. Har aldrig känt att jag passat in.
Men tammetusan.
Jag är numera att anses som en vuxen och ansvarstagande kvinna med hög social kompetens.
Jädrar i havet. Det var tillockmed ganska supernajs.
Det här gör jag gärna om.
Däremot känns mitt deltagande på ’Ladies Night’ fortsatt som typ ett decennium bort.

Lördag var jag hemma och risig.
Ahh, för mycket skumpa tänkter ni.
Skulle kunna vara så.
Men icke, tror inte det. Inte denna gång.

Söndag var det seckdax igen.
Farstaherrarna bjöd härligt nog på en riktigt trevlig matinéföreställning.
Dock blev mina uppgifter så som att sköta musiken, vara speaker, sköta onlinerapportering, sköta vanlig rapportering, hålla koll på utvisningar och sköta klockan minst en sak för mycket. Även för ett seckproffs som jag.
Men förstås. Ingen skugga över mitt arbete.
Får jag säga det själv blev det ännu ett mvg, host, host...
Sen var det Examensuppvaktning för Johanna. Hon är nu klar med Handels.
Imponerande.
Trevligt och trivsamt.
Sen. Äntligen.
Bara vara.

Mitt bästa
/Carina

80-talet

Här om dagen var det dags att uppsöka frisören.
Det där kan låta som en spontan grej.
Men att besöka just min frisör är allt annat än en ’jag-känner-för-att-gå-och-klippa-mig-grej’
Här bokas tiden flera månader innan.
Har gått hos samma frisör i närmare 20 år med undantag för några snedsteg som alla alltid har renderat i att jag återgått till ’The one and only’, frisören numro uno.

Det fanns en tid då det där med att klippa sig kunde vara en skräckblandad upplevelse.
Ni vet man läste i veckotidningarna om trender och färger.
’Så får du kändisfrisyren!’
I modemagasinen hittde man drömfrillan och uppmanades att besöka sin frisör för vidare råd och vård.
Hur många av oss har inte kommit till salongen med en bild i handen i hopp om att kliva ut därifrån som Jennifer Aniston.
Men allt som ofta utan vidare samråd med frisören blev man uppföst i schamponeringen. Där blivit scrubbad och nedblött av en nervös elev med slappa händer och dålig andedräkt.
Man föstes ner i frisörstolen och kände stora likheter med en dränkt katt.
En trendig men ointresserad frissa klev fram och undrar om man hade några önskemål.
Fumlandes plockade man fram bilderna av hårikonerna Farrah Fawcett Majors och Pamela Ewing och mumlar något om att ’så skulle jag vilja se ut’.
Frisören som varken hade noterat min längd, kroppsvolym eller klädstil kammade det blöta håret och nickade, ’okej, det ska vi ordna’.
Bara sådär!
Och då på 80-talet då permenenten och locktängerna fanns i var mans hem gick det mesta att fixa till – nästan oavsett originalförutsättningar.
Efter några timmars behandling kunde man förhoppningsvis knalla ut med en volym som hade gjort Jackson Five avundsjuka och med en svepande lång lugg med locktängd uppåtböjd svish.
Det var tider
Å kan ni tänka.
Från frisören gick jag men en frisyr som hade platsat på vilket 80-tals dansgolv som helst, nynnandes 'What A Feeling' av Irene Cara.

/CLE
Goes the 80´s

Glasögon!

Det börjar bli rätt uppenbart.
Mina läsglasögon börjar inte längre räcka till.
Man skulle även kunna tro att minnet sviker eftersom jag fortsatt inte lyckats prestera något Fredagsmail.
Ibland är jag helt enkelt en oplanerat usel människa.
Osedvanligt ostrukturerad.
Lite schysst planering och mailet hade varit i hamn.
Men icke.
Nu skulle jag vänta in i det längsta och annat hamnade på agendan.
Hav förtröstan Fredagsmailslovers...
Man är ju inte mer än människa om än en emellanåt systematiskt planenligt ogenomtänkt sådan.

Så var det de där med synen.
Sedan flera år har jag behövt läsglasögon.
De har blivit mina ständiga följeslagare och syns allt som ofta placerade i pannan eller på nästippen..
Mobil, kreditkort och glajer – can not live without them…

Knallade glatt in i företagets matsal.
Den är tom sånär som en blond person längst bort vid fönstret.
I min suddiga tillvaro skiner jag upp och ’tror’ jag att det är en som jag ’känner'.
Går med glada stadiga steg fram och slår mig ned bredvid den person som jag då tror att jag är ’hejådume’.
’Hej där’, säger jag och inser i samma stund att det här INTE är den jag tror att det är.
Inser att det måste tyckas vara lite märkligt.
Nog för att jag kan vara en spontan men…
’Hej’, säger hon både misstänksamt och tveksamt på en gång.
Sedan dyker hon snabbt ner i sin bok igen.
Jag sträcker mig efter första tidning, vilket visade sig vara Financial Times.
Kändes 100% som jag. NOT.
Där satt vi ensamma. Tysta.
Kastade i mig maten.
Säger ett förläget ’Hej då’ och går med lika stadiga steg som när jag kom in nu ut från matsalen.

Sa jag att jag nog behöver mer än läsglasögon?
/Carina

Märks att det är mörkt på morgonen...

Mitt fynd!

När jag pratar fynd så menar jag F Y N D!
Ett fynd kan förvisso vara en sak som man inte visste att man kunde vara utan, ett plagg som man bara började älska från första användningen.
Ett fynd kan även vara en vara man länge sökt och nu hittade på rea eller så har en skön rabattkupong lämpligt ramlat ner i brevlådan.
Men när jag menar riktigt FYND så ska det helst vara ett rejält kap.
Ett grymt förvärv helt enkelt.
Något som slår plånboken med häpnad.

Jag gjorde ett sådant på Freeport.
Denna rätt oansenliga väst har vuxit från att precis varit värd sitt pris till att bli en superfavorit.
Från början fanns det något anskrämligt över den men vid närmre granskning var den rätt cool, häftig och otroligt mycket jag.
Alltså den e verkligen jag!
Men för att göra ett plagg till det verkliga kap, fynd, skatt, klipp eller klenod som jag är ute efter ska det också vara ett attraktivt pris.
Det var det här.
Ursprungsprislappen förkunnade 1895:-
Mitt pris 378:-

Jo man tackar
Fyndiga
/Carina

Halloween blaha blaha...

I vårt område bor en dam med amerikanska rötter.
Hon har med buller och bång tagit med sig Halloweentraditionen till grannskapet och självfallet ska det vara på den ’riktiga’ dagen dvs. igår.
I god tid förvarnas det om att traktens ungar utklädda till allehanda hemskheter kommer terrorisera oss boende och att vi kan få möjligheten att slippa det värsta buset genom att muta oss fria via att fullkomligt dränka barnen i godis. I massor.
Eftersom jobbiga ungar kan vara bland det värsta som finns inhandlade jag ett par kilo smågodis och hoppades därigenom att i framtiden få ha att göra med gäng snälla parvlar som kanske tillockmed kan tänka sig att hjälpa till med matkassar, kratta löv och annat lämpligt barnarbete.
Men så började jag tänka he he… skrattar bäst som skrattar sist liksom.
Häxgenerna började bubbla och hornen växte ut i pannan på mig.
I min illasinnade hjärna började planerna smidas.
Moohhaahhaa – självklart skulle jag skrämma ungstackarna tillbaka.
Letade snabbt upp de allra hemskaste masken som gick att uppbringa, drog den över huvudet och i ett hus endast upplyst av stearinljusens flammande sken inväntade jag barnaskaran.
Nu jädrar skulle ni få se på spöken och monster.
Gömde mig bakom gardinen och spejade ut mot gångvägen.
Å jag väntade
å väntade
å väntade.
Antingen hade de små liven helt enkelt avslöjat min plan eller så var vi huset som kidsen glömde.

Långt efter utsatt tid satt jag ensam i köket med i gigantisk skål med slemmiga ormar, sega råttor, dödskallelakritsar och kladdiga hjärtan i famnen.
Girigt kunde jag nu välja mellan godsakerna utan att behöva tänka på att artigt dela med mig.
Så det här var tacken alltså.
Planerande och handlande å vad hade man för det?
De e tusan att försöka ställa in sig hos ett gäng småfolk som inte är torra bakom öronen.

Häxan
/Carina