Som 8-åring fick jag den stora äran att gå altargången fram bakom min pappas kusin Ing-Mari då hon äktade sin Tommy.
Det jag minns mest var att jag va fruktansvärt nervös och extremt kissnödig.
Och inte vågade en blyg 8-åring säga till att hon behövde gå till ’damrummet’ – inte…
På den efterföljande fotograferingen stod jag stel och led, varje sekund var en pina och till slut var ’olyckan’ ett faktum – jag minns att jag febrilt kämpade för att ingen skulle märka något, jag skämdes som en hund och ville bara därifrån.
Däremot så minns jag inte alls huruvida någon märkte den lilla fadäsen eller ej, tur att vissa minnen raderas med åren :)
På bröllopet var vi två brudnäbbar, bredvid mig hade jag en 2 år yngre syssling som hette Helena. Denna Helena har jag haft noll koll eller kontakt med genom åren, det tills Liedholmsträffen för några veckor sedan.
Släktbilder var uppsatta i lokalen och jag står och beundrar min brudnäbbsdebut tillsammans med andra ’släktingar’.
’Där är ja’ säger jag och pekar på den stela gestalten på bilden, okej säger hon till höger om mig ’å det där är jag’ – vi tittar på varandra å konstaterar att det gått 40 år sedan senast samt att det har lagts till både kilon och rynkor till åren…
Så, den mer eller mindre släktlösa Carina fick kontakt med en syssling, förvisso bor hon i Grängesberg, men vad tusan gör det – lite kul var det i alla fall!
Jag som trodde att jag fick akut fotsvett hos fotografen, tack för förklaringen.
SvaraRaderaKram från Tommy