Ett leende senare fick jag besked om full pott - jag var utvald!
När jag slutligen insåg att jag nått plats 1 i kön övertog optimismen mitt sinnelag
Ett dovt fnitter fördelade sig i kroppen när jag dagen efter skrev på avtalspappret.
Yes Yes Yes!!!
Äntligen hej å hallå 2014 here I come.
Äntligen hade mina böner blivit hörda
Äntligen hade jag ett jobb - nåja, i alla fall för 6 månader framåt.
Det finns många
saker som är deprimerande.
Att söka jobb är
en av dem.
Att söka ett jobb - få det och några dagar senare få besked om att det enligt lagen om offentlig upphandling inte hade gått rätt till är extremt deprimerande.
Nära på förkrossande.
Skit liksom!
Hällde upp en whisky och vältrade mig i min olycka.
Inte för att jag tycker om whisky med det var den enda drycken som kändes lämplig för sinnelaget.
Slet mitt hår och insåg att jag var tillbaka till ruta 1.Att söka ett jobb - få det och några dagar senare få besked om att det enligt lagen om offentlig upphandling inte hade gått rätt till är extremt deprimerande.
Nära på förkrossande.
Skit liksom!
Hällde upp en whisky och vältrade mig i min olycka.
Inte för att jag tycker om whisky med det var den enda drycken som kändes lämplig för sinnelaget.
Skit igen liksom!
Inte ens den lilla lyckobringande nyckelpigan som jag idag hittade kändes som karma nog för att lätta upp i min bedrövelse.
Dags att författa nya ansökningar i en positiv anda.
Skit igen!
Känns dock som desperationen lyser igenom raderna och snarare skrämmer än väcker nyfikenhet.
Lever i något slags tro att om jag bara fabricerar en bild av mig själv att jag alltid är euforiskt lycklig, tillmötesgående och glad, ja till och med nästan perfekt – kommer det mesta att ordna sig. Eller inte...
Fast lite sant e det.
Tror på tankens kraft.
Men.
Egentligen.
Vem är kroniskt lycklig?
Och är det något att sträva efter?
Ofta är jag rädd, livrädd - både för framtid och nutid.
Känslorna hoppar mellan glad – fantastisk – svag – lycklig - olycklig – skygg - modig – värdelös – meningslös - hopplös och helt okej.
Å det är väl precis som livet är som mest...
Fast just nu är jag mest förbannad
å besviken. Förstås.
Dubbelskit...
Perre jobbar i helgen. Skit
Sebban är hemkommen från Thailand. Kul
Loppan, ja... Loppan ja...?!?
Å imorgon är det match i Farstahallen. Kul igen.
Iockmeddetta har jag svurit klart för i år. Kanske...
/Carro
Skit igen!
Känns dock som desperationen lyser igenom raderna och snarare skrämmer än väcker nyfikenhet.
Lever i något slags tro att om jag bara fabricerar en bild av mig själv att jag alltid är euforiskt lycklig, tillmötesgående och glad, ja till och med nästan perfekt – kommer det mesta att ordna sig. Eller inte...
Fast lite sant e det.
Tror på tankens kraft.
Men.
Egentligen.
Vem är kroniskt lycklig?
Och är det något att sträva efter?
Ofta är jag rädd, livrädd - både för framtid och nutid.
Känslorna hoppar mellan glad – fantastisk – svag – lycklig - olycklig – skygg - modig – värdelös – meningslös - hopplös och helt okej.
Å det är väl precis som livet är som mest...
Fast just nu är jag mest förbannad
å besviken. Förstås.
Dubbelskit...
Perre jobbar i helgen. Skit
Sebban är hemkommen från Thailand. Kul
Loppan, ja... Loppan ja...?!?
Å imorgon är det match i Farstahallen. Kul igen.
Iockmeddetta har jag svurit klart för i år. Kanske...
/Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar