De kan inte hjälpas, de e fredag!

Jag älskar att hjälpa folk till rätta.

En av mina favoritsysselsättningar är att sträcka ut min hand till förvirrade turister i vår vackra stad.

Att få möjlighet att hjälpa andra och känna att jag har tillfört något värdefullt oavsett hjälpens omfattning.

Jag vill att man lämnar 'Nordens Venedig' med ett varmt minne av hjälpsamma människor.
Det är lite av mitt kall.
Här om veckan när solen sken och Stockholm visade sig från sin bästa sida tog jag mig en rejäl promenad från Norrtull till söders höjder.
Vid Slussen på Peder Myndes backe, strax innan man når Götgatsbacken blir jag stoppad av två damer.
Lite osäker på ursprunget men misstänker Tyskland.

Strax innan detta möte hade jag stått och tjyvlyssnat på ett annat gäng som med kartor och broschyrer följde i Lisbeth Salanders spår.
Till mitt försvar kan jag alltså redan nu säga att jag tankemässigt var inne i Stieg Larssons värld.
De två damerna frågade i alla fall på en engelska med stark tysk brytning efter Bellamansgatan.
Eftersom jag har tvärkoll på Bellmansgatan log jag glatt (kände mig nästan lite stolt att i folkvimlet vara den utvalda, den person som man valde att fråga), och förklarade väldigt precist och exakt hur de skulle gå.
’Upp för backen - ta till vänster – gå Götgatan fram och ta Svartensgatan vänster – följ den gatan uppåt – gå förbi Mosebacke Torg på vänster sida – sen korsar ni Bellamansgatan’
De båda damerna var nöjda, jag var nöjd och solen fortsatte att skina på våra vinterfrusna själar.
Vi skildes åt med varma leenden.
Går några hundra meter.
Tvärstannar i steget så att mannen bakom mig muttrar något ohörbart om att man minsann måste visa hänsyn.
JÄDRAR I HAVET!!!
Iiiii, jag beskrev ju vägen till Fiskargatan, Lisbets Salanders hemadress – inte Bellamansgatan, den ligger ju på andra sidan Hornsgatan.
Yeahh, right – bra där Carro.
Skämdes som en hund.

Det här måste kompenseras.
Framme vid Medborgarplatsen ser jag hur en ung kvinna överlämnar sin mobilkamera till en ung herre, det i syfte (som jag uppfattar det) att föreviga henne i stadsbild.
Åhh som jag tycker det är trist med en massa bilder en å en – man vill ju ha ’tillsammansbilder’.
Men hopp om att kompensera tidigare misstag och göra en god gärning frågar jag på min egenhanda komponerade engelska ’Do you want me to take a picture of you to together?
Han tittar på mig å säger ’Ehhh…’
Hon tittar på mig och fnissar förläget.
Jag – som var helt säker på att jag hört dem tala engelska innan vet nu inte vad jag ska säga.
Så säger, ’Yes together, you know!’
Han tittar på mig med höjda ögonbryn och ett snett leende - säger (på klockren svenska), ’Alltså hon bad mig fotografera henne, vi känner inte varann’

Okej, säger jag, å känner hur kinderna blossar - vänder på klacken, går in i barnvagn, snubblar, ursäktar mig - går vidare.
I ryggen känner jag hela Medborgarplatsens blickar.
Så var det med den hjälpsamheten...

I helgen ska svägerska firas
Secket i Farstahallen ska intas
och sönerna ska roa sig...
God och glad helg
/Carina