SFHF

Ja, den heter så.
Föreningen vi numera regelbundet tillber.
Bokstavskombinationen är en förkortning av Svensk Fortifikationshistorisk Förening.
En helt jädrarns grym förening helt enkelt.

Hade någon i min ungdom beskrivit förenings syfte hade jag sannolikt med en så cool stämma jag kunnat uppbringa hävdat att  ’det där är något för freaks, fanatiker och verkar rent urtöntigt’.
Jag hade dessutom enkelt tyckt mig kunna pricka in de potentiella medlemmarna.
Ni vet, de killar som en vilsen tonårsbrud som jag var liiite fööör häftig för att prata eller umgås med, host host...
Tänker på de tystlåtna, de blyga med blicken stint i backen, de med byxor till armhålorna, bruna kläder, hemmaklippta frisyrer, fotriktiga skor och flaskbottnade glasögon.
Till viss del hade jag väldigt  rätt, men ändå så galet fel.

I samma anda som att jag alltid velat bli polis har jag även haft en fäbless för det sekretessbelagda, stadshemligheter i lönndom, gamla byggnader, gömda rum och väl bevarade historiska fastigheter.
Men att det fanns så mycket – jösses!!!
Jädrar anamma!
Har jag sagt att min drömjobb numera är att arbeta på just Statens Fastighetsverk?

Först tyckte jag på mitt invanda sturska sätt att vi var två udda fåglar i detta sällskap.

Fast, om jag tänker om och tänker rätt så är vi nog rätt typiska medlemmar.
Jag döljer min nördiga bunkerådra med Odd Molly och en behärskad hippiehet.
Fast är gärna både nördig och töntig.
De e faktiskt rätt coolt.
Coolt var ordet. Liksom.

Våra utsvävningar handlar om besök i en tidsepok då kalla vindar svepte över världen och vi endast var en knapptryckning från ett tredje världskrig.
Det är med stor ödmjukhet jag tillsammans med andra nyfikna och vetgiriga entusiaster tar till mig dessa fördolda hemlighållna bergrum.
Fast... får nog tillägna äran av bilturer på slingriga vägar, letande efter konfidentiella utrymmen och vandringar i otillgänglig terräng för att till slut komma fram till en taggtrådsbeklädd grind där det på stora skyltar upplyses om att detta är ett ’Förbjudet område’ till Perre.
Utan hans entusiasm hade jag sannolikt inte ens hört talas om någon Riksbunker å ännu mindre åkt hela vägen till Danmark för att kolla in ett bergrum som förvisso till skillnad från alla andra bergrum var blommigt och skulle inhysa den danska regeringen och dess regeringschef vid eventuellt krig men dock ett bergrum 'in the middle of nowere'.

Ni ärade nördar och eldsjälar TACK för att ni hjälper till att bevara denna kulturskatt för eftervärlden.
Och ber det allra ödmjukaste om ursäkt om jag klivit någon på tå´n, ibland har jag stora fötter – hmpf…

Entusiasterna
/Carina
& Perre