Uforiskt UFO...

Sitter här och stirrar på skärmen.
Hoppar mellan filer och program och känner mig som ett UFO, ett riktigt jäkla PRAKTUFO.
Folk klappar mig vänligt på axeln och säger att ’ja, ja – alla är vi barn i början å du ska se att du snart lär dig’.
Så sitter här och väntar på ’snart’!
Under tiden jag väntar på ’snart’ försöker jag efter bästa förmåga att lära mig det  jag är anställd för att göra - om det nu inte vore för  den där lilla detaljen att jag känner mig som ett UFO.
UFO´n är från en annan planet och de lirar liksom inte på samma nivå som övriga mänskligheten.
Formellt är ett UFO ett flygande föremål  som inte har kunnat identifieras.
Känner mig oidentifierad med stora problem med att identifiera det jag ska göra.
Känns som om jag tappar min identitet.
Har också insett att jag lider av sifferdyslexi.
Japp, är övertygad om att den diagnosen både finns och att jag är ett lysande exempel.

Mina bristande kunskaper och totala oförmåga att lära mig de arbetsuppgifter jag är här för att utföra börjar bli smått pinsamma.
UFO´t inom mig växer och å jag krymper, ’ET phone home…’
Blir tillbakadragen, blyg, håglös och hjälplös.
Det klickar liksom inte.
Känner att jag får revidera mitt CV.
Till personliga egenskaper får jag numera lägga till imbecill, sinnesslö och förståndssvag.

Perre blir förbannad.
’Kom igen nu Carro – sluta att fokusera på det du inte kan, hur jädrarns svårt kan det vara???
Upp med huvudet, du e inget UFO – jag lovar… (i min dysterhet kunde jag i det sista ana ett uns av ironi…)’
Han e så klok.
Det är tusan inte klokt vad klok han är. Å förnuftig.
Jag är inte ett dugg förnuftig.
Däremot vill jag verka förnuftig. Å klok.
Nu är jag mest ett UFO.
När jag blir stor ska jag bli både klok å förnuftig.
Och smal, får inte glömma smal.

Take Care
/Carina
Den imbecille…