Då sitter man där. Igen.
I tystnaden.
Den enorma dunkande, massiva, bullrande och påträngande tystnaden.
Jag hatar den - hatar varenda sekund av denna tystnad.
Är på en arbetsintervju, den andra i ordningen för just denna tjänst.
Ett jobb som jag väldigt gärna vill ha, som jag skulle passa för är lämpad för och som jag vet att att jag skulle utföra på ett fantastiskt sätt.
Personen framför mig hummar och slår med pennan mot anteckningsblocket. Smackar och liksom suger på mitt svar.
I takt med väggklockans tickande känner jag hur paniken börjar krypa fram.
Jag funderar febrilt över vad jag just sa.
Och istället för att lugnt och stilla analysera mitt svar och invänta nästa drag från personen framför mig så börjar pladdra.
Ett nervöst tjatter som handlar om allt å inget.
Orden flödar ur mig och jag berättar ivrigt om saker som aldrig har kommit upp på bordet, om semestrar och husliv om söner och hundliv.
Mannen framför mig säger inget men nickar ändå instämmande då jag söker medhåll.
Mitt i en mening kommer ordet ’härskarteknik’ upp.
Jag inser att jag gör typ alla fel som man kan göra.
Har åter trampat i intervjufällan.
Sitter just hårt klistrad i ’Komplimangmetoden’
En vänlig men lömsk teknik som syftar till att man ska få någon att göra något utöver det förväntade. Tex. att utföraren medvetet avvaktar med att tala för att se hur mottagaren reagerar.
Å som jag reagerar.
Det blir tyst igen.
Denna öronbedövande tystnad.
Är den för att testa min stresstålighet eller är den bara där ändå?
Sitter jag här och överdriver och hur lång tid har det egentligen gått?
Ge er nu alla skeptiska och tvivlande rekryterare, HR-ansvariga och personalchefer.
Fattar ni inte, jag är ett kap.
Ett förvärv som kommer vara värd varenda krona och som kommer jobba som en iller.
Basta!
Helg å jag och Perke ska på middag till gammal kollega.
Förväntar mig en middag i Guide Michelinklass.
Japp, ni hörde!
Dessutom blir det 'paybacktime' för Sebban, har anlitat honom till att hämta oss i urskogen någon gång mellan midnatt och nollfyra...
Loppan ska nog mest hänga med folk.
Han är grym på just det.
Måsågott
/Carina
I tystnaden.
Den enorma dunkande, massiva, bullrande och påträngande tystnaden.
Jag hatar den - hatar varenda sekund av denna tystnad.
Är på en arbetsintervju, den andra i ordningen för just denna tjänst.
Ett jobb som jag väldigt gärna vill ha, som jag skulle passa för är lämpad för och som jag vet att att jag skulle utföra på ett fantastiskt sätt.
Personen framför mig hummar och slår med pennan mot anteckningsblocket. Smackar och liksom suger på mitt svar.
I takt med väggklockans tickande känner jag hur paniken börjar krypa fram.
Jag funderar febrilt över vad jag just sa.
Och istället för att lugnt och stilla analysera mitt svar och invänta nästa drag från personen framför mig så börjar pladdra.
Ett nervöst tjatter som handlar om allt å inget.
Orden flödar ur mig och jag berättar ivrigt om saker som aldrig har kommit upp på bordet, om semestrar och husliv om söner och hundliv.
Mannen framför mig säger inget men nickar ändå instämmande då jag söker medhåll.
Mitt i en mening kommer ordet ’härskarteknik’ upp.
Jag inser att jag gör typ alla fel som man kan göra.
Har åter trampat i intervjufällan.
Sitter just hårt klistrad i ’Komplimangmetoden’
En vänlig men lömsk teknik som syftar till att man ska få någon att göra något utöver det förväntade. Tex. att utföraren medvetet avvaktar med att tala för att se hur mottagaren reagerar.
Å som jag reagerar.
Det blir tyst igen.
Denna öronbedövande tystnad.
Är den för att testa min stresstålighet eller är den bara där ändå?
Sitter jag här och överdriver och hur lång tid har det egentligen gått?
Känner mig desperat och kan höra hur
min inre röst förtvivlat ropar ’Välj mig – Välj mig – Välj mig’.
Blir inte vald.
Blir tagen i handen och får med mig informationen om att de ska höra av sig.
Snart.
Ständigt kastas jag mellan hopp och förvivlan.
Andas djupt, ler och säger att jag verkligen, VERKLIGEN ser fram emot att höra av dem.
Blir inte vald.
Blir tagen i handen och får med mig informationen om att de ska höra av sig.
Snart.
Ständigt kastas jag mellan hopp och förvivlan.
Andas djupt, ler och säger att jag verkligen, VERKLIGEN ser fram emot att höra av dem.
Ge er nu alla skeptiska och tvivlande rekryterare, HR-ansvariga och personalchefer.
Fattar ni inte, jag är ett kap.
Ett förvärv som kommer vara värd varenda krona och som kommer jobba som en iller.
Basta!
Helg å jag och Perke ska på middag till gammal kollega.
Förväntar mig en middag i Guide Michelinklass.
Japp, ni hörde!
Dessutom blir det 'paybacktime' för Sebban, har anlitat honom till att hämta oss i urskogen någon gång mellan midnatt och nollfyra...
Loppan ska nog mest hänga med folk.
Han är grym på just det.
Måsågott
/Carina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar