CLE1960 - Instagram å jag liksom!

torsdag 31 maj 2012

Å sen fyllde Katarina år...

Ja se tusan.

Enligt min bloggtideräkning är vi fortfarande kvar i mars.
Just dessa bilder avser den 23 mars.
Men har man bestämt sig för att fylla bloggen med en massa opublicerade bilder så får Ni.
Mina läsare helt enkelt finna er i det.
(Man kan även välja att inte läsa – självfallet hoppas jag att ni inte ser det som ett alternativ).
Sen kan man starkt ifrågasätta huruvida det ligger något intresse i att visa gamla bilder på människor som troligen inte är ett dugg intressanta för andra än för just dem som var med.
Men – bättre sent än aldrig (en devis som ligger som en röd tråd genom mitt liv).
Perres syster Katarina fyllde år, några fler än jag.
Det firade vi på Enskede Wärdshus.
En otroligt mysig restaurang men god mat och väldigt fin miljö.
Absolut värd att ta sig från stan till.

Grattis i efterskott
Typ

/Carina
Perre
& Co

onsdag 30 maj 2012

Sharksens herrar

Som bekant ägnar jag en del av min fritid åt att sitta i sekretariatet när Farsta IBK´s herrar spelar sina hemmamatcher.
Bör tilläggas att förra säsongen var mer än lovligt trist.
Farstaborgen var stängd för renovering och hemmamatcherna spelades i den högst omysiga Sjöstadshallen.
Uddamålsförlusterna radades upp efter varandra och, sist men inte minst – laget bestod av en massa för mig okända förmågor.
Jag som är en vanemänniska av rang kände mig långt in på säsongen helt förvirrad och konfys över okända anhängare på läktaren och spelarnamn som för mig var totalt anonyma.
Länge sa jag till mig själv att ’nu får det vara nog – det här är absolut sista säsongen, börjar bli för gammal för det här – det är för jösse namn bara ’kids’ i laget’.
Trots att vi nästa säsong kommer återbördas till Farstahallen kändes beslutet oåterkallit.
-Men.
På sista matchen.
Efter slutsignalen kliver lagkapten Dennerby fram.
Han överräcker en fantastiskt stor vacker härlig bukett blommor.
Hostar fram något om att Herrlaget är glada och tacksamma för min insats och gärna vill att jag sitter där och tjattrar målgörare och reder ut utvisningsminuterna även nästa säsong.
En applåd utbryter.
Jag niger förläget och svamlar något säkert totalt oförståbart om att nöjet är på min sida och fattar helt ärligt fortfarande inte att blommorna var till mig.

I matchprogrammet fanns för övrigt följande text att läsa;
'Vi som följer Farsta vet att femmorna varierar, spelarna varierar, men en sak är sig alltid likt på våra hemmamatcher, sekretariatet där klippan Carina styr med trygg hand. Hon är värd en stor applåd. Utan eldsjälar som henne skulle vi inte kunna genomföra matcherna.'

Jag vad säger man…
Klart man smälter som en fura (eller om det var faller?!?)
Å nu när man kan läsa att ’gamla favoriter’ som Fischer och Kallis vänder hem kan man väl inte backa ur!
Kära söta små innebandyglin.
Klart att ’mamma’ med varm hand ska vaka och ta hand om er även nästa säsong (å Sasan du får skärpa dig, annars är det jag som tar dig i örat)

Count on me boyz!
The Seck Queen
/Carina
P.s Med detta bevisas att smicker alltid fungerar.
OCH bättre sent än aldrig – TACK
Stort jädrans tack bästa Herrlaget!

tisdag 29 maj 2012

Fysisk var ordet

Guuu vad jag önskar att jag var en sån där friskus.
En sympatisk piggelin som älskade att träna, ta i, svettas och utföra diverse gymnastiska övningar.
Jag önskade att jag kunde hitta drivkraften alla talar om.
Den goda viljan om att komma i fysisk form.
I huvudet finns en önskan men tanken har hitintills inte lyckats bemästra min motsträviga lekamen.

Att läsa om andras träningspass och fysiska förmåga ökar tyvärr inte min motivation till att dra på de tajta funktionella trikåerna.
Nej tvärtom.
Jag blir enbart provocerad av alla löparbilagor i tidningarna och käcka uppmuntrande ord från entusiastiska personliga tränare.
Jag blir obstinat och trotsig.
Sätter mig oresonligt ned och bojkottar bloggar med smala människor som just funnit lyckan i en illadoftande träningslokal.
Jodå, jag känner till träningens alla fördelar – såväl fysiska som psykiska.
Blir bara så trött av att läsa dem.

Bästa Pelle har fyllt min garderob med praktiska ändamålsenliga färggranna kläder och på skohyllan står flera par lämpliga skodon.
Å tack Pellealla dessa saker gör faktiskt att önskan att utföra någon form av fysisk aktivitet ökar.
Dock inte till den grad att jag på något sätt har blivit beroende (ännu).
Någon gång i månaden gör jag alltid ett lika seriöst försök.
Jag intar Orbitrecken, stretchar muskler jag inte visste fanns och pustar högt och stånkar ljudligt.
Här om dagen var en sådan dag.
/Carina

fredag 25 maj 2012

En vacker fredag...

Inser att ett Fredagsmail inte behöver vara särskilt långt eller genomtänkt.
Ibland räcker det bra med ett par rader.
Som nu. Stod i morse som vanligt drömmandes i rulltrappan upp från perrongen.
Får en lätt knuff i ryggen och hör hur någon i en lätt irriterad ton säger ’Flytta på dig Kärring’
Kärring???
Flyttade mig beskedligt och lät personen kliva förbi. Kikar på mannen som just givit kommentaren och ser ryggen av en välklädd person i sina bästa år – å näe, han passade inte alls in på beskrivningen över någon som vräker ur sig den typen av okvädesord.
Men ändå... 

Blev så paff att jag inte kom för mig för att säga något riktigt snäsigt tillbaka.
Sen växte ilskan – blev riktigt irriterad.
Kärring för honom.
VA!!!
Klev ut i vänsterfilen och med raska steg skyndade jag efter drummeln.
Väl ikapp uppe på Klarabergsviadukten klev jag med snabbt fram för att säga något (som jag för stunden inte alls visste vad det skulle bli) – tog ett steg liksom för att preja honom.
Inför min manöver stannar han upp och tittar ner på mig.
Hör honom precis säga, ’men va fan den kärringen kan inte vara klok’ – Nu, precis i detta ögonblick inser jag att han talar i telefon… ’Flytta på dig kärring’ i rulltrappan var sannolikt inte alls till mig å förmodligen ingick inte ens något ’flytta på dig’ den meningen, det var nog bara jag som lade till. Liksom
Han tittar på mig, ber personen i telefonen vänta och frågar. ’Ursäkta, ville du något?’
’Nej, förlåtjag trodde du var någon annan’
Säger jag med fånig stämma.
OK – säger den välklädde, ler och återupptar samtalet.

Imorgon ska jag ock Pelle till Landsort.
Statens Fastighetsverk öppnar upp en massa hemliga rum.
Hinner vi ska fler hemliga rum intas.
Vi ska dit.
Förstås.
Vi gillar ju hemliga saker.
Söndag är det mors dag.
Då ska vi bjussa mamsorna på Långholmens Värdshus.
Sönerna är väl inte att hoppas på
Hoppas mest att de ska må bra och passa på att njuta av det vackra vädret.
Nu e de tusan helg
Solstollen
/Carina

torsdag 24 maj 2012

En bild säger mer än 1000-ord

Eftersom jag uppenbarligen för närvarande är så erbarmligt dålig på att skriva slog det mig att ’en bild säger mer än tusen ord’. Himla praktiskt.

Att jag inte tänkt på det tidigare???
Trots min skriftliga frånvaro har jag (oavsett av vad ni tror) inte legat som en sysslolös zoombi utan faktiskt varit hyfsat aktiv. Pysslat med ditten å datten. Varit ute och käkat, gått på bio för det var gratis (tror senast var en James Bond på 90-talet) och lite annat som jag för stunden inte kommer på.
Men för att bildmässigt komma ikapp måste vi förflytta oss till den 21 april.
Jag, Pelle, Åsa och Lasse hade tänkt oss en helkväll med ’On The Rocks Band’ – tyvärr verkade det som om vi var de enda som hade tänkt oss just det.
Vilket betyder att kalaset blev inställt.
Dock stoppade det inte oss.
Vi intog Oliver Twist och senare någon halvsunkig pub på söder.
Hur som helst var det en trivsam kväll – som jag minns det.

Partypinglan
/Carina
&Co

P.s varför Lasse inte fastnade på bild tänker jag inte göra någon djupare analys av, däremot kan jag intyga att han åt hyfsat - så även Åsa (om man nu räknar en halv hamburgare och fem pommes som hyfsat - självfallet helt utan alla former av dressing).

måndag 21 maj 2012


Men hur jädra svårt kan det vara???
Igen.
Vart tar alla dessa fredagar vägen?
Fredagar utan Fredagsmail – veckodagar utan blogginlägg?
Tankar som inte lyckas formuleras till ord, ord som inte klarar av att skrivas ner.
I mailkorgen ligger ännu ett vänligt men bestämt mail med förfrågan om jag lagt ner.
Med en smickrande ton över ert engagemang blir svaret nej.
Jag har bara låtit min lata och odugliga sida blomma ut i full frihet.

Är uppenbarligen inne i en extremt ineffektiv, oproduktiv och oföretagsam period.
Det är inte särskilt ofta det sker.
Gör mest ingenting.
Om man inte räknar jobbar.
För jobbar gör jag men de e tusan inte så kul de heller.
Eller jo det är det.
Äh ni fattar.

Denna vecka är det bara en kvar.
En stackars tapper konsult.
Känns märkligt.
All denna tid som liksom bara svischar förbi och kvar sitter jag som en jädra statist.
Snart är det dags att checka ut från bunkern.
Håller både tummar och tår över att jag ges möjlighet att köra vidare.
Behålla jobbet liksom.
Jösses – annars vore det ju som att allt mitt gedigna arbete läggs på sopen.
All tid, engagemang och entusiasm.
Den tanken känns väldigt sorgsam.

Solen skiner.
Det är kul.
Igår kväll bjöd vi på värsta grymma grillkvällen.
Lite av en fredagsfeeling faktiskt.
Å se där – ett leende sprider sig över ansiktet.
Äh vad tusan.
Jag kör vidare.
Kanske inte så ofta men nog skall jag väl klara av att klämma ur mig några rader med någon slags kontinuitet

Perre jobbar järnet nu under maj.
Jag går på lite på bolagsstämmoavvänjning.
Sebban och Camilla tänker bli lite seriösa – ännu en anledning att hålla tummat och tår.
Loppan ska försöka ordna lite runt sig han också – tårna och tummarna hålls om möjligt ännu hårdare.

På återseende
/Carina