Min första Molly!

Det började någon gång under våren 2008.
Satt och hängde på det lokala bankkontoret och väntade på min tur.
Min vana trogen kikade jag in omgivningen och den övriga skaran med bankkunder som inväntade betjäning av den slowmotionarbetande bankpersonalen.

In kliver en dam/kvinna/tjej (har alltid tycket att det är svårt att veta hur jag ska definiera åldern på någon som som sannolikt fyllt 25 men ändå inte 60).
Nåväl.
Denna dam/kvinna/tjej hade en ursnygg lång 'kappkofta' på sig.
Medans jag spanade in denna i mina ögon fantastiska skapelse passade jag på att tacka gudarna för den långsamma betjäningen - det innebar nämligen att jag hade lång tid på mig att iaktta.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Japp jag föll pladask.
En sådan MÅSTE jag bara ha!
Lät blicken sväva över henne, synade och granskade. Memorerade orden som var broderade på ryggen 'Odd Molly'.
Åkte hem och googlade.

Det var mitt första möte med märket som sedan skulle bli mitt husgudsfabrikat.
Den kommande sommaren fick jag av Perre i present min första Odd Molly - en alldeles egen Grandmas Coat.
En lila med rosa brodyr, fatta vilken lycka.
Jag älskade den, jag älskade Perre - och gör så än idag.

Först tänkte jag att 'om jag bara får ett plagg till så kommer jag kunna dö lycklig'.
En enda ynka Odd Molly till - snälla...
Ett plagg till inhandlades.
Å jag var nöjd.
Å lycklig.
Kände mig komplett - på något vis.

Ett tag.
Sen började begäret.
Webbshoppar började lusläsas.
Tradera lades till som favorit och Odd Mollybloggarna (vid den tiden ganska få) hörde till den dagliga litteraturen
Mollydjävulen hade tagit ett strypgrepp om mig.

Sparkontot länsades på jakt efter att vara först med det senaste.
Satte väckarklockan för att inte missa någon hysterisk budgivning, kollade in varenda kampanj och stod först i kön då butikerna lockade med rea.
Jösses!

Idag består min garderob av runt 75% Mollysar. Typ.
I stort sett inga från någon nyare kollektion.
Lite som jag - ju äldre ju bättre...hmpf...
Här är det de gamla kollektionerna som gäller.
Har gått från volanger och onödigt grälla färger till en enklare stil. Tror jag.
Jag har köpt, bytt, ändrat, köpt nytt, sålt, köpt igen, sålt igen och börjar nu känna mig bekväm med vad jag gillar Å inte gillar. Tror jag.
Vad jag har, vad jag inte har och vad jag önskar.
Har bra koll på klädernas värde och vad som är överpriser.
Köper å säljer - på en (i min mening) numera alldeles lagom nivå. Tror jag.

Men suck...
Säg vilka kläder som varar förevigt...
/Carina
Den numera vuxna och kloka - host... host...

 

Behåsnacksfredag!

Har för mig att jag tagit upp ämnet tidigare - ignorerar det och kör en repris.
Ni som inte gillar bröst behöver ju inte läsa host, host...

Tänker på bröst.
Å hur hur de tänker - inte brösten alltså.
Nej, utan de som tillverkar plaggen som behagen ska landa och trivas i.

Knallar in på centrumets största sportaffär.
Snirklar mig fram till avdelningen för träningskläder för damer.
Tänkte att det skulle sitta fint med en ny träningsbehå.Man blir trots allt svettig ibland och jag skulle behöva tvätta det spinnakerliknande tygstycke som jag idag använder.Sen vore det bra med fler, så man kunder variera sig. 
Inte för att jag tränar särskilt energiskt men när eller snarare om jag tränar lider jag av ett stort obehag när brösten skuttar och skumpar upp och ner likt mjölkstinna juver.
Dessutom känns det som om jordens dragningskraft 'numera' har blivit starkare, det till den milda grad att jag vid fysisk ansträngning måste hålla om mig själv - det för att brösten inte skall hoppa upp och ge mig en rejäl 'slap on the face'.
Skratta ni, men det är faktiskt ingen rolig upplevelse. Inget roligt alls. Faktiskt.
Kanske är det något med just mig å just mina bröst men jädrar i havet vad det är oangenämt å dessutom  gör det förbannat ont.
Kontentan är således att jag vill jag ha något som verkligen håller i och håller fast.
Bläddrar bland färger, modeller och storlekar
Utesluter omgående samtliga varianter av de tajta träningstoppar som butikerna envisas med att kalla för träningsbehåar. För ingen å menar då ingen med byst större än C-kupa kan väl rimligen känna sig bekväm i dem. Det finns ingen stadga, inget stöd och inget lyft.
Hittar dock andra varianter... samtliga upp till max D-kupa.
Suckar djupt.
Går vidare till nästa butik - samma sak där.
Och i nästa å nästa å nästa å nästa...
Undrar stilla hur de tänker.
De där som köper in eller kanske till och med producerar dessa plagg som skapats för att hålla fast vi kvinnors ädla kroppsdelar.
Det massframkallas behåar.
Tuffa, snygga, färggranna och läckra små saker.
Just små - alla i storlek A, B och C kupa.
Morrar och tänker att har man behag i den sizen behöver man väl knappt ens någon behå?!?
Borde ju funka med ett tajt linne. Typ.
Känner mig diskriminerad.

Tittar på mig i provrummets speglar och konstaterar att jag inte på något sätt har någon gigantisk barm men min storlek är ändå 80 F.
Kan ju knappast vara ensam om den noteringen.
Och OM man hittar rätt storlek kan man sätta pengar på att de kostar en hel jädra förmögenhet att man behöver skohorn och kofot för att ta den på sig och att det krävs akrobatiska talanger för att sedan få den av.
Så kära ärade tillverkare av behåar som är ägnade för oss kvinnor att ha på oss när vi ska utföra någon form av fysisk verksamhet - kan ni vara så vänliga och se till att skapa dem i storlekar för fullvuxna kvinnor.
Tack!
Såja!

Imorgon är de match igen.
Farstahallen kallar.
Perre jobbar
Sebban jobbar
Å Loppan å jag kanske ska ta en tripp till Ikea.
/Carina

Ännu ett Fredagsbabbel...

Såg med viss tillförsikt fram emot intervjun i måndags.
Ett leende senare fick jag besked om full pott - jag var utvald!
När jag slutligen insåg att jag nått plats 1 i kön övertog optimismen mitt sinnelag
Ett dovt fnitter fördelade sig i kroppen när jag dagen efter skrev på avtalspappret.
Yes Yes Yes!!!
Äntligen hej å hallå 2014 here I come.
Äntligen hade mina böner blivit hörda
Äntligen hade jag ett jobb - nåja, i alla fall för 6 månader framåt.

Det finns många saker som är deprimerande.

Att söka jobb är en av dem.
Att söka ett jobb - få det och några dagar senare få besked om att det enligt lagen om offentlig upphandling inte hade gått rätt till är extremt deprimerande.
Nära på förkrossande.
Skit liksom!

Hällde upp en whisky och vältrade mig i min olycka.
Inte för att jag tycker om whisky med det var den enda drycken som kändes lämplig för sinnelaget.

Slet mitt hår och insåg att jag var tillbaka till ruta 1.
Skit igen liksom!
Inte ens den lilla lyckobringande nyckelpigan som jag idag hittade kändes som karma nog för att lätta upp i min bedrövelse.

Dags att författa nya ansökningar i en positiv anda.
Skit igen!

Känns dock som desperationen lyser igenom raderna och snarare skrämmer än väcker nyfikenhet.
Lever i något slags tro att om jag bara fabricerar en bild av mig själv att jag alltid är euforiskt lycklig, tillmötesgående och glad, ja till och med nästan perfekt – kommer det mesta att ordna sig. Eller inte...
Fast lite sant e det.
Tror på tankens kraft.
Men.
Egentligen.
Vem är kroniskt lycklig?
Och är det något att sträva efter?
Ofta är jag rädd, livrädd - både för framtid och nutid.
Känslorna hoppar mellan glad – fantastisk – svag – lycklig - olycklig – skygg - modig – värdelös – meningslös - hopplös och helt okej.
Å det är väl precis som livet är som mest...

Fast just nu är jag mest förbannad
å besviken. Förstås.
Dubbelskit...

Perre jobbar i helgen. Skit
Sebban är hemkommen från Thailand. Kul
Loppan, ja... Loppan ja...?!?
Å imorgon är det match i Farstahallen. Kul igen.

Iockmeddetta har jag svurit klart för i år. Kanske...
/Carro

Nytt år å nytt Fredagsmail

Det är fantastisk hur fort tiden går.
Och lika fantastiskt är det att den faktiskt går precis lika fort - oavsett om man har roligt eller ej...
Bara som en påminnelse liksom, om nu någon har missat just den lilla detaljen.

Hur som helst skriver vi nu 2014.
Ja jösses!
För många är dagarna runt och efter nyår en tid för eftertanke.
Man ser tillbaka på året som gått, sammanfattar och planerar för det nya.
Nyårslöften formuleras, omformuleras och träningskort inhandlas. Typ.
Bortsett från det sistnämnda så stämmer detta in även på mig.

Ska jag vara ärlig tycker ja att 2013 var ett riktigt skitår.
Helt enkelt ett år i pestens tecken.
Sällan har ett år varit så jädrans obra.
Hormonsvallningar och lika arbetssökande idag som för ett år sedan.
Pest å pina.
Fast.
Ett nytt år ger ju även nya möjligheter.
Visst.
Självklart är det så.
OM det inte vore för känslan av att jag snart är mer ökänd än välkänd bland stadens rekryterare.
Att ständigt söka jobb kan faktiskt ha sina nackdelar.

På en tillställning för en tid sedan stod jag, på mitt mindre smickrande sätt och beklagade mig över den dåliga utdelningen på antalet skickade ansökningar.
Personen jag talade med skakade medlidande på huvudet och föreslog att jag borde ta bort mitt födelseår ur mitt  CV.
Aldrig! -  sa jag stolt.
Tanken hade nämligen slagit mig tidigare, men min okuvliga, oböjliga och något övermodiga inställning har alltid varit att en medelålders kvinna född 1960, med utflyttade barn å få sjukdagar borde mer vara mer till sin fördel än till sin nackdel.
Alltså, det är vad JAG tycker.

Fast... börjar fatta.
Det är lite som jag mot dem - jag mot de där unga nyutexaminerade färska dunungarna som tror att alla över 40 borde flytta in på hem och ägna dagarna åt korsord och bingo men som trots sin brist på livserfarenhet har makten att sålla bort 'oss' erfarna från arbetsmarknaden.Å så pratar man om att det är de unga som blir bortsorterade...
Jorusåattehhh...

Inser att det där med ålder kanske är något att (mitt ideal till trots) ta fasta på.
Morrade invärtes...

Sagt och gjort, menar att allt måste ju alltid testas – minst en gång...
Bäst att pröva innan jag väljer att gräva ner mig eller drar något gammalt över mig och ägnar resten av mitt liv åt att finna lycka tillsammans med Dalai Lama.

Svalde stoltheten (även om jag kände mig som en desperat ungmö på jakt efter att på ålderns höst på ett så smidigt sätt som möjligt bli av med oskulden).

Med snabba fingrar, något högaktningsfullt raderade födelseåret i mitt CV.
För visst måste jobbet finnas där ute?!?

Ex antal veckor senare kan följande konstateras.
På fem skickade ansökningar har tre svar inkommit och två intervjuer är inbokade.
Alla med orden att jag NU verkar ha helt rätt profil för just 'DETTA' uppdrag.
Samma bild och samma text...
NU vet jag förstås inte om det BARA beror på det raderade födelseåret – men VÄLDIGT märklig är det nog allt.

MvH
/Carina
'Snart' 54