Långfredagsinlägg

’Vad gjorde dig upprörd senast?’, undrar personen framför mig.
Jag lägger pannan i djupa veck och funderar ihärdigt.
Näe, kommer faktiskt inte på något.
'Okej', säger personen.
'Vad gör dig engagerad då?'
Lägger åter pannan i djupa vecka och funderar igen.
Svaret som jag kläcker ur mig är ’Facebook’.
Säger det högt och tydligt och blir i stort sett lika förvånad över svaret som personen framför mig.
'Hur då?', säger mannen.
Ja, vad menade jag egentligen???
Ja ehh jo alltså...
Å sen börjades det.

’Facebook måste vara jordens största bekräftelsebehovsplats.
Det är helt stört hur folk slänger ur sig, häver ur sig och spyr ur sig saker.
Vad är det som gör att för övrigt normala människor blir till egotrippade individer med extrema behov av att få sina tankar, känslor och göromål blottade och bekräftade.
Vad är det som gör att man måste delge alla sina träningsresultat,  visa middagstallrikar, resor eller varenda liten jäkla utflykt man företar sig?
Jag mår dåligt av att se hur vuxna människor söker medhåll i typ allt.
’Passar jag i ditten, datten eller frisyren?’.
’Ska jag behålla denna klänning, byxorna eller för all del karl eller bil?’
’Visst är just mitt barn den vackraste på jorden, den smartaste i universum å visst är min partner den snyggaste och håll med om att mitt barnbarn är sötast och hunden den charmigaste’.
Tror man att ett ärligt svar är att förvänta av dessa hundratals människor som av outgrundliga anledningar har hamnat på sin vänlista.
Det är helt sjukt, vart är vi på väg någonstans?
Vad gjorde mänskligheten innan Facebook liksom?’

Orden orerades i överljudshastighet och ingen kunde betvivla mitt engagemang.
Jag är så pass uppe i varv att jag inte gör någon notering om att hämta andan.

Å just det!
Mitt i en reflexion kom jag på när jag blev upprörd senast också.
'Mmm', säger personen framför mig.

’Jo, förra helgen var det visning på ett grannhus.
När jag kommer hem har ’någon’ ställt sig på mig parkeringsplats.
Fattaru, på MIN plats.
Först parkerar jag in den jäkeln så han inte kunde köra ut, dock insåg jag ganska snabbt att det innebar att jag heller inte kom ut så var tvungen att flytta bilen.
Fortsatt lika upprörd stövlar jag in på tomten till visningshuset och var på vippen att höja stämman och ropa ut att ’Någon jubelidiot har ställt sig på MIN parkering’.
I kön för att komma in (de var galet mycket folk) började jag känna mig fånig, dock fortfarande ilsken.
Istället går jag hem och rotar fram ett block, river ut ett papper och skriver med stora bokstäver ’OBS! PRIVAT PARKERING’.

På med dojjorna igen och går med bestämda steg mot parkeringen.
Då kommer Perre.
’Har du sett att man parkerat på MIN plats’, säger jag irriterat.
Jo, såg det – säger han.
Ska minsann sätta den här på bilen, säger jag och visar stolt upp min lapp.
’Men jössses’, säger Perre – nu med ett leende.
’Låt dom stå, det är bara en timme det handlar om å det är ju knökfullt på gatan
De åker snart och då kan du parkera på din plats igen.’
Jag muttar.
Å muttrar lite till.
Lugnet börjar ta överhand.
River lappen och går hem.
Så här i efterhand sträcker jag på ryggen och meddelar stolt att det var en klokt beslut.
Hade kanske inte varit en helt lyckad debut inför nya eventuella grannar.’

Ja, det var liksom det – avslutar jag.
Mannen tittar på mig.
Inser att jag åter pratat liiite för mycket.
Vi tar i hand och han meddelar – ring inte oss, vi ringer dig.
Jorusåattehhh...

Idag blir det traditionellt påskfirande här hemma.
Sönerna kommer - jabba!!!

Glad Påsk på er alla!
Påskkärringen
/Carina