Bucketfriday!

Va… har du ingen Bucketlist!?!
Uttalandet kom från en yngre kollega.
Näe, svarade jag förvirrat och mina tankar gick till fenomenet Icebucket som huserade för något år sedan.

Men guuu… de har väl aalllaa, suckade den yngre kollegan.
Tänker att vad tusan ska jag med en ishink till !?!
Alltså, man måste ju ha planer liksom… fortsatte kollegan.
Klart man måste, sa jag och insåg att vi inte talade om en hink med iskallt vatten utan om en lista med saker att fylla sitt liv med.

Så du har ingen Bucketlist?, upprepade kollegan.
Njae, svarade jag och kände mig mycket gammal.

Därefter började kollegan ihärdigt och med stor entusiasm rabbla upp allt som fanns med på hennes lista.
Resor, äventyr och upplevelser blandades med strapatser och riskfulla uppdrag.
Jag stod kvar, låtsades som om jag både hörde och var intresserad men inget var sant.
Istället lät jag min egen fantasi dra iväg.

När jag för första gången hörde uttrycket ’Bucketlist’ tycket jag att det lät som en strålande idé.
Klart som tusan att jag skulle ha en Bucketlist.
Guuu vad coolt...
En Bucketlist borde ju alla ha.
Det borde liksom ingå som en livsstandard.
Punkter att pricka av för att i livets slutskede kunna säga att ’Yes I did it’
Glädjen rullade över mig och tankarna började likt en tornado snurra i skallen.
Jag skulle nu äntligen skriva ner de där sakerna som man annars bara snackar om.
Kände att listan kunde bli hur bra som helst.

Den första punkten jag kom på var att jag skulle lära mig sjunga.
Jag har alltid imponerats av de som kan sjunga, Perre tillexempel.
Sjunger heller än bra och efter några snygga påpekanden om just detta från ovan nämnda man så tillämpas denna konstart endast i ensamhet.
Drog en truddelutt och kände mig nöjd.
Men sen tog det stopp.
Klurade, fnulade och tänkte.
Seriöst.
Tvivlet började väckas.

Vad skulle jag med en sån lista till ?!?
Vad fanns där inom rimliga gränser att göra?

Sannolikheten att jag skulle ens kunna genomföra en hundradel av en sådan lista var helt osannolik.
Att skapa denna lista började vid det här laget kännas både patetiskt och rätt fånig.
Jag som är en riktig fegusling,  hysteriskt mörkrädd och inte klarar mig många timmar utan min älskade pincett och förstoringsspegel - vad skulle jag kunna genomföra mer än just lära mig att brista ut i rätt tonart tillsammans med Ted och Sol, vind och vatten.

Trams tänkte jag!
Varför skapa en lista som gör att man resten av livet kommer gå runt och ha dåligt samvete över saker som man vid ett svagt ögonblick lovade sig själv att göra.
Ähh, vi kan nog ha det bra här i jordelivet utan en massa måsten.
Det finns nog av dem som det är.
Sången får således fortsatt avnjutas i duschen.

Ha en bra helg på er
/Carina