Fredag. Igen!

’Hej Carina! 
Tyvärr måste vi meddela att vi i vår rekrytering av handläggare har valt att gå vidare och skriva avtal med annan sökande. 
Även om det inte räckte ända fram denna gång fick vi mycket gott intryck av dig och vi önskar dig lycka till i fortsatt jobbsökande.’
Precis så stod det i mailet jag fick här om dagen. 
Smack on the face. 
Jag kraschade.
Tre intervjuer och tre telefonsamtal som genererade mängder av förhoppning. 
Egenskapade förväntningar som trots ihärdiga mentala försök om att mana till lugn ändå lyckades ta plats, slå rot och bosätta sig i mitt medvetna.
I väntan på besked har min optimism om att vara en av de slutligt utvalda ökat, minskat och eskalerat. Minskat igen för att slutligen bli någon slags verklighet.
I min fantasi skrattar jag, går på AW med goda kollegor, har ett eget skrivbord och färgglada postitlappar prydligt sorterade ett vackert pennställ och få lön den 25e i varje månad.
I min fantasi var allt möjligt...

Det är så typiskt mig. 
Hade hunnit planera klädsel för första dagen, funderat på hur jag ska ta mig till jobbet undrat över hur mina nya arbetskamrater kommer att vara. 
Tänkt att jag ska vara noga med att lära mig deras namn, arbetssätt och notera allt av vikt som sägs.
Genom några korta radera kändes min framtid helt plötsligt decimerad och omintetgjord. Jag gråter och känner mig eländig och värdelös. 
Skit – skit – skit... 

Står här igen. 
På de utkastades sida. 
Känner folks blickar och tänker att det nu hyschas, fnissas och undras.
’Vaa, fick hon inte det där jobbet heller?’ 
’Vad är de för fel på henne?’ 
'Alltså något måste det ju ändå vara, de verkar ju jääättekonstigt att hon aldrig får något jobb’ 
’Ja, hon verkar faktiskt lite märklig!’ 

Trodde verkligen att det var min tur nu. 
Var redo och förberedd på att nästa gång någon frågade mig vad jag jobbade med skulle jag ha ett svar.
Började känna en stolthet.
Ordet arbetslös skulle raderas från min vokabulär. 
Ni vet inte hur trött jag är på att vara just arbetslös. 
Å nej, att kalla det arbetssökande känns inte bättre. 
Jag är trött. 
Jag vill inte längre. 

Brukar avhålla mig från att skriva i affekt. 
Det blir lätt för personligt, för privat. 
Den här gången fick det bli så.

Helgen då
Loppan pratade om konsert
Sebban pratade om kalas
Perke pratade om garage- och meck.
Jag tänker sol

Ha det gott
/Carina

Långfredagsinlägg

’Vad gjorde dig upprörd senast?’, undrar personen framför mig.
Jag lägger pannan i djupa veck och funderar ihärdigt.
Näe, kommer faktiskt inte på något.
'Okej', säger personen.
'Vad gör dig engagerad då?'
Lägger åter pannan i djupa vecka och funderar igen.
Svaret som jag kläcker ur mig är ’Facebook’.
Säger det högt och tydligt och blir i stort sett lika förvånad över svaret som personen framför mig.
'Hur då?', säger mannen.
Ja, vad menade jag egentligen???
Ja ehh jo alltså...
Å sen börjades det.

’Facebook måste vara jordens största bekräftelsebehovsplats.
Det är helt stört hur folk slänger ur sig, häver ur sig och spyr ur sig saker.
Vad är det som gör att för övrigt normala människor blir till egotrippade individer med extrema behov av att få sina tankar, känslor och göromål blottade och bekräftade.
Vad är det som gör att man måste delge alla sina träningsresultat,  visa middagstallrikar, resor eller varenda liten jäkla utflykt man företar sig?
Jag mår dåligt av att se hur vuxna människor söker medhåll i typ allt.
’Passar jag i ditten, datten eller frisyren?’.
’Ska jag behålla denna klänning, byxorna eller för all del karl eller bil?’
’Visst är just mitt barn den vackraste på jorden, den smartaste i universum å visst är min partner den snyggaste och håll med om att mitt barnbarn är sötast och hunden den charmigaste’.
Tror man att ett ärligt svar är att förvänta av dessa hundratals människor som av outgrundliga anledningar har hamnat på sin vänlista.
Det är helt sjukt, vart är vi på väg någonstans?
Vad gjorde mänskligheten innan Facebook liksom?’

Orden orerades i överljudshastighet och ingen kunde betvivla mitt engagemang.
Jag är så pass uppe i varv att jag inte gör någon notering om att hämta andan.

Å just det!
Mitt i en reflexion kom jag på när jag blev upprörd senast också.
'Mmm', säger personen framför mig.

’Jo, förra helgen var det visning på ett grannhus.
När jag kommer hem har ’någon’ ställt sig på mig parkeringsplats.
Fattaru, på MIN plats.
Först parkerar jag in den jäkeln så han inte kunde köra ut, dock insåg jag ganska snabbt att det innebar att jag heller inte kom ut så var tvungen att flytta bilen.
Fortsatt lika upprörd stövlar jag in på tomten till visningshuset och var på vippen att höja stämman och ropa ut att ’Någon jubelidiot har ställt sig på MIN parkering’.
I kön för att komma in (de var galet mycket folk) började jag känna mig fånig, dock fortfarande ilsken.
Istället går jag hem och rotar fram ett block, river ut ett papper och skriver med stora bokstäver ’OBS! PRIVAT PARKERING’.

På med dojjorna igen och går med bestämda steg mot parkeringen.
Då kommer Perre.
’Har du sett att man parkerat på MIN plats’, säger jag irriterat.
Jo, såg det – säger han.
Ska minsann sätta den här på bilen, säger jag och visar stolt upp min lapp.
’Men jössses’, säger Perre – nu med ett leende.
’Låt dom stå, det är bara en timme det handlar om å det är ju knökfullt på gatan
De åker snart och då kan du parkera på din plats igen.’
Jag muttar.
Å muttrar lite till.
Lugnet börjar ta överhand.
River lappen och går hem.
Så här i efterhand sträcker jag på ryggen och meddelar stolt att det var en klokt beslut.
Hade kanske inte varit en helt lyckad debut inför nya eventuella grannar.’

Ja, det var liksom det – avslutar jag.
Mannen tittar på mig.
Inser att jag åter pratat liiite för mycket.
Vi tar i hand och han meddelar – ring inte oss, vi ringer dig.
Jorusåattehhh...

Idag blir det traditionellt påskfirande här hemma.
Sönerna kommer - jabba!!!

Glad Påsk på er alla!
Påskkärringen
/Carina

Hörde att det var Fredagsmailsdags!

Då sitter man där. Igen.
I tystnaden.
Den enorma dunkande, massiva, bullrande och påträngande tystnaden.
Jag hatar den - hatar varenda sekund av denna tystnad.

Är på en arbetsintervju, den andra i ordningen för just denna tjänst.
Ett jobb som jag väldigt gärna vill ha, som jag skulle passa för är lämpad för och som jag vet att att jag skulle utföra på ett fantastiskt sätt.
Personen framför mig hummar och slår med pennan mot anteckningsblocket. Smackar och liksom suger på mitt svar.
I takt med väggklockans tickande känner jag hur paniken börjar krypa fram.
Jag funderar febrilt över vad jag just sa.
Och istället för att lugnt och stilla analysera mitt svar och invänta nästa drag från personen framför mig så börjar pladdra.
Ett nervöst tjatter som handlar om allt å inget.
Orden flödar ur mig och jag berättar ivrigt om saker som aldrig har kommit upp på bordet, om semestrar och husliv om söner och hundliv.
Mannen framför mig säger inget men nickar ändå instämmande då jag söker medhåll.
Mitt i en mening kommer ordet ’härskarteknik’ upp.
Jag inser att jag gör typ alla fel som man kan göra.
Har åter trampat i intervjufällan.
Sitter just hårt klistrad i ’Komplimangmetoden’
En vänlig men lömsk teknik som syftar till att man ska få någon att göra något utöver det förväntade. Tex. att utföraren medvetet avvaktar med att tala för att se hur mottagaren reagerar.
Å som jag reagerar.
Det blir tyst igen.
Denna öronbedövande tystnad.
Är den för att testa min stresstålighet eller är den bara där ändå?
Sitter jag här och överdriver och hur lång tid har det egentligen gått?

Känner mig desperat och kan höra hur min inre röst förtvivlat ropar ’Välj mig – Välj mig – Välj mig’.
Blir inte vald.
Blir tagen i handen och får med mig informationen om att de ska höra av sig.
Snart.
Ständigt kastas jag mellan hopp och förvivlan.
Andas djupt, ler och säger att jag verkligen, VERKLIGEN ser fram emot att höra av dem.

Ge er nu alla skeptiska och tvivlande rekryterare, HR-ansvariga och personalchefer.
Fattar ni inte, jag är ett kap.
Ett förvärv som kommer vara värd varenda krona och som kommer jobba som en iller.
Basta!

Helg å jag och Perke ska på middag till gammal kollega.
Förväntar mig en middag i Guide Michelinklass.
Japp, ni hörde!
Dessutom blir det 'paybacktime' för Sebban, har anlitat honom till att hämta oss i urskogen någon gång mellan midnatt och nollfyra...
Loppan ska nog mest hänga med folk.
Han är grym på just det.

Måsågott
/Carina