Gott slut å gott nytt.Liksom

Hej å hå!
Gott slut å gott nytt å allt anat som man plikttroget ska önska alla sina fantastiska och trogna läsare en dag som denna.
Håller på att förbereda denna klassiska nyårsmiddag som består av fantastiska snittar, gratinerad hummer, oxfilé och potatisgratäng, chokladfudgetårta och exotiska frukter – allt självfallet hemfixat.

Ser tillbaka på året.
Ett år likt en påse gott & blandat.
Det inleddes bra.
Väldigt bra
Grymt bra
Hade en underbar nyårsafton – ehh pratar 2011/2012. Förstås.
Å så hade jag jobb å inte vilket jobb som helst utan ett förbaskat trivsamt jobb.
Något jag inte varit bortskämd med. Typ.

Sedan vände det.
Jobbet tog slut.
Dessi fick somna in.
Om det finns något som heter att ’gå in i väggen’ som arbetslös så var det definitivt just exaktemente det jag gjorde under hösten. Kämade å kämpade, som den prestigefulla människa jag är fick det absolut inte sippra ut. Jag mår bra!
Att jag sitter här just nu känns nästan som ett under i sig.
Vet inte ens om man kan säga att jag valde att leva vidare, det var livet som fortsatte att komma till mig.
Ett evigt jobbsökande, ett evigt presenterande av mig själv ett evigt jobb med att söka just jobb.

Sista tiden känns det som om det åter är på väg att vända.
Så – gott slut och verkligen…

Till 100% önskar jag mig själv och alla andra, alla jag känner ett förbaskat gott nytt 2013
De e vi förbaskemig värda!

Kramen
/Carina
å bästa Pelle

Julafton!

Tusan vad häftigt med julafton.
Har alltid älskat julafton.
Denna jul skall den dessutom firas ihop med mina söner å nära å kära.
Tusan vad häftigt med julafton.

Vill passa på och önska alla mina vänner alla jag känner å en å anan bloggvän som jag aldrig sett men som en hälsning till känns alldeles rätt.
Julen är rolig för stora och små.
älskar paket och tycker om att få.
Fast gillar även att ge andra
för det är viktigt att glädja varandra 
Om inte tomten kommer blir det en smärre kris
för i år har jag varit snäll på alla sätt och vis.

Å... som reklamen säger...
Det här med att inte köpa klappar - det är faktiskt sånt man bara säger hehe...

God Jul
önskar
Carina
& Perre

25 jädrans år - jösses...

Klockan slår och tiden går.
Idag fyller min yngste 25 år.
Leo, Loppan, Peppe, Peppolino
En go å kär son och väldigt fino!.
För kär är han.
Eller nja, inte fysiskt, just nu – såvitt jag vet...
Däremot är han oss kär.
Väldigt kär.
Å söt.
Varm och go med underbar humor, som han för övrigt händelsevis ärvt från en av sina föräldrar harkl, harkl…
Den där andra biten med tjurskallighet och obstinat som en nybliven tonåring känns onödigt att ta upp en dag som denna…

Igår ordnade vi ett litet surpriceparty!
Tjugo personer, släkt och vänner hade samlats utan hans vetskap.
Dock anade han att något skulle ske, men inte vart eller när.
Sonen ifråga var mer misstänksam än en paranoid missbrukare.
En av hans vänner fick agera bulvan och ta med honom till förutbestämd lokal.
Under buller och bång å med 'ljuv' sång dök vi fram i kulisserna.
Ett härligt leende från födelsedagsbarnet och överraskningen var fullbordad.

Personligen var jag väldigt nöjd över arrangemanget.
Idag, på självaste födelsedagen har vi dock inte sett skymten av honom.
Ryktet viskar tendenser till influensasymtomer, måste varit något han åt igår - host host...
Nåja, han dyker väl upp imorgon när klapparna skall öppnas.

Hoppas att du har en bra dag ungen min
Mamma
/Carina

Apokalypsens fredag

Syftar inte på det kaos som råder i julhandeln.
Tänker mer på om vi överlever detta dygn (å tänker fortsatt inte på julhandeln).
Skriver med andakt.
Det här kan ju vara det sista jag skriver.
Enligt Mayafolkets profetior inträffar det astronomiska fenomenet att Solen står på linje med Vintergatans centrum sett från Jorden just idag – vilket i sin tur innebär att detta blir jordens undergång.
Har försökt luska i huruvida jorden går under samma tid överallt eller om det börjar i en viss tidszon.
För om det börjar i delar av Nordamerika så har vi här i Norden lite tid på oss att för bereda oss.
Tänkte hinna plocka undan några fotoalbum, vem vet - någon framtida arkeolog kan finna dem hiskeligt intressanta och inte önska annat än att få möjlighete att kartlägga mitt liv och leverne.
Kanske konservera mina finaste Odd Mollyplagg så även dessa finns bevarade och kommer kunna ställas ut på det museum som är byggt till min ära av de levande väsen som regerar i denna kommande tid.
Funderar på om Perre hinner komma hem?
Vore jättetrist om han int hinner komma från jobbet.
Ska vi nu gå under vill jag gärna att vi gör det tillsammans.
Vi kan sitta hand-i-hand, se hur världen brinner med ett glas bubbel i näven.
Får lite nyårsaftonsvibbar.

Fast vet inte hur orolig man egentligen behöver vara.
Enligt samma Mayakalender ska vi inte riktigt elimineras utan snarare gå in i en ny era, en ny tidsålder.
Och enligt säker källor hmpf… hmpf… ska denna nya tidsera innebära bara positiva saker för oss här på jordelivet.
Så vad tusan!
Efter en tung höst behöver jag lite glitter, glam och glamour.
Känns som önskelistsläge!
I detta nya tidevarv önskar jag en schysst lottovinst samt utan ansträngning få världens kondition i kombination med en superbody - låter väl som hyfsat relevanta önskningar.
Let övergången till undergången komma så den nya eran kan erövras.

I detta euforiska tillstånd kan även meddelas att det nu vänder.
Vi går nu mot ljusare tider, inte bara genom Mayafolkets försorg utan även för att Vintersolståndet nu är passerat.

Alla klappar är inköpta och klara.
Ett årligt traditionellt IKEA besök avklarad och maten fixad.
Återstår inget annat än att önska alla vänner och alla jag känner en fantastisk
God Jul

The Elf
/Carina

Efterlysning & Swapp!

Nu är jag bitter
Sur, arg, ledsen och besviken.
Den senaste tiden har jag hängt obegripligt mycket på Tradera.
Sålt av sånt som jag inte använder alternativt sådant jag inte längre kommer i samt köpt på mig en hel del plagg som jag varit nyfiken på – självklart uteslutande Odd Molly...

En klänning som jag länge önskat mig är Magnolia Dress, helst i multi.
Har varit med och budat å budat, några har jag missat och några har dragit iväg till osannolika höjder..
Här om dagen kände jag att det var min tur.
Det låg liksom i luften.
En multifärgad i storlek 3.
Nu jädrar ska Tradera se på gnistor.
Som en kobra slängde jag iväg mitt högsta bud.
Datorn reagerar å reagerar å reagerar NOT.
Mitt elände till laptop hade för stunden helt enkelt bestämt sig för att gå ner i något slags pausmood.
Nu är denna maskin en ganska ålderstigen apparat – men jösses, varför just nu !?!
Ve och förbannelse.

Så – efterlysning!
Finns det månne någon som har en Magnolia Dress i färgel Multi eller Purple och storlek 3.
Jag är less på att leta och därmed tokintresserad.

Sen var det de där med swappen.
I somras slog jag till på en Cortez Parka Jacket
Fantastiskt söt, skön, tuff och praktisk jacka – I love it!
Om det inte var för en sak, storleken.
Vet inte vad det ibland far i mig.
Har förmodligen en vision om att vara en 2a fast jag gång på gång får inse att jag är en solklar 3a.

Så - swapp!
Finns det någon som är mer pessimistisk än vad jag är optimistisk?
Dvs. finns dent ågon som har denna jacka i färgen Almost Black och storlek 3 men bara behöver storlek 2.
Min är oanvänd (den är nämligen förliten host host….)
Är tokintresserad av ett byte.

Please hör av er på cle1960@gmail.com
Den knubbigt oförbätterlige
/Carina

                                     

Fredagsfloskler

Äntligen
Jag är fri.
I två veckor har jag varit instängd och hämmad, avstängd och avskild från den yttre världen, isolerad i denna avkrok av civilisationen.
Vi pratar utan bil i Fagersjö.
Vi må bo idylliskt.
Men när Kung Bore rutit är det ingen lek att ta sig till och från våra trakter utan eget fortskaffningsmedel.
Kära Perre är inne i en hektisk jobbperiod och då hans bil ännu inte har fått på sig vintersulorna har jag (självklart) låtit honom ha min bil – jösses, jag behöver ju verkligen ingen bil på dagarna hmpf, hmpf…
Men nu.
Just idag kan jag dra en lättnadens suck.
Volvon kommer få på sig rätt attiraljer för att kunna vistas på hala vintervägar och jag får tillbaka min älskade lilla Swift.
Ordningen är återställd.
Nu väntar city, Ikea och diverse shoppinggallerior i stadens utkanter å som jag har väntat, närmare bestämt i två veckor host host…

I övrigt inget nytt under den Liedholm-Ericlid & Erikssonska himlen.
Knappt en vecka kvar till allra självaste Julen.
Planen är att för första gången på dryga 25 år fira Julafton just på Julafton.
Har de senaste åren lobbat stenhårt för en korrigering i vårt firande - lever på hoppet.

Som stor julentusiast ser jag som vanligt fram emot att göra just ingenting (under kategorin ’ingenting’ innefattas godisätande, filmtittande och bokläsande), nu skiljer det sig kanske inte nämnvärt från mina vanliga vardagar, men ändå.
När det är långhelg blir det på något sätt mer legitimt att göra just ingenting.
Det vanliga är annars att Perre kommer hem från ett hårt 12 timmars arbetspass, sliter sitt hår, suckar djupt och frustrerat berättar om bilister som kör som höns, kryssade vägbanor och snöröjare som inte kommer fram.
Efter långa utläggningar kommer förstås frågan ’Å vad har du gjort idag gumman?’
Mitt svar blir, ’Äh, ingenting särsikilt’.
Känns som om tvätta, stryka, skura, städa, handla, förbereda middag osv.osv står sig ganska slätt.
Egentligen märkligt.
Men så är det.

Happyme
/Carina

Sankta Carina

En gång i mitt erbarmliga liv har jag varit Lucia.
Jobbade på Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund (ett extremt långt namn att uttala i växeln) och jag var yngst.
Minns att det för korrekthetens skull hölls en omröstning.
Konkurrensen med grålätt Siv 48, Gittan 104 kilo och Anna-Lena nästan pensionär var väl inte riktigt någon kraftmätning, alltså nu menar jag inte att det på något sätt var något fel på mina konkurrenter tillika kollegor, fast… ska vi vara ärliga – det hade väl ändå varit generalfel av mina kollegor att inte rösta fram en 19-årig tjej vars stora dröm var att vara just Lucia men på grund av (brist på) längd, (brist på) sångröst och för tiden ’fel’ hårfärg aldrig fått chansen.
Kunde knappt sova dagen innan och var livrädd för att snubbla antingen på nattlinnet eller vicka på huvudet så att de levande (jepp, det var det som gällde) ljusen skulle lossna ur sina fästen och sätta fyr på mitt hår. Nu hände inget av detta och det enda minne som jag fick leva med lång tid var en jädra massa stearin i håret – vilket jag kan intyga INTE är särskilt lätt att få bort.
Så här i efterhand är jag glad över att i alla fall en gång i livet fått den äraan.
Nuförtiden är ju nämligen hela julevärlden helt uppåner.
Alla kan visst vara Lucior, det skall inte få finnas Pepparkaksgubbar och det hittas på nya märkliga Luciasånger.
Julkalendern anmäls för ockultism.
Tydligen har man kört den gamle klassikern ’Anden i glaset’ och det passade inte någon humorbefriad, frireligiös gudfruktig kvinna. OM hon nu tror på att ’Anden i glaset’ alldeles på sanning fungerar känner jag mnig av nöd tvungen att avslöja hela grejen. ’Kära du, de e ’någon’ i gruppen som flyttar glaset med fingret’, japp så e de!
Surprise va…
Om nu ungarna ändå får för sig att testa på detta andliga lätt ockulta äventyr  är det väl bra med det.
Har vi inte alla, redan i unga år gått igenom perioder då vi varit mer eller mindre spänningssökande.
Man vill utforska och söka, testa och gambla.
Ibland bra sakerIbland mindre bra saker
Ibland oskyldig sakerIbland saker man blir väldigt skyldig till...
Min devis har varit att man alltid skall testa allt minst en gång här i livet.
Nåja.Kanske inte allt då dá...

Våghalsen
/Carina
För dagen i vitt och mer trollik än vanligt

Tolv-Tolv-Tolv

Exaktemente - 12-12-12!
För ingen kan ju ha missat...
Klart jag måste göra ett inlägg detta magiska datum.
Tydligen kommer det dessutom ta 88 år innan något liknande kommer ske igen – alltså inte att jag kommer blogga utan att datumet slår alla andra datum med häpnad.

Mest hela dagen har man i media sett par som idag valt att gifta sig.
Dock ingen (läs Perre) som friat till mig.
Så typiskt.
Minns att jag på mitt mest diskreta sätt (hmpf…) påbörjade operation ’nog-borde-vi-väl-ändå-gifta-oss’ i samband med 09-09-09.
Nio är mitt ’turnummer’ och ansåg att detta vore det ultimata datumet.
Men icke.
Å på den vägen är det…

Ett inlägg denna unika dag förpliktigar.
Detta är ord som ska tas med till framtiden, lite som ’I fäders spår för framtidens segrar’.
Tänkte febrilt.
Slöbläddrade bland reklambladen å vips kom jag på det!
De e ju tusan jul snart!
Tycker om julen.

En bra grej med egen blogg är att jag här kan meddela mina nära och kära hur jag tänker i viktiga frågor i allmänhet OCH vad jag önskar mig i klapp- och presentväg i synnerhet.
Smart där Carro..
Hade någon av mina närmste vänner alternativ familj haft någon form av officiell blogg skulle jag garanterat dagligen lusläsa den, dissekera den och analysera allt in i minsta detalj.
Jag skulle följa varje steg personen tog, varje ord som skrevs och likt en värsta sortens stalker (fast naturligtvis en sympatisk och diskret sådan) försöka ligga steget före.
Tänkte igen.
Äh tusan, där sprack det…
Såvitt jag vet läser ingen i min familj min blogg.
Det är trist.
Det betyder att alla mina små insinuationer om önskemål aldrig går fram.
Lite som att ge en bok till en blind, prata för döva öron, ge pärlor till svin eller schampo till en hårlös.

Nåja
/Carina

Bloggkommentarer!

Alltså, det där med att kommentera bloggkommentarer.
De e kul.
Alltsomoftast.

När andan faller på är jag både en flitig läsare och aktiv kommenterare.
Ibland flyter kommentarerna lika bra som orden i mina inlägg och ibland blir de krystade och konstgjorda.
Å handen på hjärtat, nog hoppas man på att den person man kommenterar hos i gengäld ska ta en sväng tillbaka så att man med gott samvete kan förvänta sig en å annan lämnad kommentar på sin egen blogg.
Lite som tjänster å gentjänster.
Majoriteten av oss bloggare är ena riktiga ’credhunters’ och vill gärna ha respons på vad vi skriver.
Å många läsare, läsare i massor.
Fast de flesta av oss lever i det dolda med en liten men trogen läsarskara.
Som jag!

När det gäller responsen på en lämnad kommentar känner jag att jag stöter på patrull!
När jag tar mina turer och slänger iväg en å annan genomtänkt å något fler ogenomtänkta ord i bloggarnas kommentarsfält finns en risk i att jag väldigt fort glömmer bort vad jag skrivit och hos vem.
Och då jag har fler än en favvoblogg brister mitt komihåg.
Jösses, vad begär ni?

Min filosofi är att får jag en fråga eller någon form av inlägg som ’kräver’ ett svar skriver jag det i avsändarens blogg (förutsatt att den som lämnat sina spår har en egen blogg).
Detta är förstås min högst personliga åsikt, men anser att detta både är det korrekta, det mest artiga och hövligaste sättet att bemöta en kommentar på.
Å enkelt.
Bara klicka på ’profilnamnet’ å vips så kommer man rätt.
Anser att det är på gränsen till fräckt att förvänta sig att läsaren skall återkomma dag ut å dag in för att se om något svar angetts - å se där, Fröken Duktig har talat...
Men genom att går till kommenterarens kommentarsfält vet man att kommentaren når kommenteraren och kommenteraren kan således sitta lugnt och invänta sin kommentar.

Jag personligen besöker sällan eller aldrig ett inlägg som jag redan läst och har jag lämnat en fråga så ser jag troligen inte svaret.
Fast ähh... det är kanske bara jag - en lat å trög rackare med dåligt minne...
Men - är innerligt tacksam för er som ’tar er tiden’ och kommer hit och besvarar mina utslängda frågor.

Hanteraren
/Carina

Fredag, snö & mängder av erbjudanden

Antingen måste jag vara en extremt bra kund
Eller så ligger årets julhandel rejält risigt till...
Rabatterbjudandena via sms har de senaste dagarna slagit nya rekord.
Telefonen har pipit värre än under ’Massmessmissen’ för några år sedan.
Före 08.00 började terrorn, pip – pip.
Sömnigt men tillräckligt nyfiken på vem som messar mig vid denna tidpunkt famlar jag efter telefonen.
Å se där, det var Hemtex som tyckte att jag skulle julfynda med 20% på hela köpet.
Trött lade jag ifrån mig luren.
Fem minuter senare, pip-pip, Åhléns förkunnade att jag i egenskap av klubbmedlem idag får 10%.
Tre minuter senare, pip-pip, H&M meddelar att handlar jag för 500:- så får jag 100:- i rabatt å de under heeela helgen.
Femton minuter senare tjoar The Body Shop glatt att ’Oj, vad det snöar – vi bjuder på en extra medlemsdag med bra rabatter’.
Lindex skickade ett ’gnistrande’ erbjudande om 20% på allt i butiken, man blir förstummad...
Halvminuten senare skickar Twilfit att om jag dyker upp under dagen kan jag räkna med 25% i snörabatt.
Slutligen tycker Vila Club att jag är en sådan exceptionellt bra kund så jag erbjuds 20% på ett köp, bara sådär - rakt av.
Till detta kan tilläggas mail från Stadium, Intersport, Ellos och La Redoute.
Dock inte ett enda ynka litet schysst erbjudande om typ 50% på Odd Molly – suck att det ska vara så jädra svårt…

Känner plötsligt att dessa erbjudandena sannolikt säger en del om mina köp (o)vanor.
För givetvis triggar alla fantastiska, storartade, formidabla och makalösa erbjudanden mina köplustar.
Rabatterna haglar i huvudet och min matematiska förmåga slår nya toppnoteringar.
Med nöd och näppe lyckas jag hålla mig från butikernas glättiga inviter, undvika förslag om bjudpepparkakor och julmust samt avhålla mig från att totalt gå ’bananas’ med kreditkorten.
Men tänk ändå vad butikerna är goa med oss kunder, allt för att det har snöat lite extra, host, host…

För snö har det kommit.
Om någon har missat det så älskar jag snö.
Snö i mängder och snö i kvadrater - snö intill förvirring..
För snö gör något med oss människor.
Vi bryr oss om varandra.
Vi hjälps åt med barnvagnar å rullatorer.
Vi knuffar bilar och erbjuder lift till okända.
Jag tror att vi storstadsbor, med en lagom regelbundenhet behöver lite katastrofer.
Snö gör oss goda


Möjligen något insnöad
/Carina

Plötsligt händer det!

Ja se där!
Ett Fredagsmail, förvisso på en lördag – men what a heck…
Ett Fredagsmail är alltid ett Fredagsmail.

Var en sväng till Centrum.
Slogs av hur ofantligt mycket människor där var å vad folk handlade.
Själv köper jag sällan några julklappar förens den allra sista veckan.
Gick där i godan ro och nynnade på diverse julsånger ackompanjerad av butikernas ljudanläggningar.
Stoppade handen i varje pepparkaksburk som affärerna så välvilligt bjöd på.
En medelålders herre med block och penna i högsta hugg kliver fram.
Blev först generad över att stå där och äta upp de små livens pepparkakor.
Mannen log brett leende och informerade mig om att han kom från någon tidning (vilken hann jag förstås inte uppfatta, så dumt…).
Artigt frågade han om jag hade tid någon minut å eftersom jag inte på något sätt hade brått (å dessutom hela munnen full med pepparkakor) svarade jag 'Ja' (eller ett mmm...)
Sekunden senare blixtrade det till i ansiktet och jag förevigades (fortsatt med munnen full av pepparkakor) för denna tidning… som jag alltså inte vet namnet på.

Första frågan löd om jag hade julpyntat hemma?
Lätt förnärmad svarade jag 'Nej - som traditionen råder julpyntas här minsann inte hemma förens till första advent, även om jag i själ och hjärta är en julälskare av stora mått så finns det faktiskt regler för detta med pyntandet’.
Okej svarar mannen, ’Men första advent är ju imorgon’– Hmpf, lite skamset erkände jag att en å annan ljuslykta faktiskt hade kommit fram och att jag självfallet hade stenkoll på att det var första advent imorgon.
Nästa fråga var om jag hade köpt några klappar?
Eftersom jag inte hade det (för-att-jag-aldrig-köper-klappar-förens-sista-veckan) blev svaret 'Nej'.
Den tredje frågan var vilken som var min bästa hushållsmaskin?
Lade pannan i djupa veck och funderade så det knakade.
Kände att jag verkligen ville tänka till, ge ett bra och genomtänkt svar.
Ett svar som skulle klassa alla andras svar med hästlängder.
Ett svar att minnas.
Här skulle det minsann inte presenteras bakmaskiner, elvispar, glassmaskiner eller matberedare.
Nej, bättre upp!
’Nå?’, frågade mannen.
Började känna en viss stress och inser att herren framför mig säkert inte är ett dugg intresserad av något smart svar från mig. Han ville säkert helst ha ytterligare en dammsugare att notera till sin statistik och gå vidare till nästa person.
Till slut, efter mycket vånda kommer jag på den.
Min ultimata hushållsmaskin.
Min älskade, min underbara, min fantastiska mojeng.
Apparaten som borde finnas i varje kvinnas hem.
Maskinen jag inte kan leva utan, om än för någon dag,.
Kraftkällan som gör mig len och mjuk, lycklig och harmonisk
Den lilla saken som jag helst tar fram när jag är ensam hemma, (inser att denna beskrivning lätt kan leda tankarna åt heeelt annat håll… )
'Min epilator', säger jag högt (ni vet en sån där hårborttagningsapparat).
Upprymd informerade jag om mitt val.
Intervjuaren tittar något uppgivet på mig.
Säger med tung röst ’Vad har en hårborttagningsapparat med hushållsarbetet att göra?’
Suck, om han bara visste.
Livet blir liksom lite lättare utan en massa hår på benen.
Man blir gladare, man känner sig fager och förnöjd.
Och med de attributen i huvudet går matlagningen som en dans.
Fast vad vet karlar om just de?

Strosade vidare åt mitt håll.
Mannen med blocket och pennan hugger nästa kvinna.
Hårfin
/Carina

.

Gangnam Style

Idag är det vinterns första riktiga vinterdag.
I alla fall här i Fagersjö
Ute är det vitt vitt vitt
Å ja, jag älskar vintern.
Fullkomligt galen i vintern
Korrigering, jag älskar den vita vintern.
Den mörka, dystra, blöta och vindpinade vintern kan jag gott vara utan .
Men en sådan här dag - precis en sån här dag älskar jag.

Skulle kunna ägna hela dagen åt snöiga promenader, tända husets alla värmeljus, nalla på glöggen och krypa upp i soffan. Men icke.
Jag ska på sommardäck (det där läste ni inte) ta mig in till stan (nej, åka kommunalt är ICKE ett alternativ) Där ska jag visa upp min allra bästaste sida å lycka jag med det kan det kanske leda till något väldigt bra. Om jag har tur. Typ
Tills dess måste man jag ju hitta på något.
Ägnade förmiddagen åt fysisk aktivitet.
Alltså man blir liksom bara så glad över det vackra vinterlandskapet.
Blir så glad att jag föll in i en spontan dans, 'The gangnam style', hehe...
Let it snow
Let it snow
Let it snow...

Himla-kul-tjej
/Carina style
Vill ni se hela min dans så klicka på bilden

Blus blues

Vet inte vad det är med mig och blusar.
Blusar i allmänhet och Odd Mollyblusarna i synnerhet.
De där blusarna.
De där skjortorna.
Vi lirar liksom inte ihop.
Varför ser de så naturligt snygga ut på alla - utom jag?
Varför ser alla så ledigt bekväma ut i dem - utom jag?
Varför ser alla så fantastiska ut i dem - utom jag?

I garderoben hänger de.
De samsas med varandra i långa, välstrukna och färgkordinerade rader.
Där hänger ’kontorsskjortorna’ från Gant och Ralph Laurent, 'vardagsblusarna' från H&M och Lindex och ett helt gäng 'festblusar' från Odd Molly.
Jag har köpt dem alla i en förhoppning om att se sådär snyggt nonchig tufft elegant ut.
Ni vet sådär som i reklamen.
Obesvärade långa, vackra modeller. Kvinnor med hårmanar som gör en grön av avundsjuka och kroppar som tammetusan skulle kunna få en potatissäck att se attraktiv ut.
Suck, bara att inse, jag passar inte i blusar.
Blusar och jag ’is NOT’ – majoriteten av dem sitter som sända från Häcklefjäll på mig.
Har med en dåres envishet köpt nytt och sålt, köpt nytt och sålt, testat de flesta modeller, antingen är de för korta, får små över bysten, för vida, för breda, för stela, för långa i ärmarna eller bara haft en allmän bedrövlig passform för min geléformade kroppshydda.

Håller för närvarande på med en mental preparering för att resten av livet leva i tunikor och myströjor.
Okej, en å annan kofta å kavaj kommer sannolikt att slinka med.
Tackolov för tunikan – denna räddare i nöden.
En snygg tunika är lite som en blus, fast längre.
Som i sin tur innebär att den har förmågan att dölja väl utvalda ofördelaktiga kroppsdelar.
Tunikan på bilden nedan är ett Barkarbyfynd.
Den är gränsfall till för liten (stl2), men eftersom priset var så fånigt bra var jag bara ’tvungen’ att slå till. Den släppte mig liksom inte.
Namn?, host, host…
Nästa fråga...

Jag-å-mams-Ladies-Night-fina
/Carina

Odd Mollyprovning!

Det gäller ju att smida medans järnet är varmt.
Så i takt med att fingrarna är redo för nya upptåg och hjärnan är någorlunda produktiv tänkte jag ta och slänga iväg en Odd Mollyprovning.
Jajjemen – ni läste rätt.
Jag har provat kläder.
Den välorienterade skulle lätt kunna tolka detta inlägg som en riktig publikfriare.
Konstaterade ju redan för några inlägg sedan att ’vill man ha höga publiksiffror så ska man skriva om Odd Molly’.
Men inte skulle väl jag, host… host…

Jomen.
Var på Åhléns City och härjade.
Passade på att prova några väl utvalda plagg.
Inleder med ’Impulse short dress’ stl.3.
Yes, I like.
En 3a som var precis som en 3a ska vara.
Följsam å skön, faller som den ska.
Dock lite kort för att vara en klänning och lite lång för att vara en tunika.
Pris: 1799:-

Drog därefter på mig ’Feeling poncho’ – one size.
Jag älskar ponchos, de är sååå mycket jag.
Den här finns i mängder av färger och e döskön.
I spegelns vinklingar inser direkt dess begränsning, när tusan ska man ha den?
Alltså den är nästintill omöjlig att ha under en jacka å för tunn att ’bara’ ha.
Besviken hänger jag av mig den och håller tummarna för reor och Traderafynd…
Pris: 1799:-

Nästa plagg till drabbning var en poncholiknande varelse som på galgen såg ut som en riktig ’must have’.
Tröj/ponchon bär namnet ’Rupicola cardigan’ och storleken var 3
Det här var det plagg som jag hade höga förväntningar på.
Alltså, så cool.
Men NOT.
Inte på mig.
Ärmar långa som till en chimpans, liiite för lång för att vara en ponch och toksmal i modellen.
Alltså vi talar modell supersmal och klart opassande för en ’lagom rund trea’.
Surt.
Pris: 2299:-

Sista plagget ut var den kofta som jag spanat på, suktat efter, drömt om och hade högst upp på önskelistan.
En ’Knit coat’, storlek här är en 2:a, som så ofta behöver jag endast en 2:a i Odd Mollys koftor.
Å yes, yes, yes – den uppfyllde alla mina förväntningar.
Stod länge och speglade mig, klurade på hur jag på ett obemärkt sätt skulle få med mig den från butiken utan att upptäckas eller att något larm skulle ljuda.
Kom inte på något.
Med en tår i ögat hängde jag tillbaka den, det i trygg förvisning om att den sannolikt hänger kvar där nästa gång som jag kommer på besök – för ingen, menar INGEN normalbegåvad normalinkomsttagare köper väl ändå en kofta för 2799:-?!?
Sjukt dyrt.

'Tomten-jag-vill-ha-en-riktig-jul, tralla-lalla-la...'
/Carina

Frågebloggen!

Erkänner!
Utan omsvep ställer jag mig på mina bara knän och ber så ödmjukaste om ursäkt för min frånvaro.
Vad jag gjort?
Inte ett jäklaste dyft.
Så var det med det!

Att jag nu är på banan igen är en bloggkollegas förtjänst.
Skönt att det finns en del som har tilltro till min förmåga.
Genom att bolla över ’värsta grymma frågeformuläret’ till mig så gjorde hon det enkelt.
Det var liksom bara att svara på frågorna så var inlägget klart (även om de var mååånga å lååånga, så att detta inlägg är längre än genomsnittet beror alltså inte på mig…!

Kör igång:What makes you happy on a Monday?Varför vissa av frågorna är på engelska har jag ingen aning om, även där skyller jag rakt av mig ifrån mig.
Ehh, här ska man alltså komma på något smart och klurigt.
Fråga 1 = Failure
What drives you to write your blog every day?
Fråga 2 faller innan jag börjat med svaret.
Jag är emellanåt en usel bloggare – fast har generellt en en god ambition
Where do you want to live if you could choose freely?
Som jag nämnde i något tidigare inlägg ska jag ju bli hippie när jag blir stor.
Så svaret blir, barfota på en grekisk ö

City Girl or Country girl?
Eftersom jag på sikt ska leva öliv så kör vi på City girl tsv.

Which is your greatest asset according to yourself?
Vissa dagar riktigt nöjd med det mesta, andra dagar tokmissnöjd med allt.

What do you think your friends would say is your greatest asset?
Ställer de en fråga kan de förvänta sig ett 100% ärligt svar, på gott å ont…

Do you belive in the power of thoughts?
Absolut å jösses amalia så jag tänker – märks inte det?

Where do you want to go on your next vacation?
Alltså vi har ganska många grekiska öar kvar att pricka av på listan, så säger ’en av dem’.
Annars är en favorit Kurortshotellet i Varberg, dit längtar man alltid

What is luxury to you?Ett rent å välstädat hem, älskar välstädat.
Galet god mat å att bli ompysslad av Perre, de e lyx.

Vad vill du göra jätteofta?
Vill resa – typ hela tiden
Å vara med hemma, mest jämt.

Vad tycker du om som du trodde du inte skulle gilla?
Med tiden lär man sig gilla det mesta, har bla. lärt mig gilla illaluktande ostar.

Somnar?På bio.
I bilen
Å runt 21.00 i sängen.

Favoritparfym?
Dagtid, Clean- Warm Cotton
Kvällstid, Clean - Skin

Tackar aldrig nej till?
God mat å pengar.

Längtar till?
Julen, nästa resa, hänga med familjen, våren, ljuset – har alltid något på min agenda som jag längtar till.

Vad ville du bli när du var liten?
Ehh, liten?
Jag vill fortfarande bli ridande polis

Vad är du idag?
Himla bra fråga.
Hallå där ute - anybody, help me.
Ho am I???

Var ser du dig själv om 5 år?
Jobbandes på ett ofantligt trivsamt arbete
där jag jag gör extremt bra ifrån mig och får dubbel semester som jag kommer tillbringa på en grekisk ö hehe...
Rött eller Vitt?Vitt, i alla lägen vitt.

Sommar eller vinter?
Sommar! Lätt.

Skog eller hav?
Hav alla gånger

Hip Hop eller dansband?
Hmpf, med risk för att totalt tappa min coolhetsstämpel så får det bli dansband.
De är ju så trevliga, de där banden host host...

Vad gör dig ledsen?
Så mycket, fast mest känner jag en oro.
En oro som äter upp mig inifrån.
Jag är tammetusan emellanåt orolig för allt.

Vad är det bästa du vet?
Det bästa jag vet är Perre
å Sebban å Loppan. Förstås

Efter avslutat dagsverk ska man visst göra en massa saker.
Skickar frågorna vidare etc.etc.Men äh.. är det någon som vill plocka upp dem så är frågorna fria!
Så som den odiciplinerade individ jag är så tokdissar jag dessa medföljande regler å tackar istället Flippfloppan för att hon tänkte på mig.

Som ett öppet brev
/Carina

Huddinge Nostalgi

På Facebook finns en grupp som heter ’Du vet att du är från Huddinge om…’.
En grupp för gamla Huddingebor.
Kul initiativ!
Såg förvisso att halva Sverige har liknande grupper, men men…
I början lusläste jag allt.
Extra glad blev jag när Tyrolfesterna som jag -88 och -93 anordnade nämndes.
Genast började festfixaren inom mig vakna.
Tankarna malde, hmm - hösten 2013 skulle det vara 25 år sedan  första kalaset.
Alltså ett jubileum!
Helt perfekt ju!
Kanhända skulle inte Magnum vara intresserade.
Sannolikt inte Orup heller, han har liksom blivit liite mer 'officiell' sedan senaste det begav sig.
Men resten, de gamla DJ’erna från Huddingegår´n å alla andra vapendragare som så fantastiskt hjälpte till – de borde väl ändå tycka att en reunion vore kul?
Sakta, vagt, tyst, försynt och trevande började mina sinnen sprätta och en plan ta form.
Tills en dag!
Ser till min fasa att någon annan tänkt min tanke, snott min plan.
Blev iskall.
Läste om å om igen…
VÄNTA NU - ehhh vad är det som händer?!?
Det här är MIN tanke, MIN idé, MIN fest.
Alltså MIN - MIN - MIN!!!
Man kan väl ändå inte sno någon annans fest heller?.
Bara sådär, rakt av, sur!
Samma artister, samma upplägg.
Likt ett bortskämt barn blev jag irriterad, lite ledsen å väldigt förnärmad.
Alltså, lugn å fin nu Carina, vadå DIN ide?
Du kan väl inte ta patent på en idé?
Jo, men alltså…
Människan kan väl ändå haft den goda smaken att fråga MIG först, ’I am the fu%!%ing inventor of Huddinge Nostalgi!!!’
Hmpf… jag tänker aldrig i liiivet gå på ’den där’ festen – inte ens om jag så blir kvällens hedersgäst , så det så...host host…

Min försmädade hjärna tänkte på all tid jag lade ner på festerna.
Hur jag, dag som natt använde alla kontakter som kunde uppbringas, ringde å jagade folk som en galen iller.
Men vilken kraft och energi jag åkte runt på skolorna. Kopierade gamla klasslistor, gjorde affischer, skickade brev, annonserade i dagspress, kontaktade radiostationer och engagerade gamla vänner och kamrater – allt för att på något sätt ordna denna gigantiska nostalgifest.
Detta var under en tid då varken mobiltelefon eller Internet fanns… bara så ni vet...
Varenda notering finns sparad.
Det här gjorde jag helt utan tanke på egen vinning.
Alla ställde upp gratis.
I budgeten krävdes 450 personer för att det hela skulle gå runt.
Det såldes fantastiska 700 biljetter.
Helt plötsligt fick alla betalt å jag fick en ’sudd’ över.
Hjulade, jublade å studsade runt som en gummiboll.
Grymt lyckat!

Fest två var något mindre välbesökt.
Knappt 500 kom.
Vilket jag ändå kände var rätt godkänt.
Men en eventuell repris fick vänta på sig.
Idén har sedan legat i dvala, ibland har någon med gott minne uppmuntrat till ett dakapo.
Men det kräver sin kvinna å jag har inte haft övertygelsen.
Tänk om inget intresse finns.Liksom?
Så!
När jag nåddes av beskedet att hela chapparajset nu var inställt var det med ett sting av klämkäck ren å skär skadeglädje.
Japp, jag erkänner – ett litet, inte särskilt väl dolt leende spred sig över ansiktet.
Men, vad jääääättetrist… harkl, harkl…
Fast egentligen var jag nog mest irriterad över att känna mig förbisedd än att någon annan tog upp idén.
Det här var, trots allt MIN idé!
Just de, host host…
Om nu någon liksom undrar
Fast – tror inte, ähh strunt samma.
Nog kanske det ändå hade varit kul, oavsett arrangör...

Huddinge Nostalgi Forever
/Carina
P.s Skrev just om  festerna i bloggen för något år sedan - se här!

Bloglovin

Det är inte ofta det sker.
Men det händer.
Fast inte så ofta.
Pratar om lördagsmorgon.
Jag, en kopp kaffe, radion på lite svagt å bara en massa skrivtid.
Är humöret rätt är det bland det cooltaste som finns.
Borde väl ge mig ut på en nyttig promenad men fastnade vid datorn.
Hittade något som heter Bloglovin.
Ni rutinerade har säkert stenkoll på vad det är.
I min fåfänga över att få fler läsare tänkte jag testa om det funkar.
Tydligen ska man klistra in nedanstående kod å sen hoppas på att folk klickar som besatta.
Följ min blogg med Bloglovin
Varför inte. Liksom.
Eftersom det bor en illa dold portalfigur inom mig som när andan faller på tar varje tillfället i akt att synas och höras tar jag nu möjligheten och pushar för att jag även finns på Instagram.
Heter: CLE1960

Fast - jag vet hur man ska göra föra att få en massa läsare.
Menar MASSA med läsare
Skriva mer om Odd Molly.
De är faktiskt sant.
Tittar man på statistiken har de inlägg där jag på ena eller andra sättet skriver om Odd Molly klart flest besök. Vilket i sin tur betyder att mina väl genomtänkta små kåserier om livet och dess underliga vägar står sig rätt slätt mot det kommersiella modepratet.
Helt galet men så e de!

Kärlek till Bloglovin
å så Odd Molly då da...
/Carina

Alla helgons fredag!

Var nere i centrum en sväng.
Ni vet – fredag, handla mysmat å lämna in helglotto.
Från bilen till butiken går jag förbi affärsghettots a-lagsbänk.
Bänken som finns i alla centrum.
Bänken där de samlas.
Männen och kvinnorna, gubbarna å kärringarna. De udda, de tragiska de sorgerliga, de med olika livsöden och de som säkert tycker att de hade förtjänat något annat.
Nästan förbi hör jag en av de högljudda hojta ’Öööhh kolla, där går Looooreen’.
Som den nyfikna natur jag är stannar jag naturligtvis.
Vänder mig om och likt en uggla spejar jag bakåt – allt i förhoppning om att se superstaren Loreen i Farsta. Inser ganska snabbt att där inte finns någon som ser ut som Loreen, vänder om för att fortsätta min väg till butiken.
Hinner ett steg innan en av de överförfriskade sorgsamma männen från bänken stoppar mig, ’Men hallå, eeeruuu Loooreen, eller?’
Inser att han menar mig!
Stirrar som ett frågetecken tillbaka.
En mamma med dotter i 8-10årsåldern har hört det hela och stannar upp, dottern tittar misstroget på mig och vänder sig till mamman, ’Men de där är ju inte Loreen mamma!’.
Nähä!
Vet inte för vem jag ska börja förklara mig, hårfärg, lugg etc.
Inser att jag verkligen inte behöver förklara mig.
I en stressad ton säger jag istället ’Näe!’ å går vidare.
Vadå ’Näe?’
Vad menar jag med 'Näe???'
Jag är ju för märklig ibland.

Hade känt mig betydligt nöjdare om jag slängt på ett härligt smile, vänt mig om till alla inblandade och med ett varmt leende tackat för komplimangen – även om den kändes både märklig å långsökt.
Men lite gullig ändå – på något sätt.

Imorgon ska jag göra en sån där ’tjejig grej’, igen.
Jag å mamma, svärmor Gurli å svägerska Katarina ska gå på ’Ladies Night’.
Någon minnesstark person kan säkert erinra sig om att jag vid något tillfälle med myndig stämma sagt att jag minsann ’aaaaaldrig’ skulle sätta min fot på den typen av evenemang. Oh no!
Fast..., till mitt försvar måste jag säga att jag verkligen gillar alla i årets upplaga, en ensemble som består av Magnus Uggla, Andreas Johnson, Martin Stenmarck, Anders Timell och Hasse Brontén.
Supernajsa killar, varåen på sitt sätt.
Så, här sitter jag nu, med fyra biljetter.
En sån där 'morådottergrej'. Liksom.

I helgen e Perre ledig.
Han har hintat något om att den nyinköpta lövblåsen skall invigas. Spännande.
Å sönerna de kämpar på – på varsina håll.
Happyhalloreen
/Carina

Kvinnokraft!

Idag kommer något historiskt att ske.
Något som inte har skett på, ehhh… säkert 40 år.
Vadå, vadå, vadå – hör jag att ni undrar.
Härmed tillkännager jag att jag ska på bio ikväll.
Burop å visslingar – Va, var det bara det !?!
Nej, faktiskt inte - men viste ni hur sällan jag går på bio så skulle sannerligen just det erkännandet vara stort nog.
Det speciella med just detta biobesök är att det skall ske med väninnor.
Japp, jag ska gå på bio med tjejer/vänner/polare whatever…
Vad sa ni nu då?
Snacka om kovändning ’mitt i livet’!

Har liksom inte haft något behov av en massa tjejkompisar å tjejmiddagar har inte varit min grej.
Mest har det nog handlat om rädslan för att inte passa in om ångest för att inte duga och har jag hamnat på en tjejtillställning har jag ’safeat’ och satt mig i ett hörn som ett UFO.
Å varit rätt nöjd med just det.
Med åren inser jag till min glädje att jag fått fler kvinnliga vänner.
Carina börjar bli stor!
Å här kommer dagens andra tillkännagivande - sträcker på ryggen och erkänner att jag gillar det.
Säger som Maudan, ’Det är något coolt över kvinnokraft!'
Man kan ha det fantastiskt trevligt ’tjejer’ emellan.
Vänner är viktiga, viktigare än vad jag vågat tro och erkänna (när fan blir gammal blir han religiös…).
Är kass på att berätta för mina vänner hur betydande de är – eller för att vara korrekt, rätt usel.
Till er från mig – tack för att ni finns!

Filmen som fick mig att lätta på mina förutfattade meningar om att göra något 'oss tjejer emellan' är
’En oväntad vänskap’.
Återstår att se om den lever upp till mina förväntningar. Suck...

Cineasten
/Carina

Höstensförstasnöfredag

Att vara arbetssökande innebär att man är ett hett villebråd för landets jobbcoacher.
Förra arbetssökarperioden tog jag faktiskt tips och råd från en av dem, det resulterade i mitt rätt tappra försök till att starta eget.
Det jag lärde mig mest av just det var att jag INTE är en person som ska ha eget.
Jag är en typisk anställd person.
Ju tryggare anställning, dess bättre jobb gör jag.
Vågar slappna av, ta ut svängarna och ta för mig.
Gillar helt enkelt att vara anställd.

Igår ringde ännu en av dessa ambitiösa jobbcoacher till mig (igen).
De som ringer är alltid väldigt trevliga å väääldigt unga.
Just den här färska kvinnan ringde från Student Consulting.
Hej, säger hon glatt – kommer du ihåg mig?
Nja, säger jag sanningsenligt, inte direkt.
Tydligen hade vi talades vid för någon månad sedan.
Jag tackade då vänligt men bestämt nej till deras coachhjälp, ett nej som uppenbarligen i deras värld var lite ’för vänligt, för mesigt, för luddigt’ för att tas på allvar.
Hon erbjöd mig nu ännu en gång deras tjänster och jag sa ännu en gång att jag var rätt tveksam, känns inte som om jag tillhör Student Consultings målgrupp. Deras inriktning på nyutexaminerade studenter gör att jag inte upplever mig att vara på rätt ställe. Inte ett skvatt faktiskt, vilket jag berättade för henne (fakta är att en majoritet av dessa jobbcoachföretag är extremt taggade på att få nya ’kunder’, ålder, kön, bakgrund är helt ointressant, här handlar det om att tjäna pengar på oss arbetssökande).
Hennes svar fick mig att höja ögonbrynen.
Hey, hey, hey – hold your horses, vad sa du sa du???
’Jo, men vi tycker att det är jääätteviktigt att ni äldre människor också ges möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden å vi kan tipsa er om hur man söker jobb på ett modernare sätt’.
Tog ett djupt andetag.
Lyckades ändå inte svara så coolt som jag önskat men undvek fällan att med myndig stämma börja meningen med ’Lilla stumpan…’.
Ur mig hoppade istället några väl valda (i en säkert rätt förnärmad ton) om att vi ’äldre’ människor faktiskt har jobbat i runt 35 år, vi är både läskunniga och skrivkunniga (tänkte nämna att vi dessutom fick lära oss svenska utan särskrivningar men hoppade den), vi är förutom kloka och tokerfarna rätt ’hajja’ på internet. Det var liksom vi som uppfann Internet!
HA – vad sa du nu da'!?!
Förbaskade snorungar, vilka tror de att de är? -  fast det där sista sa jag inte.
Ja ja, det är deras jobb.
Ett jädrans skitjobb, om du frågar mig, hmpf…
Nu ska jag söka jobb. Själv.

I helgen har jag ingen aning om vad som händer.
Inget särskilt står på schemat.
Perre e ledig.
Såvitt jag minns, fast så är jag rätt gammal också…
/Carina

Avundsjuk

Jag är så avundsjuk!
Jag är avundsjuk på alla som är smala, snygga och vältränade.
Jag är avundsjuk på alla som älskar att träna, som gladeligen slänger på sig joggingskorna och beger sig ut i skog och mark.
Jag är avundsjuk på alla som älskar att kasta sig till gymmet och dra av ett svettigt pass.
Jag är avundsjuk på alla som alltid äter rätt och riktigt.
Jag är avundsjuk på alla med perfekt hy, ett svallande hår och en fulländad tandrad.
Jag är avundsjuk på alla modiga människor som beger sig ut på äventyrliga resor, kastar sig ut i fallskärmar och vandrar i otillgänglig terräng.
Jag är avundsjuk på alla som har inspirerande, fantastiska, stimulerande jobb – korrigering, jag är avundsjuk på alla som har jobb.
Jag är avundsjuk på alla som är språkbegåvade, de som är lättlärda och de som utan att tveka hoppar mellan olika kulturer och uttrycksmedel.
Jag är avundsjuk på alla som har en kappsäck full med pengar å jag är avundsjuk på de som lyckas hålla i de samma.
Jag är avundsjuk på alla som känner sig lugna och fridfulla och de som kan unna sig en bok trots ett hem i röra..
Jag är avundsjuk på alla som vågar ta för sig, på de som är orädda och obekymrade över morgondagen.
Jag är avundsjuk på alla de positiva, de som inte ser problemen utan bara möjligheterna.
Jag är avundsjuk på alla som är trygga nog i sig själva så de ärligt och seriöst kan glädjas med andra.
Jag är avundsjuk på de som är lyckliga och harmoniska, på de som aldrig känner sig  konstiga, udda, märkliga och utanför.
Suck...Jag har dragits med min avundsjuka sedan jag var ung, jag har kämpat med min avundsjuka så länga jag kan minnas NU kan jag förstå min avundsjuka, acceptera min avundsjuka och hantera min avundsjuka.
Kort och gott - jag är grymt avundsjuk på alla som inte är avundsjuka.

De e jag å Nanne…
Liksom
/Carina

Idag Fredagsinlägg...

Okej, kryper till korset.
Två veckor.
Inte mer än två veckor blev det på nya jobbet.
Skäms lite...
Öhh, vadå nya jobbet undrar ni?
Fattar ni, jag har inte ens basunerat ut att jag hade fått jobb...
Titeln var administratör.
Helt rätt
Platsen var Gamla Stan
Tokrätt
Sen tog det ’rätta’ slut.
Att engagerat och aktivt arbeta med de nationella riktlinjerna för schizofreni, schizofreniliknande tillstånd och psykosvård var fel.
Hel jädrarns fel
Hur jag än vred å vände på det hela var detta ett engagemang som jag saknade.
Kände mig helt bortkommen och vilsen.
Krympte.

Ehh, vad är det för bortskämda dumheter, tänker ni.
Kan må så vara men man måste vara ärlig, både mot sig själv och gentemot sin arbetsgivare å när jag efter första veckan kände ’herrejisses vad skönt med fredag’ å inte ’va!!!, fredag redan’ - förstod jag att jag var ute på hal is.
Tänkte att det blir bättre, så körde på en vecka till.
Men nej!
Det här jobbet gjorde mig inte rättvisa å vice versa.
Det var inte jag.
Inte någonstans alls. Faktiskt.
Hederligare för hela projektet att överlämna till någon som kan känna iver, hunger och glädje över att gräva och grotta in sig i Landstingets något snäva värld.
Alltid lär man sig något nytt.
Jag vill jobba där man får ha skor på fötterna å där man skor sig på andra, hmpf...
Ha högt till tak och ’slänga käft’ med kollegor.
Äta gratisluncher och gå på superviktiga businessmöten, ha ett stort skrivbord med ett överflöd av pennor, block, saxar, häftapparater, gem och en uppsjö av färgglada postitlappar. Kunna välja färg på pärmarna, välja hur många register man vill och ta ett glas vin efter jobbet.
Vara på schyssta kickoffer å vältra mig i glädjen över att ha ett jobb där man kan vara som man är eftersom man inte blev som man skulle.

Det första jag gjorde när jag avsagt mig uppdraget var att ringa min gamla arbetsgivare.
Hallå – help me...
Pleace… help me…
Någonstans där borta i tunneln såg jag ett ljus tändas, svagt - men tydligt.
Håller tummar å tår

Idag har vi varit i AGA berget på Lidingö.
Spännande som tusan.
Igår var vi i Linköping.
Kul som tusen.
Sönerna softar, de e de grymma på.
Gillar dem, skarpt.
Båda två.
/Carina
& Äventyraren Pelle

Kärlek tar inte slut...

Ser ännu en status på Facebook ändras från ’gift’ till ’singel’
Sådant skrämmer mig.
Skrämmer mig något oerhört.
Blir berörd och ledsen.
Gripen av allvaret.
Ogillar när folk ger upp.
Mer än vad jag vill erkänna.
Mitt hjärta dunkar, jag hyperventilerar och mår illa.
Varför liksom?
Å tänk om dessa dumma tilltag påverkar andra åt ’fel’ håll.
Tänk om folk istället för att kämpa tolkar det som om att det är okej att skilja sig.
Alla andra gör de ju…

Hur kommer det sig att vissa lyckas hålla ihop när andra skiljer sig?
Vad är recept?
Undrar över hur vackra, begåvade, briljanta, charmiga och till synes lyckade par ’plötsligt’ bestämmer sig för att separera.
De säger att de vuxit från varandra, de vill olika saker, de älskar helt enkelt inte varandra längre.
Kärleken tog slut.
Jag tror dem inte.
Kärlek tar inte slut.
Den kan svaja, men den tar inte slut.

Har de verkligen försökt?
Har de kompromissat, har de kämpat?
Har de letat tillbaka till förälskelsen?
Den där pirriga och ljuvliga!
Har de gjort de där små sakerna de älskade att göra tillsammans?
Har någon berättat för dem att ’gräset inte är grönare på andra sidan’?

Kärlek är inte lätt, det ska nog inte vara lätt.
Kärlek är ett kämpande, pratande och kompromissande.
Kärek är också trygghet och lugn
Kärlek är fantasktiskt
Håll i!

Trodde länge att om att bara jag håller mig välvårdad, håller hemmet fräscht, servar och ställer upp kommer livet blomstra och jag leva lycklig i alla mina dagar.
Fast, har lärt mig att det handlar inte om det.
Det handlar nog inte om just de alls.
Kanske lever jag i en illusion.
Dammar av min devis om att jag tror på kvantitetstid istället för kvalitetstid.
Sån är jag!

Mycket tid ger mycket
kärlek och värme
Älskar dig Pelle
Din
/Carina

Fredag å här e jag!

När tidningsrubrikerna skriker ’Rekord i varsel’ och arbetsförmedlingen uppmanar mig att söka jobb i Norrtälje inser jag att man uppenbarligen inte står högst upp på arbetsgivarnas ’vill ha’ lista.
Femtio jobb sökta – checked !
Så när ett erbjudande dyker upp är det med andra ord bara att haka på, smacka på leendet och ta chansen när den bjuds.
Då finns där ingen tid för eftertanke eller att vara kravställare.
Å man vet ju inte, det här kan ju vara jobbet jag väntat på.
Fast… ehhh, vet inte...
En bransch som jag aldrig haft längtan till och ett projekt som jag känner mig mer vilsen i än en bäver i ett akvarium .
Borde jag säga tack?
Tack snälla för att jag nu inte behöver hänga på Platsbanken, stalka HR-chefer eller hacka potentiella arbetsgivares mailkonton.
Förbaskat knepigt det där.
Finns en massa på pluskontot – och inleder med att haka upp mig på just dem.

Ramlade på en höggravid kvinna i tunnelbanan.
Alltså inte rent fysiskt.
Jag gav henne min plats och vi började samspråka.
Ibland vet jag inte vad som far i mig.
Började briljera med mitt graviditetskunnande som någon slags superexpert.
Stod där som en överårig morsa med barnmorskekunskaper (vilket vi alla vet inte är sant) slängde mig med besserwisesrskämt som att ’om det känns tufft nu ska du veta att det kommer en tid då du kommer längta tillbaka till när ungen låg i magen’.
Sedan skrattade jag åt mitt egna skämt samtidigt som jag insåg att jag i detta nu lät både överlägsen och barnslig.
Är som bekant ganska elastisk i mina tankar och töjbar i mina skämt.
Fast i denna stund kändes det som om spänsten gått ur mig.
Kände mig gammal å slapp.
Osmidig stel, stum och dum
Korkade jag!

Ser fram emot lugna dagar.
Sönerna ser fram emot det samma, tror jag - hmpf…
Städdag i området på lördag.
Helg å I am in
å Pelle mé
/Carina

Facebook

Vet inte!
Kanske bara är jag?
Egentligen ingenting att haka upp sig på.
Men ändå något att fundera över.
Borde lägga energin på viktigare saker, tyngre å mer intressanta.
Om man var smart.
Men jag undrar?
Vad vill folk med sina statusuppdateringar?

Jag pratar Facebook!
Vad är tanken?
Vad vill man få ut med sitt budskap?
Varför tror folk att det finns ett allmännintresse för dagens middag, deras gastronomiska förmåga eller hur länge man tränat alternativt långt man sprungit?Vem är det som ska bry sig?
Kan inte finna annat svar är att internet gör oss till credkrävande individer som ständigt måste synas – får jag ingen kommentar ’whatsoever’ så finns jag inte.
Egentligen oerhört tragiskt.

Själv är jag en usel Facebook uppdaterare.
Var till en början hyggligt aktiv och glatt noterade dagens väder – det tills en ’vän’ syrligt kommenterade att man inte längre behövde SMHI - kolla Carinas profil.
Insåg det banala, syftar då inte på att jag levde ett innehållslöst liv.
Nej, utan 'vem skriver jag för?'

På Facebook har jag numera sällat mig till fluktarna.
Iakttar, läser gärna och kommenterar om läge ges.
Men som sagt.
Bilder på något som säkerligen smakar godare än vad det ser ut eller uppdateringar om vänners fysiska förmåga klarar jag mig utan.
Å andra sidan
Folk får göra som de vill.
Fast de e tusan så irriterande att läsa.
'Ta bort vännen från lista'n, säger du
Icke, 'eru galen'
Kommer inte på frågan.
Folk får ju faktiskt skriva och göra som de vill.
Å vart skulle jag då lägga min irritation...hmpf...
Vi lever i en fantastisk värld
/Carina

Fredag och halv sju hos mig

Ikväll är det finbesök som gäller!
Sex för mig (okej inte helt okända) gäster kommer att inta vårt hem.
Det är dags för mig att vara värd för Champagneklubbens femte möte.
Hmpf, Champagneklubben – känner att namnet förpliktigar, det låter exklusivt och lite förnämt. Ehh... kanske ska dra ner förväntningarna något.
Tanken från början var att några medelålders damer/kvinnor med en regelbundenhet skulle träffas och testa, avnjuta och bli kunniga i champagnens förtrollade värld.
Det inleddes oerhört seriöst med information om bubblornas storlek, syra och sötma.
Sen har det mer spårat mot att’vi träffas i dricker några glas å äter gott.’
Ikväll tänkte jag återupptar ’traditionen’ om en lite mer utförlig info om respektive dryck.
Temat för kvällen är rosa.
Det ska bli fasligt trevligt, lite som ’Halv åtta hos mig’.
Fast mer liksom mer halv sju då…
De små till förrätten är fixade
En magisk fisk och skaldjursgryta står på spisen och sjuder å en ljuvlig Tiramisu väntar i kylen.
Kommer med ett leende hälsa alla välkomna och be dem kika runt i vår enkla boning – allt medan jag återgår till köket.
Under tiden som jag småpysslar hör jag hur Helge Skoogs välkända stämma lotsar deltagarna runt i huset.
Hur det fnissas åt fotografier, hoppas i sängen och pillas på dekorationerna.
Det här blir bra!

På lördag ska vi till Nykvarn (eller vart de nu var? - Taxinge?!?)
Något slags bergrum ska inspekteras.
Sen är det hemmapremiär för Farsta IBK´s herrar.
Det ryktas om ny ljudanläggning.
Fatta hur tjusigt min röst kommer att eka mellan väggarna i Farstaborgen.
Det kan vara så att man för första gången faktiskt kommer höra vad jag säger.

Å så har jag två älskade söner.
Å en lika älskad Perre.
Å så jag själv
/Carina

Odd Molly Tajm

Det står att min bloggbeskrivning att den ska behandla Odd Molly.
Jag är ärligen en riktigt usel Odd Mollybloggare.
Vill med detta också passa på att tacka ett gäng trogna ’riktiga’ Odd Molly bloggare för deras lojala läsande.
Alltså, dags att avhandla lite Mollysnack (som vi säger i branschen).
Utav veckans sju dagar bär jag något Mollyplagg säkert 5 av dem - det utan något behov av att beskriva ’dagens’.
Besöker gärna i OM-butiker, köper dock sällan eller aldrig något till ordinarie pris å har aldrig förbeställt något plagg.
Hänger gärna på andra OM-bloggar, men är dålig på att kommentera.
Försöker tappert ha koll på kollektionerna men är inte fanatisk.

I förra veckan lockade Åhléns City med dubbla poäng och gåvor vid inköp.
Klart att en barskrapad person som jag hakade på.
Kände å klämde på en massa nytt men prislappen skrämde mig rätt rejält.
Host host… alltså börjar inte priserna bli löjligt höga?
Gillar dock att OM för första gången (rätta mig om jag har fel) har en massa helsvarta kläder.
Som vän av svart blir man glad.
Däremot gillar jag INTE det nya tilltaget att inte ha med labeln nere till vänster på linnen etc.
Vad är det för trams?
Jag gillar det där märket, jag vill att det ska synas att det är ett Odd Mollyplagg jag bär.
Nu vet jag att det finns en massa ’creddiga’ människor som ’aaabsolut inte vill ha det vedervärdiga märket väl synligt’.
Då får väl de sprätta bort det då, eller köpa ett annat superdyrt märke som inte vill märkas.
Må väl vara fåfäng, fånig eller flamsig – men sorry Herr Holknekt.
På den punkten får ni bakläxa, i alla fall från mig!

Trots brist på ekonomiska medel var jag ju bara tvungen att köpa något.
Hey hey hey - vi pratar dubbla poäng å en gåva!!!
Det som fick följa med hem var ett svart linne, utan label - det sved...
Speciellt som snarlika linnen finns för en bråkdel  i varenda butikskedja.
Å andra sidan fick jag som tack för min support av OM-Imperiet ett armband - värt 299:-

Jorusåatt...
/Carina

Mox-Stok Type Indicator

Jepp - det hette så!
Testet som jag med berått mod igår genomförde.
Var i förra veckan på intervju.
Inget märkvärdigt, ingen bransch jag tidigare jobbat inom, men dock en intervju.
Träffade en kvinna, vi kan kalla henne Förhörsledaren.
Trevlig dam.
Hon kändes stabil, intelligent å smart.
Igår var det uppföljning där detta test skulle utföras, allt för att få fram vad jag är för människa egentligen.

I stressen av att inte komma i tid kom blev jag förstås sen.
For som en galen råtta genom Gamla Stans gränder.
I mitt röriga tillstånd fick jag för mig att husnumren gick från Munbron och upp mot Slottet. Som den gamla taxiväxelhäxa jag är så VET jag (eller borde ha vetat) att alla gatunummer i Stockholm ALLTID utgår från Slottet å inte vice versa
Bet i det sura äpplet och ringde Förhörsledaren för att informera om att det minsann inte fanns någon nummer 3 på denna gata, ett och fem fanns med inte 3 (lyckades med att få till att sjuan lästes som en etta, suck...)
Hörde Förhörsledarens vänliga stämma där hon informerade om att om jag bara gick några meter till upp för gatan så skulle jag hitta nummer 3 – vilket jag förstås gjorde.
Snygg entré Carro!

Inne på kontoret blir jag ombedd att hänga av mig jackan och ta av mig skorna.
Alltså, 'ta av mig skorna!'.
Det finns få saker som får en människa att krympa som att stå där i bara strumplästen. Man kännser sig fånig, tappar pondus - känner sig lite generad.
Blir invisad till det stora konferensrummet och Förhörsledaren stoppar Mox-Stok Type Indicatortestet i min hand (fyra sidor med frågor).
Vill du ha en blå eller orange penna?’ - säger Förhörsledaren.
Hmm, ännu en test – tänker jag.
Som den konservativa person jag är svarar jag blixtsnabbt blå, för att i nästa sekund ångra mig och inse att orange kanske skulle varit ett kreativare val.

En lätt nervositet genomsyrade hela kroppen.
Sammanfattningsvis var resultatet dock gott – jag är en rätt okej människa.
Naturlig styrka: Förmåga att skapa goda relationer
Vill ha: En god stämning, klara mål och fungerande rutiner
Inför förändringar: Vill ha basfakta först för att bedöma realism.
Stressas av: En arrogant och tuff omgivning, dålig stämning och otydlighet.
Kommunikationsstil: Vänlig, utåtriktad inriktad på fakta
Tar till sig information: Från det konkreta till det teoretiska.
Efter att ha läst igenom resultatet sida efter sida så var det nästan obehagligt hur väl det mesta stämde.

Nåväl, Förhörsledaren verkar vara en rejäl och saklig kvinna.
Min känsla är att hon är en bra, och ganska krävande chef.
Gillar henne.
Lokalerna var små men mysiga.
Å ja, jag tror tusan att jag skulle göra ett bra jobb där.
Min brist på erfarenhet till trots.

Test - Checked
/Carina

Hippi Friday!

När jag blir stor ska jag bli en hippi.
Ja precis en hippi!
En glad och skön hippi som vars främsta budskap är fred och kärlek (nåja, lite ordning å reda har nog inte ens en bohemisk hippi mått dåligt av).
Vi ska bo på någon mysig grekisk ö.
Jag och Pelle – Pelle och jag.
Börja dagen med att vila ögonen på det turkosa havet, dricka kaffe och äta grekisk yoghurt.
Här ska jag barfota vandra runt iklädd batikmönstrade långklänningar och håret fladdrande för vinden. Runt handleden ska jag ha mängder av härliga armband, händerna ska smyckas av vackra silverringar och runt halsen ska ett stort peacemärke hänga.
Jag ska ta dagen som den kommer och bara vara.

Här ska vi ha ett enklare pensionat å en bar.
Förstås.
Alla ska vara välkomna.
Väggarna ska prydas av hjältar från gångna tider, Jimi Hendrix, Jim Morrison och David Bowie (alltså vi måste ha lite klass också).
Inredningen ska vara modern hippichic.
I högtalarna ska tonerna från Janis Joplin, Creedence Clearwater Revival och Nazareth strömma.
I en hörna sitter Cat Stevens och recenserar gamla plattor, Bette Midler drar en spontan 'The Rose' och Bob Dylan plinkar envetet på sin gitarr.
På tv´n rullar filmen Hair.
Gästerna gungar med i 'Aquarius' och sjunger impulsivt med i 'Let the Sunshine in'. Huvudfiguren Treat Williams stormar in och sjunger titelmelodin från filmen, dansar på borden så att porslinet ryker - precis som det sig bör på 'riktiga' grekiska kalas.

Utom på fredagarna.
Då förvandlar vi hela stället till medelhavets skönaste rockklubb.
I baren dominerar Pelle och ljudet av amerikansk västkustrock tar över stället.
Då byter jag om från min relaxade hippistajl till rockbrud i jeans, brett bälte på höften, boots och cowboyhatt, yeeehha.
Boysen från Toto och Journey glider förbi, stannar några dagar, snackar lite skit, äter gott (för vid det här laget är jag en excellent kock) testar några nya schyssta riff, garvar åt gamla turnéminnen och kör några sköna jamsessions med Pelle (som sitter med ett härligt varmt, lite lätt fånigt leende på läpparna).

Emellanåt är det lugnt.
Då får vi rå om varandra.
Sitta i solnedgången med ett glas vin. Njuta.
Precis så vill jag ha det när jag blir stor.

Nu är det helg.
Det tycker jag också om.
Å så tycker jag om mina söner och Pelle,
Dessa för mig världsviktiga människor.

Fred och kärlek
/Carina