Time to Catch up!

Köpte ni enkelbiljett till Spanien eller???

Frågan kom i ett SMS.
Det med anledning av den långa avsaknaden av Fredagsmail.

Å nej – ingen enkelbiljett.
Om det vore så väl liksom…

Jag log, kände mig smickrad och tänkte att det faktiskt är dags att göra en sammanfattning eller åtminstone ge ifrån sig något slags livstecken.
Okej.
Kör en resumé.
Ömma modern skulle fylla 75.
På sedvanlig manér önskade hon sig ingenting och ville absolut inte bli uppvaktad.
Yeah right....vis-av-erfarenhet-visste-jag-å-brorsan-att detta-inte-var-sanningen.
Att låta denna dag passera som en av andra födelsedagar skulle troligen betyda att vi skulle bli arvlösa och fördömda för resten av våra liv.
Man skulle också kunna säga att ’genom andra känner man sig själv’, host host... (bara så ni vet å riktar mig främst till släkt å vänner).

Med denna vetskap påbörjade vi vår planering redan i september.
Självklart helt utan mammas vetskap.
När hon önskade diskutera den kommande högtidsdagen suckade jag mest tungt och visade med all tydlighet att ’ja, du vill ju inte ha något särskilt så, så får det bli’

I lönndom planerades de dock för både festligheter och resa.
Jag kontaktade vänner från när å fjärran och bokade biljetter till sol och värme.
Brorsan bokade officiellt upp sig på annat den aktuella helgen och istället skulle vi – de närmst sörjande kommer över på en informell middag  helgen innan.
Men det kom några fler.
Ganska många fler faktiskt.
Tror att vi satte ett inofficiellt rekord av människor per kvadrat, det för en tvåa i Näsby Park.
Detta var alltså del 1.
I slutet av kvällen överlämnades således del 2, en gåva som berättade att hon på onsdagen skulle bli upphämtad för vidare färd mot okänd ort.
Tyvärr skulle inte bror med familj kunna medfölja utan hon skulle få hålla tillgodo med mig och Perre.

Onsdagen kom.
Vi hämtade upp henne och tog oss till Arlanda.
Först när vi skulle gå på planet droppade vi resans mål, Malaga.
Torsdagen kom.
Torsdag var likamed själva födelsedag.
Vi drack cava till frukost, cava till lunch, cava till mellanmål och mådde gott.
Tog oss tillbaka till hotellet för en stunds vila innan vi skulle mötas upp för middag på stan.
’Okej mamma, vi knackar på runt 19.00’
Dags för överrasktning del 3.
I smyg hade nu brorsan med familj landat och tagit in på samma hotell.
19.00, samlades vi under massor med fniss utanför mammas hotellrum, knackade på och brast ut i underbar skönsång ’Jaaaa må hon leva, jaaaa må hon leva…’.
Behöver jag nämna hennes reaktion?

Frid å fröjd.
Mamma mådde gott.
Solen sken och fredagen kom.
Allt var nästan perfekt.
Säger nästan eftersom det fattades två ynglingar för att vår lilla släkt skulle vara komplett.
Vi vandrade runt staden, satte oss på härliga utecaféer, drack mer cava, åt gott och mös i massor.

Framåt eftermiddagen intog vi ett torg i stadens mitt.
Satte oss ner för att avnjuta lite mat.
Vi var noga med att placera mamsen med ryggen mot torget.
Dags för överraskning del 4.

Efter en stund kommer de två, mina kära söner – Sebban och Loppan.
De ser oss.
Smyger sig fram.
Leopold med en karta i högsta hugg lägger handen på axeln på mamma och säger på bruten engelska, 'Excuse me, do you know the way to Täby?’
Mamma tittar på ynglingen med svarta Ray Ban Wayfarer, tittar på oss och säger ’Jag tycker att han säger Täby!’
Hon tittar tillbaka upp och inser att där står de, hennes förstfödda barnbarn Sebastian och Leopold.
Skaran var komplett.

Ja jädrar i havet vad detta blev lyckat.
Jag njuter fortsatt av att tänka tillbaka på resan.
Att för några dagar hänga med sin närmsta familj måste vara bland det bästa som finns på moder jord.
Heja släkten
/Carina