Fredagskliv

Ibland vill jag bara hoppa av.
Kliva av livet.
Inte vara med längre.
Gräva ner mig.
Leva som eremit eller emigrera till söderhavet.

Eftersom jag har en sjukt livlig fantasi blir mina tankar ofta till min verklighet.
Självklart på gott och ont.

Extra jobbigt blir det då saker och ting inte går eller blir som jag tänkt och hoppats på.
Har min ostyriga men ändock kreativa hjärna dessförinnan blommat ut och skapat en konstgjord sanning, en hoppfull framtid och en lovande glädje blir alltid fallet ner på jorden så mycket hårdare.
Ena sekunden kan jag bubbla av förtjusning och upprymdhet för att i nästa inse att jag inte har någon plats här.
Det är fullt.
Lite som leken 'hela-havet-stormar', ni vet när man går runt ett gäng med stolar och när musiken tystnar finns inte plats för alla.
Det som jag uppfattar som min position visar sig hela tiden vara upptagen av någon annan eller om den ens har funnits.
Och så får jag börja om.
Hittar tusan inte min plätt, det ställe där jag kan göra nytta eller en den punkt där jag känner den uppskattning som jag emellanåt faktiskt känner att jag borde vara värd.
Jag söker och söker, spanar, rotar, gräver och letar.
Vrider och vänder på mig.
Försöker vara mig själv och försöker vara till lags.
Går min egen väg och försöker passa in.
Det blir liksom svårare ju längre jag lever.
Och jag som var övertygad om att det skulle precis vara tvärtom.

Vill jag prata så skvallrar jag
Vill jag diskutera så gnäller jag
Vill jag vara vuxen känner jag mig som ett barn
och vill jag vara liten känner jag mig gammal.

Ähh, sådär känner väl alla ibland.
Tvivlandes och osäkra.
Kan hända.
Men nu är det jag.
Och nu är det nu.

Å det mesta känns skit.

/Carina
Den dystra