Fredag i Adventstid

Jul, jul - strålande jul.
Äntligen liksom.

I egenskap av stor älskare av högtider i allmänhet och julen i synnerhet var det nu dags att inför det kommande julbonandet komplettera med lite nytt som julen inte kan vara utan.
Tar som vanligt min lilla svarta och styr kosan mot söderorts bästa centrum.
Farsta e liksom lite som hemma, fast större.
Affärerna var redan juldekorerade  till tänderna, White Christmas skrålade i högtalarna, butikernas personal iklädda luvor och jag glittrade som nyfallen snö om vinternatten.
Ingen stress, inga köer och ingen trängsel.
Jag strosar i lugn och ro runt bland erbjudanden om lovikavantar, fårskinnstofflor och badskumspaket. Ser barn längta efter sina önskeklappar, mödrar pilla på nattlinnen i finaste silke och tonåringar som suktar efter den senaste surfplattan.
Njuter i fulla drag.
Hela jag är ett brett leende.

Går i min egen värd när en ung man sträcker fram en papperslapp framför näsan på mig och säger något som jag inte riktigt uppfattar.
Som en kobra svarar jag 'Ser jag ut att gilla lego?'
Han sänker huvudet, spärrar upp ögonen och säger häpet 'Lego?!?'
Själv har jag absolut ingen aning om vad jag fick 'lego' från men sannolikt hade jag leksaksaffärens julskyltning med tomtar och troll i legotappning kvar på näthinnan.
'Hmpf... ja lego mumlar jag' och inser det absurda i situationen.
Innan säljaren som garanterat sålde något helt annan än lego hann börja ställa obekväma frågor drar jag handväskan närmre mig, sträcker på halsen som om jag såg någon jag kände längre fram, ursäktar mig och går med raska steg vidare.
Känner i ryggen en häpen blick och anar ett snett smile.
Lego...liksom...

Pratade med son den äldre men glömde fråga vad som händer i helgen.
Hade tänkt att bjuda son den yngre med sällskap på middag, men det får bli en annan gång - host host...
Vi kommer som sig bör att drick glögg, äta marsipangrisar och glufsa en å annan saffransbulle.

Ha en bra Advent
/Carina

 

Bergrum å Odd Molly

I förra veckan var det dags igen.
Bergrumsbesök.
Känns som om det gått någon slags inflation i bergrumsbesök OCH jag är tämligen övertygad om att OM det finns något typ rekord i uppvisande/påbyltande av Odd Molly-kreationer i militäriska före detta utrymmen så är jag den okrönte drottningen och tillika innehavaren av detta rekord.
Det är med en viss stolthet jag vandrar i dessa mörka kalla salar tillsammans med 'Lovely Knit', 'Alpacka Cardigan' och 'Exeter Knit Cardigan'.
Sleevewarmers på och en hederlig ullkofta passar liksom så bra som i denna miljö, även om säkerligen en å annan urban explorertyp garanterat är av en annan åsikt.

I jakten på att pricka av landets bergrum (vilket isig verkar vara en livsuppgift) bockade vi nu av ännu ett objekt.
I sann SFHF-anda tillsammans med andra intressenter begav vi oss till Värmland.
Å tammetusan så var TV där och dokumenterade det hela, eller nja... de var väl inte bara där för att visa och notera att just jag tagit mig den långa biten från storstaden för att i ödebygden besöka ett iskallt berg, även om jag skulle ha god förståelse för det...host host...
Men, som den kloke redigerare av filmen förstod skulle inslaget om ett bergrum för två mille inte vara komplett utan... om än väldigt kort... man lät mig vara med och synas.
Sådär lite i slutet av filmen, håll korpgluggarna öppna - för där står jag, live and in action...
För att se filmen så klicka här!

Bergsfolket
/Carina
& Perre

SFHF

Ja, den heter så.
Föreningen vi numera regelbundet tillber.
Bokstavskombinationen är en förkortning av Svensk Fortifikationshistorisk Förening.
En helt jädrarns grym förening helt enkelt.

Hade någon i min ungdom beskrivit förenings syfte hade jag sannolikt med en så cool stämma jag kunnat uppbringa hävdat att  ’det där är något för freaks, fanatiker och verkar rent urtöntigt’.
Jag hade dessutom enkelt tyckt mig kunna pricka in de potentiella medlemmarna.
Ni vet, de killar som en vilsen tonårsbrud som jag var liiite fööör häftig för att prata eller umgås med, host host...
Tänker på de tystlåtna, de blyga med blicken stint i backen, de med byxor till armhålorna, bruna kläder, hemmaklippta frisyrer, fotriktiga skor och flaskbottnade glasögon.
Till viss del hade jag väldigt  rätt, men ändå så galet fel.

I samma anda som att jag alltid velat bli polis har jag även haft en fäbless för det sekretessbelagda, stadshemligheter i lönndom, gamla byggnader, gömda rum och väl bevarade historiska fastigheter.
Men att det fanns så mycket – jösses!!!
Jädrar anamma!
Har jag sagt att min drömjobb numera är att arbeta på just Statens Fastighetsverk?

Först tyckte jag på mitt invanda sturska sätt att vi var två udda fåglar i detta sällskap.

Fast, om jag tänker om och tänker rätt så är vi nog rätt typiska medlemmar.
Jag döljer min nördiga bunkerådra med Odd Molly och en behärskad hippiehet.
Fast är gärna både nördig och töntig.
De e faktiskt rätt coolt.
Coolt var ordet. Liksom.

Våra utsvävningar handlar om besök i en tidsepok då kalla vindar svepte över världen och vi endast var en knapptryckning från ett tredje världskrig.
Det är med stor ödmjukhet jag tillsammans med andra nyfikna och vetgiriga entusiaster tar till mig dessa fördolda hemlighållna bergrum.
Fast... får nog tillägna äran av bilturer på slingriga vägar, letande efter konfidentiella utrymmen och vandringar i otillgänglig terräng för att till slut komma fram till en taggtrådsbeklädd grind där det på stora skyltar upplyses om att detta är ett ’Förbjudet område’ till Perre.
Utan hans entusiasm hade jag sannolikt inte ens hört talas om någon Riksbunker å ännu mindre åkt hela vägen till Danmark för att kolla in ett bergrum som förvisso till skillnad från alla andra bergrum var blommigt och skulle inhysa den danska regeringen och dess regeringschef vid eventuellt krig men dock ett bergrum 'in the middle of nowere'.

Ni ärade nördar och eldsjälar TACK för att ni hjälper till att bevara denna kulturskatt för eftervärlden.
Och ber det allra ödmjukaste om ursäkt om jag klivit någon på tå´n, ibland har jag stora fötter – hmpf…

Entusiasterna
/Carina
& Perre

Tvättbjörn liksom...

Tvättbjörn!
Alla vet hur söta de är,
å hur de ser ut...

Att gå på Axelsons elevbehandlingar är ett perfekt alternativ om man vill unna sig lite lyx i budgetförpackning.
Denna gång hade jag för en mycket human summa fått tag i en åtråvärd ansiktsbehandling.

Står där förväntansfull tillsammans med andra uppenbarligen ekonomiskt sinnade kandidater redo för att bli ompysslade för en timme eller två.
Ut kliver dagens elever.
En trevlig tjej grabbar tag i mig och presenterar sig som Sandra.
Vi lommar in i ett minimalt bås och jag för situationen tar av mig lagom mycket kläder och kryper upp på den smala bänken.
Oh no, you dirty old minds...
På britsen brukar man bli varligt inbakad som en mumie.
Denna dag liknade dock  inpackningen mer ett skadat gods som skulle på retur.
Knorrade lite, vilket INTE uppmärksammades...
Var därmed i händerna på utföraren.

Slöt ögonen och lät mig försvinna bort i en dimma av välbehag.
Min make-up avlägsnades med varsamma fingrar.
Fingertoppar masserade kindben, haka och näsa.

Mot slutet brukar ansiktsmassagen övergå till handmassage.
Men istället för att få de små nassarna masserade var det denna gång huvudet som fick sig en omgång.
Med oljiga fingrar satte denna Sandra händerna i min hårbotten.
Har jag sagt att jag hatar fett hår?!?
Efter avslutade behandling kliver jag något gramse och yr i mössan upp från bänken.
Drar på mig kläderna, svär för mig själv om det där med olja i hårbotten - tackar för mig och lufsar ut till bilen.

Styr mot närmsta köpcentrum.

Det feta håret till trots tar jag mod till mig och kliver in bland butikerna.
Handlar mat.
Kassörskan ler brett.
Kollar kläder
Butiksbiträdet ler brett.
Bestämmer mig för att prova kläder
Försäljaren ler brett
In i provrummet, tar jag åter av mig för situationen lagom mycket kläder.
Tittar mig i spegel å - oooouuuuuiiiiiiiiiii....
HJÄLP!!!
Förstod allas breda leenden.
Denna Sandra hade kapitalt misslyckats med att ta bort min ögonmakeup.
Såg ut som en blandning av Beetlejuice och en tvättbjörn på väg till maskerad.
Jösses...

Son den äldre har jag ingen aning om vad han ska göra
Son den yngre har jag heller ingen aning om vad han ska göra
Jag och Perke ska gratulera Perres pappa Rolf,
både födelsedag å Farsdag står i almanackan.

Sköt om er
/Carina
& Perre











Bilden från ett senare tillfälle...

Höstfredag...

Jag brukade älska hösten.
De krispiga mornarna
De fantastiska färgerna
Mörkret
Ljusen
Det opretentiösa
Det gör jag inte längre.
Gillar inte hösten
Inte alls!

Efter en hel del tankeverksamhet, studerande och annan krävande intellektuell utövning har jag kommit på varför.
Man skulle kunna tro att det är min rädsla för mörkret som ställer till det eller det att allt vackert faller ner på marken ruttnar och dör.
Att vinden spöklikt piskar grenar mot fönstren, att jag ser ögon som stirrar på mig under natthimlen eller att kylan kryper in i märg och själ.
Ryser.
Men nix.

Nej det är löven.
Dessa förbaskade löv.
Det vimlar av dem.
Det finns ingen ände på dem.
De är fula.
Det blir liksom alldeles stökigt och skräpigt i naturen.
Och jag gillar faktiskt INTE när det är stökigt.
Det stör min själsliga sinnesro.
Man krattar och städar, vänder ryggen till och vips är det lika rörigt igen.
Tidigare trivsamma välstädade parkvägar ser nu ut som ett ständigt pågående röjarparty
Härliga mjuka skogsvägar blir till lervälling värd att platsa i Gotlands Grand Prix.
Gillar inte smuts...
Eller skräp...
Ordning på torpet. Tack!

I helgen fortsätter vi på Halloweentemat.
Ni som missat gårdagens dans kan kika på inlägget nedan (klicka på bilden).
På lördag bjussar vi släkten på traditionell middag.
Hoppas på närvaro från sönerna.
But you never know..
.
Ta de lugnt
/Carina