Fredag 4 juli

Trots sommar, sol och semester – eller kanske tack vare bristen på sommar, sol, värme men tillika semester så fullkomligt regnar det in nya evinnerliga varianter av kedjebrev.
Jag blir tokig på dem.
Vem skickar dem vidare och framförallt varför?
Är det inte extremt tröttsamt att behöva läsa om allas mer eller mindre påhittade positiva händelser som folk drar till med – ’Åhh, jag lever så himla perfekt liv, jag har det såå bra och jag är såå tacksam’ Yeah right!
Samtidigt drabbas jag av ett dåligt samvete för att den som bjudit in mig inte får den respons som han eller i ärlighetens namn mest hon förväntat alternativt hoppats på.
Jag är helt enkelt usel på sådant som man måste pressa ur sig.
Känner mig som värsta åsnan Ior.
Och för att citera den samma; 'Alla kan inte, somliga vill inte. Så är det bara.'

Jag har utvecklats till någon form av motpol till mig själv.
När jag växte upp var jag en hängiven kedjebrevsmakare - något av 70-talets Kedjebrevsprinsessa.
Jag var helt enkelt galet förtjust i allt som hette kedjebrev.
Jag bombade släkt, vänner, grannar och skolkamrater med dem.
Min veckopeng lades på frimärken och i breven uppmanades man till att snabbt agera ’Om du inte sänder detta vidare till minst 5 personer inom 24 timmar kommer jordens elände drabba dig, du kommer få vårtor på näsan, krokiga fingrar och snorkråkor kommer alltid pryda din överläpp’, inte för att jag trodde på det men det var liksom så det var.

Senare ändrades det till att lägga en peng i varje kuvert, skicka det vidare till en ansenlig skara med ditt namn i botten, inom en snar framtid skulle jag sedan i princip bli mångmiljonär.
Trots att jag godtroget år efter år svarade, kopierade och skickade allt vidare kan jag konstatera att jag ännu inte har blivit rik inte har vårtor på tårna, inte blivit särskilt klok och överläppen pryds mest av oönskat hår.
Inga små feta tomtar har kommit för att skura vårt badrum varje söndag.
John Blund joddlar inga vackra dikter på tyska på kvällen.
Inga söta kameler har invaderat kvarteret.
Jag har inte fått några vårtor och ingen puckel har vuxit ut på min rygg.
Och mina flingpaketet har fortsatt haft en bifogad leksak.
Nåja, det sistnämnda ska väl tas med som en halvsanning – det var trots allt ett tag sedan jag inhandlade några kalaspuffar.
Numera ska man istället skriva om hur lyckad man är.
Vilken fantastisk familj man har, hur bra man bor, vilka fina vänner man har - helt enkelt hur lyckligt lottad man är.
Å här tävlas det rätt rejält.
Å det är precis här jag kliver av.

Idag är det fredag.
Idag är det den 4 juli
Idag är det Perres födelsedag.
Älskade Perke.
Som jag hyllar, hissar OCH vid sällsynta tillfällen dissar denna man.
Har aldrig, ’not so ever’ träffat någon så ödmjuk som han.
Någon så omtänksam som han.
Någon så cool, klok, klurig, tilltalande och i mina ögon vacker som han.
Han är liksom ’simpley the best’
Så är det bara!

Vankas mycket fotboll i helgen
Goes for all...
Kram
/Carina
& Perre