Mitt italienska temperament

Alltså, jag kan bara inte låta bli dem.

Jag är ju fasligt barnsligt förtjust i dem.
De må vara idiotiska, helt osanna, knäppa och inte fylla någon som helst funktion.Lik förbaskat så har jag svårt att låta bli dem.

De där testerna.

Så när frågan om vilket temperament som jag hade dök upp i mitt Facebookflöde var jag ju förstås tvungen att bevisa mitt lugna och typiskt skandinaviska sätt att vara.
Här lever vi minsann inte ut i högljudda samtal, får svarta ögon eller gestikulerar vilt i galna diskussioner.
Nej, jag är en lugn och sansad människa, på gränsen till maniskt konflikträdd och ogillar skarpt att höja tonen för att inte tala om den skräck som jag känner då andra höjer tonen gentemot mig.
Döm av min förvåning då testet visade att mitt temperament var typiskt Italienskt.
Ehh italienskt?!?

Onestamente!
Alltså, helt ärligt...

Med höjda ögonbryn läste jag;

'Å ena sidan kan jag tydligen klara mig igenom de största katastroferna, men å den andra sidan kan jag bli hemskt arg över småsaker - kan ligga något i detta antagande.
Om något är väldigt viktigt för mig och jag tror på min íde behövs bara ett ord av kritik så blir jag stött, ledsen och på dåligt humör – hmm, kan tusan ligga något i detta också.
Dock har jag ett stort hjärta med mycket plats för kärlek till min familj och mina medmänniskor – japp, där träffade man rätt.'
Okej, det flyter förvisso en gnutta italienskt blod i mina ådror men jag har nog alltid haft en övertygelse om att det inte påverkar mitt sätt att vara och agera, men… ja, jag är kanske mer italiensk än vad jag tror å det känns faktiskt helt okej.
Helt fantastisk.
Assolutamente fantastico.

ArrivederciCiao
/Carina