Fredagsfika

Alltså!
Jag trivs i city.
Rent av älskar att traska runt i allehanda affärer, butiker och varuhus.
Botanisera i utbudet av varor som man inte hittar i sitt gamla vanliga förortscentrum.
Varje dag består av nya upptäckter och jag stortrivs i rollen av att vara turist i min egen stad.
Fakta är att jag känner mig så pass svältfödd på shopping  (detta kan möjligen låta märkligt i mångas öron och beror förvisso till stor del på bristande shoppingresurser vilket inte är att förväxla med shoppingintresse) att jag faktiskt tillbringat varje dag med minst en vända bland folkmassor, trängsel och köer.
Och som sagt, jag älskar det.
Men mina luncher innehåller inte bara shopping.
I bästa fall kan jag även hinna med lite mat.
Här om dagen satte jag mig på ett café, beställde in en delikat macka och önskade en stor kopp kaffe.
Servitrisen tittade leendes på mig -  tog ett djupt andetag och började sedan rabbla alla de sorters kaffe som stod på menyn.
Jag som helst vill ha vanligt kaffe och helst med minimjölk skruvade på mig och sa att jag just bara ville ha en ’vanlig’ kopp kaffe.
’Okej’, säger servitrisen och börjar istället rabbla upp alla olika sorters bönor och rostningar som fanns i sortimentet.
Suckade högt.
Där satt jag och insåg att jag var precis så okaffesnobbig som en människa kan bli.
Jag tycker att automatkaffet på jobbet är helt okej och anser att nescafé tillhör livets goda. Mitt enda krav är att jag önskar minimjölk till (japp, minimjölk) det kan funka med lättmjölk och så ska den vara kall - iskall. Alltså jag vill ha ljummet kaffe -  inte för varmt och inte för kallt.
Så jag säger ännu en gång, med en tydlig stämma  ’Alltså en vaaanlig kaffe – tack!’
Bet ihop.
Kände hur mina fula bekymmersveck i pannan rynkades mer än nådigt och var på vippen att ta en diskussion om huruvida dessa eviga mutationer av vanligt kaffe har gått till överdrift eller ej?
Hur svårt kan det vara liksom?Jag förstår inte att dessa enkla önskemål kan vara så svåra attt uppfylla, hmpf.

Servetrissan stirrar stint på mig och säger slutligen, ’Vill du inte ens ha en cappuccino, café au lait, eller en espresso?'
Vid det här laget hade min från början schyssta lunchfeeling övergått till en lätt irriterad typisk stockholmarearrogantfeeling.
Mina ögon smalnade och hela jag utstrålade medelålders sur otrendig ljummetkaffeälskande tant.
Kort senare fick jag min kaffe, med ’röd’ mjölk för det-var-tydligen-det-enda-som-de-hade.
Tryckte i mig mackan, slurpade i mig kaffet (som trots mjölken var för varmt) och stövlade med bestämda steg tillbaka till jobbet.
Det var en nedrans tur att solen behagade skina just detta dag – annars vettetusan.

Idag skiner solen inte.
Grått grått men veckans isande vindar har i alla fall lämnat oss.
Ikväll ska vi fira svägerska.
Ännu en gång måste jag erkänna att jag inte har hundra koll på vad sönerna roar sig med denna helg.

I övrigt
Ha en bra helg.
/Carina

Fredag en vecka senare

En vecka
En intensiv vecka
En vecka av lärande
En vecka fylld av information, direktiv, lagar, normer och  anvisningar.
Jag har sällan känt mig så förvirrad som just nu.
Förvirrad och glad.

Vad var det hon sa?
Vad var det han hette, hur gjorde man det där, hur ska man tolka detta, hur ska man göra detta och framförallt hur ska JAG klara detta?

Att åka till city innebär nya rutiner.
Med nya rutiner kommer en ansenlig tid på stadens kommunala färdmedel.
Eftersom jag inte är någon vän av stadens kommunala färdmedel och tillika en stor bilfantast funderade jag länge på att faktiskt ta bilen till stan.
En snabb överräkning senare -  bensin, vägtull och parkering och var jag tvungen att inse att min tid som bilist till jobbet var över, okej tunnelbanan here we come.

Första morgonen klev jag glatt in i tunnelbanevagnen.
Satte mig ned vid en schysst fönsterplats, tog ett djup andetag och… spya, det stank spya i hela vagnen.
Tittade mig runt och såg folk sitta där helt oberörda- själv hade jag svårt att hålla kväljningarna tillbaka och vid nästa stopp bytte jag raskt vagn.

Dag två på väg hem damp jag ner på ett säte, spanade av omgivningen och kände mig trygg, lutade huvudet mot väggen och planerade att slumra tills Högdalen.
Vid nästa station noterade jag att någon satte sig ner på det lediga sätet bredvid mig.
Sniff sniff... i min lätta slummer känner jag doften nej fel, lukten.
Lukten av riktigt dålig stinkande herrparfym.
Mannen vid min sida stank så till den milda grad att jag vid nästa stopp var tvungen att byta vagn, igen.

Vid Högdalen byter jag färdmedel till buss.
Knallar som vanligt den korta biten till hållplatsen, lutar mig mot glasväggen, låter solen värma mitt ansikte, sniff sniff… men va faaaaan det luktar spya, det stinker spya (här också), vad tusan är det för fel på människor, varför spyr de som grisar kors å tvärs???

'Denna odör har f.ö legat kvar vid busstationen under hela veckan vilket inneburit att jag fått stå en bit ifrån och med snabba kliv tagit mig fram till bussen i samma stund som dörrarna öppnas.'

Dag tre behagade en man som sannolikt inte hört talas om tvål och vatten alternativt precis sprungit maran (vilket kändes mindre sannolikt) sätta sig  bredvid mig.
Odören av svett var så pass påtaglig att det enda alternativet var att åter byta vagn.

Dag fyra byttes luktvariationen till att ha en man (ständigt dessa män...) som luktade piss på sätet framför mig, han fullkomligt stank skit å piss och det enda raka var att byta plats (vilket vid det här laget hade hunnit bli en vana).

Okej, face it jag är en doftkänslig person.
Tunnelbanan och dess klientel luktar, stinker och har en fasansfull odör.
Det är en hemsk plats att vistas på.
Då bil gick bort kvarstod alternativet pendeltåg.
Jag älskar pendeltåg.
Och att ha ett jobb.

I helgen vankas det dåligt väder, trist.
Får utnyttja det dåliga vädret genom att vara inne och vara en dålig kvinna, göra svagsinta saker, äta ohälsosam mat och dricka förkastliga mängder med vin.
Har ingen koll på Sebban (igen... skäms på mig - jag är en dålig mamma...)
Loppan hänger denna helg i Köpenhamn (stenkoll där).

Let´s go
/Carina

Fredagens kungörelse

Okej - stunden är inne.
Låt världen veta.
I am ready.
Let´s spred it out!

Hej, jag heter Carina och jag har fått ett jobb.
Alltså ett riktigt jobb.
Inget låtsasjobb, pajasuppdrag eller fantasisyssla.
Ingen visstidsanställning.
Ingen projektanställning.
Ingen provanställning.
Ingen korttidsanställning eller något säsongsjobb.
Inget bemanningsuppdrag eller någon tramsig personaluthyrning.
Nej, vi pratar ett riktigt jobb.

Alltså ett äkta jobb på en riktig arbetsplats.
Ett heltidsjobb.
Ett jobb som jag kan kalla mitt – mitt jobb!
Ett jobb som jag på egen hand sökt och på egna meriter fått.
Det är så fantastiskt.
Så underbart.
Äntligen liksom.

Dra mig baklänges.
Som jag har kämpat.
Som jag har väntat.
Som jag sökt, letat, spanat, rotat, grävt och nosat.
I sex år. Typ
Räknade ut att jag under denna tid av a-kassa och projektanställningar i runda slängar sökt ett par tusen jobb.
Japp.
Ett par tusen jobb...

Optimisten inom mig jublar och korkar upp skumpan.
Allt medan den ständige följeslagaren Herr Pessimist envist mumlar att 'när allt verkar för bra för att vara sant så är det oftast det'.
Far å flyg säger jag - denna gång är det faktiskt MIN tur!
Ingen å menar att INGEN som inte har varit jobbsökande kan förstå den känslan.
Känslan av att åter vara på banan.
Vara med i matchen.
Betyda något.
Till slut ler världen mot mig och jag sitter med ett enormt stort och smått fånigt leende på mina läppar, jag ler av hela mitt hjärta och världen ler tillbaka.
Tack!
Tack till alla som givit mig goda referenser (ni vet vilka ni är), till er som stöttat mig och trott på mig och till er som stått ut med gnällande och pipande över uteblivna anställningar å till älskade Perre. Förstås.
Ett stort jäkla tack!
Nu kör vi.

Start: Måndag
Plats: City
Lön: Jajjemen
Arbetstid: Perfekt
Potential: Bara plus
Lycka: Total

I helgen ska Perke på Aktiemöte, en regelbundet återkommande aktivitet som låter mer seriös än vad den är - säger hon som brukar köra hem resterna framåt morgonkvisten...
Sebban ska visst på dop å kolla mello (dock inte samtidigt, tror jag?!?)- been there done that liksom...
Loppan försökte jag fånga och få något vettigt ur - gick sådär...see you on Wordfeud

Soliga hälsningar
/Carina
Hon med jobb

Mitt italienska temperament

Alltså, jag kan bara inte låta bli dem.

Jag är ju fasligt barnsligt förtjust i dem.
De må vara idiotiska, helt osanna, knäppa och inte fylla någon som helst funktion.Lik förbaskat så har jag svårt att låta bli dem.

De där testerna.

Så när frågan om vilket temperament som jag hade dök upp i mitt Facebookflöde var jag ju förstås tvungen att bevisa mitt lugna och typiskt skandinaviska sätt att vara.
Här lever vi minsann inte ut i högljudda samtal, får svarta ögon eller gestikulerar vilt i galna diskussioner.
Nej, jag är en lugn och sansad människa, på gränsen till maniskt konflikträdd och ogillar skarpt att höja tonen för att inte tala om den skräck som jag känner då andra höjer tonen gentemot mig.
Döm av min förvåning då testet visade att mitt temperament var typiskt Italienskt.
Ehh italienskt?!?

Onestamente!
Alltså, helt ärligt...

Med höjda ögonbryn läste jag;

'Å ena sidan kan jag tydligen klara mig igenom de största katastroferna, men å den andra sidan kan jag bli hemskt arg över småsaker - kan ligga något i detta antagande.
Om något är väldigt viktigt för mig och jag tror på min íde behövs bara ett ord av kritik så blir jag stött, ledsen och på dåligt humör – hmm, kan tusan ligga något i detta också.
Dock har jag ett stort hjärta med mycket plats för kärlek till min familj och mina medmänniskor – japp, där träffade man rätt.'
Okej, det flyter förvisso en gnutta italienskt blod i mina ådror men jag har nog alltid haft en övertygelse om att det inte påverkar mitt sätt att vara och agera, men… ja, jag är kanske mer italiensk än vad jag tror å det känns faktiskt helt okej.
Helt fantastisk.
Assolutamente fantastico.

ArrivederciCiao
/Carina

Islossningsfredag

Jag vaknar med ett ryck.

Visst var det ett ljud?
Vrider mig mot klockan, 01.04.
Kliver ur sängen och gläntar på persiennen – lampan på baksidan har gått igång men ser ingenting.
Duns, där är ljudet igen, nu lät det som om det kom från framsidan eller var det från nedervåningen?
Står tyst, länge.
Smyger mitt tystaste mellan sovrum och fönster i vardagsrum.
Står tyst, länge - fryser.
Bestämmer mig för att det bara var inbillning eller möjligen grannens katt.
Kryper tillbaka till sängen.
Där ligger jag, stel som en fiolsträng med hörseln på helspänn och kände mig inte alls övertygad om att det hela var inbillning.

Duns, duns, duns – cheuuuzus de e någon/något?

Knuffar Perre hårt i sidan och säger med en väsande skräckslagen ton, ’Det är någon på nedervåningen’.
Perre reagerar i min värld som en drogpåverkad sengångare, alltså alldeles för långsamt, och efter vad som för min del uppfattas som en hel evighet så säger han ’Va?’
’Det är någon på nedervåningen’ upprepar jag och har noll förståelse för att han kan sova när huset i denna stund håller på att invaderas av det okända.
Perre är tyst.
Väsandes fortsätter jag att babbla på och beskriver hur rörelselampan på baksidan tänts flera gånger och hur det har låtit som om någon och i värsta fall några har öppnat och stängt skåp.
Mitt i min nu smått hysteriska uppräkning av händelseförloppet som hade föregått min kraftiga knuff brakar det till rejält från undervåningen, ’Var det de där som du hörde?’ säger han med en för mig alldeles för lugn stämma.

Exakt, säger jag och känner mig å enda sidan nöjd med att även han nu har hört att mina ljudupplevelser inte är några fantasier och å andra sida gör det mig fullt medveten om att vi nu är två som ligger vakna på övervåningen i dubbelsängen, som gud skapat oss och inte vet vad vi ska göra.
Även om nu Perre försökte verka lugn så var jag säker på att han liksom jag just nu skakade av skräck och att han i det tysta planerade hur han så tyst som möjligt skulle smyga upp och leta fram basebollträt under sängen.
Själv började jag fumla efter mobilen redo att slå 112.
Pang – där var ljudet igen å igen å igen.
Tjoff  - där smackade ljuset igång på baksidan.
Skräcken välde över mig.
Tystnad.
’Det är isen’, säker Perre efter att på 'Perrevis' ha analyserat situationen.
Det är plusgrader ute så all snö och is från taket dunsar ner, det är det som låter - förklarar han lugnt.
Är du säker?, undrar jag.
Japp, säger han, vänder sig om och inom någon minut hör jag djupa snarkningar.

Åhh, vad det kan vara skönt med fakta ibland.
Men trots denna logiska information levde skräcken kvar inom mig.
Har den väl bitit sig fast så har min fantasi party. I flera timmar härjade den fritt och ohyggliga scener spelades upp innan förnuft och logik åter fick fotfäste.
Sömnen kom tillslut då all is och snö hade behagat lämna vårt tak.

Annars har jag mest var sjuk i veckan.
En sällan skådad förkylning inkluderad hosta från helvetet.
Nu har jag dock lämnat över den stafettpinnen till Perke.
Imorgon är det secket för sista gången denna säsong (inser i skrivandets stund att det faktiskt kan vankas något slags kvalspel - note to myself, kolla upp det).
Son den yngre hade tydligen inga planer och den äldre har jag glömt att ringa (note to myself two, ring Sebban).

Bästa hälsningar
/Carro
Den skräckslagne