Host host fredag...

Här ligger jag å kan inget annat.

Däckad, knockad och utslagen.

Sjuk liksom.
Jag som med stolthet har förkunnat att jag är en sjusärdeles frisk människa.

En person som sällan eller aldrig är krasslig.
Någon att lita på när influensatider råder på arbetsplatsen och ett prosit är det vanligaste tilltalet på de kommunala färdmedlen. Jag har använt mig av min goda hälsa som argument vid arbetsintervjuer för en trygg anställning och jag har med glädje och möjligen något naivt förkunnat att jag alltid står vid min post det oavsett väder, vind och fysisk status.
Jag har till och med har stuckit ut hakan och med en dåres envishet hävdat att sjukskrivningar bara är för veklingar.
Jajjemen.
Det är jag det!

Men efter knappa tre veckor på nya jobbet var jag tvungen att vika ner mig.
Alltså jag vek ner mig.
Jag bangade ur, drog täcket över huvudet och satte på mig mitt favoritnattlinne - det där som jag bara har när jag känner mig riktigt eländig.
Och jag skäms.
Egentligen inte för att jag är sjuk utan för att det på något sätt känns som om jag farit med osanning.
Jag skulle ju vara frisk, välmående och med rosiga kinder och öppna armar ta emot mina nya kollegor.
Istället har jag hostat, harklat mig och känt mig illa till mods.
Att ringa och meddela sin frånvaro innebär dock en större ångest än själva sjuktillståndet.
Jag fullständigt tokogillar att sjukskriva mig.

Har tänkt på det där.
Funderat över det jobbiga i att sjukskriva sig.
Har undrat över varför just denna handling innebär en sådan bävan att jag, influensan till trots sitter med i skämskudde framför ansiktet och känner ångesten pumpa i ådrorna.
Svaret kräver ingen djupanalys.
Mentalt blir jag förflyttad till en period i mitt liv då jag med berått mod använde sjukskrivningar som ett enkelt sätt att få någon dag ledig eller två.
Jag använde möjligheten till frånvaro för bakisrekreation, nöjesturer och privata eskapader.
Tänk att detta lättvindiga förhållningssätt till sjukskrivningar runt de tjugo satte sådana djupa spår att jag femtio fyllda fortsatt känner mig som en lögnare när jag är sjuk.
Alltså när jag ÄR sjuk.
Höjer härmed ett varnande finger till alla yngre förmågor som eventuellt har letat sig hit, ’det-du-gör-idag-följer-med-dig-resten-av-livet’ det på ett smått obehagligt sätt.
Man skulle kunna säga att det är helt sjukt – hmpf…

Så nu ligger jag här.
Med sjukskrivningsångest, halsont och hosta.
En rätt oskön kombo.

Perre jobbar i helgen,
trist men okej
Sebban hänger numera i Eskilstuna. Typ
Loppan hänger i stan. Typ

Snörvel å hej
/Carina