Jag vaknar med ett ryck.
Visst var det ett ljud?
Vrider mig mot klockan, 01.04.
Kliver ur sängen och gläntar på persiennen – lampan på baksidan har gått igång men ser ingenting.
Duns, där är ljudet igen, nu lät det som om det kom från framsidan eller var det från nedervåningen?
Står tyst, länge.
Smyger mitt tystaste mellan sovrum och fönster i vardagsrum.
Står tyst, länge - fryser.
Bestämmer mig för att det bara var inbillning eller möjligen grannens katt.
Kryper tillbaka till sängen.
Där ligger jag, stel som en fiolsträng med hörseln på helspänn och kände mig inte alls övertygad om att det hela var inbillning.
Vrider mig mot klockan, 01.04.
Kliver ur sängen och gläntar på persiennen – lampan på baksidan har gått igång men ser ingenting.
Duns, där är ljudet igen, nu lät det som om det kom från framsidan eller var det från nedervåningen?
Står tyst, länge.
Smyger mitt tystaste mellan sovrum och fönster i vardagsrum.
Står tyst, länge - fryser.
Bestämmer mig för att det bara var inbillning eller möjligen grannens katt.
Kryper tillbaka till sängen.
Där ligger jag, stel som en fiolsträng med hörseln på helspänn och kände mig inte alls övertygad om att det hela var inbillning.
Duns, duns, duns – cheuuuzus de e någon/något?
Knuffar Perre hårt i sidan och säger med en
väsande skräckslagen ton, ’Det är någon på nedervåningen’.
Perre reagerar i min värld som en drogpåverkad sengångare, alltså alldeles för långsamt, och efter vad som för min del uppfattas som en hel evighet så säger han ’Va?’
’Det är någon på nedervåningen’ upprepar jag och har noll förståelse för att han kan sova när huset i denna stund håller på att invaderas av det okända.
Perre är tyst.
Väsandes fortsätter jag att babbla på och beskriver hur rörelselampan på baksidan tänts flera gånger och hur det har låtit som om någon och i värsta fall några har öppnat och stängt skåp.
Mitt i min nu smått hysteriska uppräkning av händelseförloppet som hade föregått min kraftiga knuff brakar det till rejält från undervåningen, ’Var det de där som du hörde?’ säger han med en för mig alldeles för lugn stämma.
Perre reagerar i min värld som en drogpåverkad sengångare, alltså alldeles för långsamt, och efter vad som för min del uppfattas som en hel evighet så säger han ’Va?’
’Det är någon på nedervåningen’ upprepar jag och har noll förståelse för att han kan sova när huset i denna stund håller på att invaderas av det okända.
Perre är tyst.
Väsandes fortsätter jag att babbla på och beskriver hur rörelselampan på baksidan tänts flera gånger och hur det har låtit som om någon och i värsta fall några har öppnat och stängt skåp.
Mitt i min nu smått hysteriska uppräkning av händelseförloppet som hade föregått min kraftiga knuff brakar det till rejält från undervåningen, ’Var det de där som du hörde?’ säger han med en för mig alldeles för lugn stämma.
Exakt, säger jag och känner mig å enda sidan
nöjd med att även han nu har hört att mina ljudupplevelser inte är några fantasier
och å andra sida gör det mig fullt medveten om att vi nu är två som ligger vakna på
övervåningen i dubbelsängen, som gud skapat oss och inte vet vad vi ska göra.
Även om nu Perre försökte verka lugn så var jag säker på att han liksom jag just nu skakade av skräck och att han i det tysta planerade hur han så tyst som möjligt skulle smyga upp och leta fram basebollträt under sängen.
Själv började jag fumla efter mobilen redo att slå 112.
Pang – där var ljudet igen å igen å igen.
Tjoff - där smackade ljuset igång på baksidan.
Skräcken välde över mig.
Tystnad.
’Det är isen’, säker Perre efter att på 'Perrevis' ha analyserat situationen.
Det är plusgrader ute så all snö och is från taket dunsar ner, det är det som låter - förklarar han lugnt.
Är du säker?, undrar jag.
Japp, säger han, vänder sig om och inom någon minut hör jag djupa snarkningar.
Även om nu Perre försökte verka lugn så var jag säker på att han liksom jag just nu skakade av skräck och att han i det tysta planerade hur han så tyst som möjligt skulle smyga upp och leta fram basebollträt under sängen.
Själv började jag fumla efter mobilen redo att slå 112.
Pang – där var ljudet igen å igen å igen.
Tjoff - där smackade ljuset igång på baksidan.
Skräcken välde över mig.
Tystnad.
’Det är isen’, säker Perre efter att på 'Perrevis' ha analyserat situationen.
Det är plusgrader ute så all snö och is från taket dunsar ner, det är det som låter - förklarar han lugnt.
Är du säker?, undrar jag.
Japp, säger han, vänder sig om och inom någon minut hör jag djupa snarkningar.
Åhh, vad det kan vara skönt med fakta ibland.
Men trots denna logiska information levde skräcken kvar inom mig.
Har den väl bitit sig fast så har min fantasi party. I flera timmar härjade den fritt och ohyggliga scener spelades upp innan förnuft och logik åter fick fotfäste.
Sömnen kom tillslut då all is och snö hade behagat lämna vårt tak.
Men trots denna logiska information levde skräcken kvar inom mig.
Har den väl bitit sig fast så har min fantasi party. I flera timmar härjade den fritt och ohyggliga scener spelades upp innan förnuft och logik åter fick fotfäste.
Sömnen kom tillslut då all is och snö hade behagat lämna vårt tak.
En sällan skådad förkylning inkluderad hosta från helvetet.
Nu har jag dock lämnat över den stafettpinnen till Perke.
Imorgon är det secket för sista gången denna säsong (inser i skrivandets stund att det faktiskt kan vankas något slags kvalspel - note to myself, kolla upp det).
Son den yngre hade tydligen inga planer och den äldre har jag glömt att ringa (note to myself two, ring Sebban).
Bästa hälsningar
/Carro
Den skräckslagne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar