Julig julefredag

I många många år har det tjatats om att vi ska dra ner på julklappsinköpen.
Och varje år har jag vackert sagt ja... ja... ja...
I år frågade äldste sonen om vi skulle skippa klapparna och istället skänka pengar till ’Rädda Barnen’

VAA, eru galen – inga klappar!!!
Tala för dig själv unge.
Jag vill i alla fall ha klappar - många klappar...
Jag älskar ju klappar.
Även om exklusiva saker är att föredra så funkar det miiinst lika bra host host... med en deo från HM. Typ.
Kan man inte göra både och frågade jag något skamset?

Men, fakta är - jag har i år gjort något som jag aldrig trodde var möjligt.

Något som jag sett som en omöjlighet i min julklappsvänliga värld.
Jag har faktiskt dragit ner på klapparna.
Japp – så är det!
Ett färre antal klappar än någonsin kommer i år att pryda golvet under granen.
Känner mig toktrygg i det beslutet.
Bra där Carro!

Allt gick galant tills jag  kikade på inköpslistan och inser att antalet 'på riktigt' var decimerat..
IIIiiii, alltså – hmpf... 
Känner mig helt plötsligt lite obekväm.
Alltså.
Hmm.
Nåja.
Nu är det gjort, beslutet är fattat och det återstår bara att invänta och se om alla andra inblandade följer tidigare direktiv.
OCH att det INTE kommer åtföljas av en massa ursäkter...
I övrigt har jag aldrig – eller nja... inte så länge jag minns i alla fall förstått denna hysteri runt julen.
Julen är väl bara att älska - den blir liksom vad man gör den till.
Även om jag gillar traditioner så ska den inte få styra mitt liv.
Man får helt enkelt ändra sina traditioner utefter de förutsättningar som gäller.
Det här är förvisso en insikt som har vuxit fram i takt med stigande ålder och erfarenhet...

Anser dock att det är betydelsefullt att hålla på traditionerna.
I vår föränderliga värld är det extra viktigt och betydelsefullt.
Tror att vi alla behöver något att hålla fast vid.
Tomten ska vara en äldre man med vitt långt skägg.
Man ska äta skinka, köttbullar och prinskorv.
Kalle ska vara klockan 15.00Låt oss slippa dinosaurier i Luciatåget eller lasagne på julbordet - sånt kan vi ägna oss åt årets alla andra dagar.
Länge leve traditionerna!

På grund av olika omständigheter kommer vi detta år fira vår gemensamma jul på Annandagen.
Märklig känsla men nog så sann.
Som sagt - julen blir vad man gör den till
Go jul å så
Carina
& Perre

För lite skön dans - klicka på bilden!

Svettig fredag...

Tro mig.
Jag har verkligen en ärlig och uppriktig önskan om att vara den där hurtiga sportiga friska och sunda tjejen.
Kvinnan som glatt tar på sig löparkläderna och ger sig ut i spåret eller som plockar ihop ett gäng färgglada träningstrikåer och tar ett spontanpass på gymmet.
Jag önskar vara en god förebild för mina medmänniskor och längtar efter att stråla ikapp med dessa ofördärvade hälsosamma friskusar.
Tro mig.
Jag är fullt medveten om att de flesta motionärer hyser någon form av hatkärlek till sin motion och jag är fullt medveten om att vi i grunden helt enkelt mår väldigt bra av den.

Men tusan.
Suck.

Om sanningen ska fram....
Jag hatar det mesta av vad träning heter.
Just så.
Får liksom ingen stil på det hela.
Jag känner mig oerhört provocerad av alla sportiga träningsnarkomaner som fyller mitt nyhetsflöde på Facebook. Alla dessa före detta soffliggare som numera kommer ut som nyfrälsta Friskis&Svettare.
Folk som nästan euforiskt vittnar om tappade kilon och fantastiska hälsoeffekter.
Självutnämnda ambassadörer för ett nytt liv som välmående och friska atleter.
Det har till och med gått så långt att jag tagit bort några av de mest aktiva kilotapparna från mitt Instagram.
Nix, jag blir inte peppad och laddad.
Jag får helt enkelt bara ett extremt dåligt samvete

Har genom livet gjort mängder med seriösa försök att skapa någon form av rutinartad pulshöjande aktivitet.
Syftet med min träning har nästan uteslutande varit att tappa några överflödskilo och hejda kroppens totala förfall.
Devisen har varit att ont skall med ont fördrivas. Liksom.
Men att träna är fasiken inte roligt!

Man har tusan inte kul när man springer.
Man stånkar å stönar, svettas och flåsar.Brösten skumpar hoppar och ömmar.
Har någon sett en skrattande löpare?

Vilket jädrarns självbedrägeri!
Tala om falska föresatser!
Tror vi är många besvikna motionärer som glatt snörat på oss skorna eller för dyra pengar köpta exklusiva träningskort bara för att upptäcka att träningen minsann inte var den sortens fest vi trodde att vi alla vara bjudna till.
Bahhh...

I helgen vankas ’Big Party’ – Hasse fyller 50.
Alltså lillbrorsan Hasse fyller 50!!!
Sebban och Loppan ska med. Förstås.

Dags för situps
/Carina
Den trötte...

Bara för att det är fredag...

Jag har dille på att fylla i allehanda tester.
Ni vet sådana där enkäter och webbundersökningar.
Inbillar mig att jag på det sättet får min röst hörd.
Inte för att jag egentligen tror att min aktiva val spelar någon större roll.
Men å andra sidan man kan ju aldrig så noga veta.
För OM jag inte svarar på frågorna så kanske det innebär att andra, i mina ögon mindre kloka människor (host, host) svarar och att de i sin tur svarar uppåt-väggarna-galet vilket gör att mina genomtänkta åsikter, goda och kloka tankar behövs för att väga upp och balansera den totala sammanställningen.
Ähh, ni fattar.

Roade mig med en undersökning från DN-Panelen.
Frågan som dök upp var, ’Hur uppfattar du din mentala ålder?’
Glatt kryssade jag i 25 år och klickade på nästa.
Hmm, vänta nu... 25 hmpf...
Klart jag inte är 25, känner mig inte som 25 och skulle definitivt inte vilja vara 25 igen.
Klickar på ’bakåt’.
Det gick inte.
Rensade 'cookies' och 'temporära internetfiler'.
Började om från början.
Kommer åter till frågan om hur jag uppfattar min ålder.

Börjar fundera.

Spelar åldern egentligen någon roll för hur ung/gammal jag känner mig?
Hur många, förutom potentiella åldersfixerade arbetsgivare bryr sig om min ålder?
Och varför var jag inte helt bekväm med att skriva 53?
Tål att tänka på...

Googlar och hittar en test. Nähä...
Fyller sanningsenligt i svaren på de ställde frågorna å bingo.
Svart på vitt
Min mentala ålder är 44 år.
Visste väl det.
Förutom det fastställandet förkunnades de att jag var en sann crossover-person som genom mina handlingar och positiva tankar påverkar mitt liv så att jag blir yngre.
Japp!

Håller för stunden på och ändra i mitt CV...

I helgen jobbar Perre.
Jag kommer ägna mig åt julhandel på egen hand.
Sebban ska på bröllop
Loppan ska inta ny andrahandslya.
Må snön falla på er alla!
/Carina