Fredag. Igen!

’Hej Carina! 
Tyvärr måste vi meddela att vi i vår rekrytering av handläggare har valt att gå vidare och skriva avtal med annan sökande. 
Även om det inte räckte ända fram denna gång fick vi mycket gott intryck av dig och vi önskar dig lycka till i fortsatt jobbsökande.’
Precis så stod det i mailet jag fick här om dagen. 
Smack on the face. 
Jag kraschade.
Tre intervjuer och tre telefonsamtal som genererade mängder av förhoppning. 
Egenskapade förväntningar som trots ihärdiga mentala försök om att mana till lugn ändå lyckades ta plats, slå rot och bosätta sig i mitt medvetna.
I väntan på besked har min optimism om att vara en av de slutligt utvalda ökat, minskat och eskalerat. Minskat igen för att slutligen bli någon slags verklighet.
I min fantasi skrattar jag, går på AW med goda kollegor, har ett eget skrivbord och färgglada postitlappar prydligt sorterade ett vackert pennställ och få lön den 25e i varje månad.
I min fantasi var allt möjligt...

Det är så typiskt mig. 
Hade hunnit planera klädsel för första dagen, funderat på hur jag ska ta mig till jobbet undrat över hur mina nya arbetskamrater kommer att vara. 
Tänkt att jag ska vara noga med att lära mig deras namn, arbetssätt och notera allt av vikt som sägs.
Genom några korta radera kändes min framtid helt plötsligt decimerad och omintetgjord. Jag gråter och känner mig eländig och värdelös. 
Skit – skit – skit... 

Står här igen. 
På de utkastades sida. 
Känner folks blickar och tänker att det nu hyschas, fnissas och undras.
’Vaa, fick hon inte det där jobbet heller?’ 
’Vad är de för fel på henne?’ 
'Alltså något måste det ju ändå vara, de verkar ju jääättekonstigt att hon aldrig får något jobb’ 
’Ja, hon verkar faktiskt lite märklig!’ 

Trodde verkligen att det var min tur nu. 
Var redo och förberedd på att nästa gång någon frågade mig vad jag jobbade med skulle jag ha ett svar.
Började känna en stolthet.
Ordet arbetslös skulle raderas från min vokabulär. 
Ni vet inte hur trött jag är på att vara just arbetslös. 
Å nej, att kalla det arbetssökande känns inte bättre. 
Jag är trött. 
Jag vill inte längre. 

Brukar avhålla mig från att skriva i affekt. 
Det blir lätt för personligt, för privat. 
Den här gången fick det bli så.

Helgen då
Loppan pratade om konsert
Sebban pratade om kalas
Perke pratade om garage- och meck.
Jag tänker sol

Ha det gott
/Carina