Fredag i Farstahallen

Fortsättning på fredagen!
Hade bestämt att bara köra mina Fredagsinlägg just bara på fredagar, men… jag MÅSTE bara göra ett separat inlägg om just den gångna fredagen.
Fredag 27/2, Farstahallen 19.00
Denna afton fick jag uppleva en av de mest sanslösa innebandytillställningar någonsin.

1) Jag var sen, inget problem i sig eftersom det snarare tillhör uppladdningen än ovanligheterna.
2) Det fanns inga matchprogram…, en av de viktigaste matcherna under säsongen och matchprogram saknas…
3) Jag fick inte igång mitt trådlösa internet, efter x antal försök kom det igång, pust…
4) Väl uppkopplad ville IDA inte släppa in mig (IDA = Innebandyns Dagliga Administrationsverktyg), utkastad, utkastad och utkastad – väl inloggad gick det inte att göra annat än att registrera mål och utvisningar – INGA spelare fanns att notera, grrr…..
5) Micken, det fanns inget ljud i micken. Trots en hel stab med folk som gjorde vad de kunde för att få igång mickljudet så fick den fullsatta Farstahallen inte höra min ljuva stämma.

Förutsättningarna för matchen var följande.
Farsta på kvalplats 1 poäng före 3:an Huddinge.
Inför matchen hade vi +1 mål gentemot Huddinge
En vinst skulle innebära en säker 2:a plats
Förlust för oss och oavgjort med bonuspoäng för Huddinge så var 2:platsen ett minne blott för Sharksen.
Sista perioden var bland det känslomässigt värsta jag varit med om i innebandyväg. Farsta vann skotten med 22-3 men förlorade ändå matchen med 6-5.

Borta i Huddinge tändes det en strimma av hajhopp.
Där hade ett 7-mannastarkt SB lyckats jobba ikapp till 8-8, bara det en prestation och sudden väntade.
Jag satt och uppdaterade hemsidan så att fingrarna glödde, stämningen i Borgen var andäktig, folk satt med mobilerna och fick direktrapporter från Huddingehallen.
Vi följde varenda pass på distans och denna sudden var minst lika nervös för oss Farstaanhängare som för Huddingefolket.
Slutsignalen ljöd i Huddinge och vrålet från Sharksarna på plan hördes säkert ända till Sävsjö.
Vi hade, trots det mesta emot oss lyckats knipa den åtråvärda kvalplatsen, det med minsta möjliga marginal.
Vi hamnade på samma poäng.
I inbördes möten hade vi en vinst var.
Vi hamnade på samma målskillnad (jag undrar, jag undrar om vän Lockner visste vad han gjorde när han lämnade målburen i slutminuterna, ett baklängesmål och vi hade hamnat på -1 gentemot Huddinge i protokollet)
2:a platsen vanns på fler gjorda mål totalt – helt sanslöst, helt crayzy, helt otroligt

Slutligen, jag känner stor sympati för de stackars förtappade själar som inte har begåvats med förmågan att ge sig hän och uppfyllas av idrotten.
Den känslan av total glädje, uppgivenhet, sorg och euforisk lycka i en makalös harmoni är helt obeskrivbar.
Ni missar verkligen något!

Lycka till i kvalet
mina herrar
/Carina