Jag och Coviden

 Igår var det söndag 30 januari och kan skriva knappt tre veckor med covid. 

Vaknade vid åtta och kunde konstatera 38 grader vilket innebär dag 12 med feber. 

Utav någon outgrundlig anledning fick jag ’Sweet child of mine’ i huvudet sen började jag tänka bakåt (ingen direkt logik där men det var så det var). 

Det började måndag den 10 januari, kände mig lite hängig, ingen feber så tog en Alvedon, fällde upp kragen och drog till jobbet. 

Tisdag 11 januari, sämre idag, ger mig är nog sjuk ändå, snuva och en jäkla hosta - alltså en rejäl ’bonnförkylning’, stannade hemma och servade P som nu hade feber. 

Fredag 14 januari, jäkla envis förkylning - tog ett Covidtest å ’Check in the box’ på den. 

Jaha då var jag en smitthärd en amöba och opasslig. Nåja är covid inte värre än så här tänkte jag och fortsatte mitt liv fast nu i en mycket mer begränsad form. 

Onsdag 19 januari, borde känna mig bättre nu. Beställde hem nytt test som levererades med taxi. Trött, hängig, febern stiger och krafterna rinner ur mig. 

På kvällen sker det som egentligen blir den mest traumatiska delen, kanske mer för P än för mig. 

Reser mig från sängen, går ett par steg för att sedan falla ihop/svimma/tuppa av. Långt borta hör jag Pelles desperata röst, han ropar och ropar på mig. Jag hör ett larm som tjuter och jag förstår inte varför jag ligger i en hög på golvet och inte kan resa mig. Jag förstår inte på något sätt vad som hänt och det enda jag vill är att falla tillbaka till det mörka, tysta och få sova. 

P håller upp mitt huvud och jag hör hur någon säger ’112 vad har inträffat?’  Förstår fortsatt ingenting och ännu mindre vad det har med mig att göra. 

Låt mig vara, låt mig sova! 

Någon försöker prata med mig. 

Aj foten, det gör ont i foten. 

Under mig hade min ena fot vridit sig i en onaturlig vinkel och gjorde ont, ont och jag frös.

P lyckades få upp mig i sängen och jag skakade som jag hade Parkinson. 

Sjukvårdare anländer och klistrar på mig elektroder, sticker mig i armen och vill att jag ska berätta, men jag vet inte, fattar inte. De kämpade med att få mig på fötter och lyckades ta mig nedför trappan och få upp mig på en bår. 

Där ligger jag i tunt nattlinne, Landstingets blå filt och fryser, fryser som jag aldrig frusit förr. 

Ute är det snöblandat regn varenda droppe piskar mitt ansikte och min kropp jag ville skrika men fick ingen luft i lungorna, jag skakade och grät. 

På sjukhuset görs självfallet alla tänkbara tester. Jag mår illa, spyr och fryser mest. 

Torsdag 20 januari tidigt på morgonen får jag åka hem. Hela dagen känns hyfsat ok men sover mycket. 

På kvällen sveper illamåendet åter in i mig, över mig och lamslår kropp och själ. Hela min varelse värker och jag får varken i mig mat eller dryck. Jag kämpar men det går bara inte. 

Lördag 22 januari tidigt, tidigt är det dags för en ny vända till SÖS. Jag har inte druckit mer än några deciliter de senaste dagarna inte varit på toaletten och kroppen värker ända in i märgen. 

Man fyller på mig med två liter vätska och meddelar sedan att allt ser bra ut och jag kan åka hem. Jag vill inte hem. 

Ber om att få stanna. 

Men nej, anses vara för ’frisk’. 

Åker hem fylld med vätska men med samma värk i kroppen och det förbannade illamåendet dessutom har jag nu åkt på urinvägsinfektion. 

De närmsta dagarna sover jag, P lockar med den ena favoriträtten efter den andra men inget smakar. 

Hittade tillslut en ingång via Hönökaka med ost och banan, potatismos med räksallad och skagenröra, så av de delikatesserna har jag levt den senaste veckan. 

Sakta sakta har illamåendet lagt sig - det finns där men lyckas hålla det i schack genom ett jämt intagande av ovanstående läckerheter. 

Nu är klockan ungefär 18.00 och tempen har idag bestämt sig för att ligga på 38 (förutom under några timmar då tabletter gjorde sitt) Vi har haft kortare besök av världens bästa Gösta som gav ’fammo’ blommor, sötpluppen. 
Imorgon måndag ska jag träffa läkaren, ska bli lite skönt även om jag inte tror att det finns något att göra utom att vänta ut det här eländet.

Vill passa på att tacka till er alla som på det ena eller andra sättet har hört av sig. 

Jag kämpar på

Kram till er

/Covida

Fredag i karantän

 Jag är positiv.

Så inåt pipsvängen positiv.
Näsan rinner, huvudvärken pulserar som elektromekaniska långvågssändare och hostan dominerar ljudbilden här hemma.
Bubblet påfyllt.
Känns som om jag kan klara en karantän.
Så absolut, visst är jag positiv.

Har nästan känts som det varit en tidsfråga innan jag skulle åka dit på covid.
Har knappast levt något isolerat liv utan några egentliga försiktighetsåtgärder.
Jag har plikttroget hängt på låset när vaccinationerna har utlysts och jag har undvikt tunnelbanan men utöver detta har mitt liv sett ut ganska mycket precis som vanligt.
Sån är jag.
Ställer man frågan om mina bästa minnen från 2021 så blir det självklara svaret ’alla resor’.
Få som känner oss höjer nog ögonbrynen eftersom jag sällan kan förlika mig med att någon annan ska bestämma över vad jag kan och inte kan göra.
Nu kunde man resa både till Italien och till Grekland, så då gjorde vi det.
Enkelt.

Men nu visar teststickan att jag är drabbad, besmittad och har kontaminerat hela hemmet.
Rätt åt mig kan man tycka.

Nåja, fredag it is och bubblet står på kylning
/Covidina

bOrn 60 - becOmes 60 och DU är välkommen!

Hello alla Fredagsmailsvänner!
Med anledning av stundande födelsedag har jag nöjet att ställa till kalas.
Ja, jag vet..., det råder coronatider.
Som den sanna (hmpf...) optimisten jag är räknar jag med att man till den första augusti 2020 har släppt på 'förbundet' att samlas fler än 50 personer och att vi därmed kan köra på som planerat.
Jag kommer att avvakta fram till ungefär 8-10 dagar innan utsatt datum - har man inte ändrat rekommendationerna fram tills dess ställer vi in.
Annars kör vi!!!
Räkna med det!!!
/Carina

Jag älskar kläder

​Kläder.
Jag älskar kläder.
Har mycket av dem på gränsen till sjukt mycket.
Gjorde en enklare rensning och fick ledigt ihop till sju Ikeakassar.
Som ska kasseras alltså.
Jag brukar rättfärdiga mina inköp med att det är en hobby – å alla vet ju hur dyrt det är med hobbys…

Läst av någon modeikon att ’Dina kläder bör vara tajta nog att visa att du är kvinna, men lösa nog att visa att du är en lady.

En ganska bra sammanfattning av hur man ska klä sig – tycker i alla fall jag.

Har sagt det förut.
Men är det något som jag är övertygad om att jag skulle göra ett utmärkt jobb som så är det

Vill uppmana till kvinnligheten i form av skräddade plagg som framhäver i stället för att dölja.

- Markera din fina midja.

- Lite vidare byxor får benen att se smalare ut.

- A-linjeformade klänningar och kjolar som släpper vid höften gör att du döljer muffinsvalkar och annat löst.

- Pennkjolar som framhäver dina kurvor.

Tänk på

- Stuprörsjeans får benen att se kraftiga ut.

- För stora plagg får din figur att försvinna.

- Plagg som är boxformade och oversize får dig att se större ut än vad du är.

- Klänningar som slutar mitt på vaden, då det gör att du ser kortare ut.

- Skrikiga färger. Välj en mustigare färgskala som rost, senap, curry, kanel, brunt och beige.

 

 

Man ska sedan lyfta fram det man tycker om.

 

Hon gav lite användbara tips ( om man har motsatsen till det jag skriver ska man tänka tvärt om)

- Undvik byxor med stora detaljer, de plussar på 10 kg. Undrar just vad mrs ellinge skulle säga om mina nya chillarbxor med stora bakfickor???-

 

 

Har man en väldigt stor byst så ska man undvika polotröjor. De gör att det ser ut som om man istället för två bröst har en limpa och vem vill ha det liksom.

- Undvik även grovstickade tröjor, det får en att se minst en storlek större ut( Hmm ska kanske fundera lite på om en grandmas till verkligen är en bra idé)

- Bra vid stor byst är istället vringningar eller allra bäst tröjor med omlottskärning.

- har man gäddhäng ska man undvika puffärm. Bättre är då 3/4 dels ärm för då flyttar man fokus till en annan del av ärmen

 

 

- Vill man ha mindre mage ska man(förutom att träna och äta mindre då) undvika lycra.

- Kjolar och byxor med bred linning trollar bort halva magen.

- Breda ränder förstorar, smala förminskar så det är ju lite olika beroende på hur man vill ha det och vad man vill framhäva.

- En plisserad kjol gör rumpan större så vill du ha det så använd det annars undvik det.
Något annat som är lätt att missa är bra underkläder - superviktigt


Over and out
/Lady Carina

 

 

 

Jag är så jäkla kass

Men jag är ju så kass.
Riktigt jäkla usel.

Något av en bloggegotrippare av världsklass.

Syftar mest på att jag får för mig att ta upp bloggandet, basunerar ut det hela för att direkt därefter totalhaverera och få skrivkramp.
Jorusåattehhh...
Här sitter man igen och tycker lite småsynd om sig själv.
Inga inlägg innebär inga kommentarer.
Å det är ju förtusan för de där jäkla kommentarerna man liksom lever...
Att få lite kommentarer är som att få några likes på Insta - ni hajjar.
Ingen kommentar = ingen uppmärksamhet.
Jag är en  60-talist i en uppmärksamhets- och självuppfylld internetbubbla.
Lever i någon slags tro om att det finns en trogen skara av Fredagsmailsbloggsläsare där ute – sådana som bara väntar på mina fantastiska inlägg och tillika sådana som jag är oerhört glad och tacksam för att de finns.

Bloggandet förresten.
Funkar det fortfarande?
Kan man blogga, är det fortsatt någon som bloggar.

Gjorde en snabbutflykt för att sondera terrängen där ute.
Se om det fortsatt fanns några medelålders kvinnor som skriver om sin ångest över klädinköp, pms och äktenskap.

Påfallande många skriver att de är lyckligt gifta.

Det är ju bra.
Men om man är gift och sådär ofantligt lycklig, behöver man verkligen skriva och påpeka att man också är just sockersött lycklig i varannan rad, bara undrar!?!

I samma anda hamnar kategorin ’världens bästa/sötaste/snällaste/goaste barn’ – hey, hey, hey, det är väl klart som korvspad att alla har världens bästa ungar (nåja, det finns stunder då jag ärligen genom åren har betvivlat detta, dock går de över och man inser att de är just världens bästa - eller i alla fall hamnar i den övre skaran).
Har ni förresten någonsin läst om någon som har världens sämsta ungar, just wonder liksom.
Vad är det vi behöver bevisa genom att skriva att just mina ungar är de bästa.
Tänk om man är en förälder som inte säger detta i tid och otid - är man en usel förälder då?

 

Eller så är det bara jag.
Igen!

Såja - då har man lyckats med att klämma ur sig några rader.

Måsågott
/Carina

 

Soliga härliga fredag

Ligger här i solstolen - precis exakt det som jag gillar så mycket.
En lätt vindpust svalkar min varma hud, humlor surrar och en myra har letat sig upp för solstolen och äntrar mitt ben.
Allt detta till ljudet av fåglar, det kvittras, tjattras och visslas runt mig - det känns som att sitta i djungeln.
Helg - jag älskar helg!

Jag ligger här i godan ro och noterar grannar som passerar förbi utanför häcken.
Ni vet man nickar glatt och hoppas på att de inte ska stanna så man blir störd i denna kanske sommarens sista känning.
Ni vet - jag älskar ju solen.
Lever fortsatt mitt liv i en 80-talsbubbla där en solbränna var synonymt med sundhet och friskhet. Jag använder sällan eller aldrig några krämer eller annat trams. Näe, här är det hardcoresunburning som gäller.
Känner folk som sannolikt vrider sig av avsky inför detta.
Dessa kvinnliga medmänniskor som inte ens närmar sig ett fönsterbord utan att först smörja in sig i tredubbla lager av något exklusivt solskydd med en faktor med så hög siffra att den inte får plats på burken. De befinner sig ständigt i skuggan iförda slokhatt och gigantiska brillor för att på alla möjliga sätt undvika solen.
De hävdar att sol är skadligt, rena rama giftet för huden och att rynkorna frodas likt kossor på grönbete - iiiiii man kan få rynkor...vilken ohygglig katastrof.
Jag tänker att de är födda på fel århundrade och skulle passa bättre in bland 1800-talets kråsade klänningar, bleka ansikten och stora parasoll.
Heja solen!

Trots min kärlek till solen har jag börjat få krypa till korset.
Brännan som jag så hett åtrår har fått stryka på foten. Trots att jag anser att min runda kropp ser mindre oattraktiv med lite färg på har man denna sommar kunnat hitta mig sippandes på ett glas bubbel bland skuggorna.
Den som istället tagit över förstaplatsen som solgud i familjen är Perre - jösses vad den mannen har kämpat i sommar.

Börjar klura på hur mycket tid jag egentligen har lagt ner på detta - solandet alltså.
Tänker på alla stunder som jag har ägnat åt att ligga där som en padda i tron om att jag ser så himla 'faboluos' ut i min bruna färg - den tiden skulle jag kunna ha gjort andra saker på, som till exempel träna, hmpf...
Med riktigt god fantasi kan man alltså säga att det är min fåfänga som gjort att jag inte tränar även om en önskan om att vara 'fit' finns där så hamnar brännan på en betydligt högre placering på listan över fåfänga saker som jag inte kan vara utan.

Let the sun shine
/Carina
Solguden

Ogillar...

Guuu vad jag ogillar smala människor
Smala människor och små handväskor.
Inte nödvändigtvis i kombination.

Jag har alltid känt mig mer bekväm med folk som ser ut som folk.
De där smala, välformade individerna känns så främmande och onåbara.
De tränar, får på sig storlek 36, kan gå i skor med klackar och ser alltid oförskämt sunda ut.
Jag känner mig underlägsen dem.
De där smala ligger alltid ett steg före.
Ju mer kilon som jag samlar på mig dess jobbigare har jag att hantera de där smala, perfekta, vältränade individerna.
Jag vet inte vad som är fel med mig men jag har skrivit det mången gång förut.
Jag känner verkligen noll – och när jag skriver noll så menar jag verkligen noll inspiration eller pushning av att se andra träna.
För många träningsbilder på Instagram och jag blockar personen.
Ja, ja – jag vet, det är mitt dåliga samvete som talar, det skriker högt och lägger en tung matta över hela företeelsen och min hjärna hittar ständigt nya argument för att inte ändra min rätt usla livsstil.
Det är inget fel på er – DET ÄR JAG SOM INTE HAR ALLA HÄSTAR HEMMA, det är JAG som tycker ner mina redan småknubbiga fötter ännu längre ner i skorna och sväller ut över asfalten som en heffaklump.
Jag tar ett glas bubbel till och skämtar bort det hela.
Det funkar – allt som oftast…

Och så var det detta med de små handväskorna.
Menar inte de där små kuvertväskorna, de som man har till fest utan de som har någon slags mellansize, eller alltså de som är storleken mellan pytteliten och mellanstor.
Värt är det när de bärs över axeln, den där lilla mellanväskan som är för stor för att kallas för liten och för liten för att vara mellan.
Jösses vad fåniga de ser ut.
Värsta sorten är de som är tydliga plagiat av kända designers.
Vad är det för fel på folk som envisas med att köpa plagiat och kopior.
Larvigt, fånigt och pinsamt.
Hellre ett schysst original än en blek kopia.
Dagen illamående levererat
/Carina

Snart 60 - typ...

Får frågan då vi sitter samlade på en av våra många gemensamma teamfika.
Hur gammal är du Carina?
'Snart 60' säger jag, det helt utan att blinka.
'Va - snart 60?!?'
'Japp!'  säger jag och sträcker på ryggen.
'Men när fyller du 60 då?' undrar kollegan.
'Om två år', svarar jag lite trotsigt.
Eller faktiskt om drygt två år säger jag.
'Men jösses' säger kollegan och himlar med ögonen.
'Du kan väl inte säga att du är snart 60 när du inte ens fyllt 58!!!'

Nää men alltså...
Hmm... det kanske ligger något i det.
Känner mig lite dum.
Bättre att föregå än att föregås liksom.Självklart började alla kollegor bedyra att jag både såg ung ut och att det inte alls kändes som om jag närmade mig 60 - a b s o l u t inte.
Lätt smickrad började jag nästan tro på dem.
Tills idag.
Vid morgonfikat kom vi in kom in på ämnet fotvård.
Kollega lite yngre än jag förknippade fotvård med något som 'bara gamla tanter gör' och i egenskap av någon som regelbundet gör just fotvård placerades jag obönhörligen i facket 'gamla tanter'.
Tji var det med de vackra orden om en ung framtoning.

Men med åren har jag - jag som aldrig brytt mig om åldrar börjat få lite av en 60-årskris.
Femtio var helt okej, till ock med förbaskat häftigt... men sextio.... näe det är inte okej - inte okej alls faktiskt.
Man är typ ingen ungdom längre.

På alla arbetsplatser under alla år har det alltid funnits de unga, de lite mittemellan och de äldre.
På mitt jobb vet jag att jag inte är bland de unga men har liksom känt mig tillhörande den där 'mitt-emellan-gruppen' tills jag nu börjar inse att 'Cheeeezzus - jag har på något obemärkt sätt förflyttats till tantgruppen'.
Den grupp som av de yngre ses på med lite skepsis, som de yngre har lite överseende med och den grupp som anses inte hajja allt det där tekniska och inte riktigt hänger med på alla nymodigheter.

För att mentalt ställa in mig på att jag numera eller i alla fall väldigt snart tillhör grupp C på min arbetsplats i allmänhet och i livet i synnerhet tänker jag proaktivt - jag ÄR 60 (om än snart...)

Tanten
/Carro
Född -60

Vem tror jag att jag är?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Den meningen läste jag för ett antal år sedan.
Jag blev så gripen, så rörd för det var exakt så som jag kände.

Nej jag vill inte dö.
Men det är ofta som jag har svårt att hitta anledningar till att leva - det trots att jag terroriserat min omgivning med påståendet att jag minsann ska bli 100.

Den som aldrig känt så börjar förstås omedelbart bums att räkna upp barn, familj och vänner.
Alla fina och alla bra saker som finns runt omkring mig.
Men den som aldrig känt att det varit jobbigt att leva – att man känner sig som en råtta på jorden, något som katten släpat in, som en objuden gäst och någon som nog skulle göra det bästa för omvärlden genom att hålla sig undan.
Det är först då man känt precis så som man kan förstå att varken barn eller familj kan kännas som skäl nog för att fortsätta sitt jordeliv.

Det är först när man någon gång har tangerat botten och tankarna mest har snurrat runt om att man är en rätt osympatisk varelse, dryg, puckad, fet, ful, tjock, klumpig, osmart, osmidig, otrevlig och helt värdelös – det är först då man kan förstå att det ibland kan kännas som en utväg att slippa leva.
Man skulle befria sin omgivning från ens tjuriga uppsyn, illaluktande kroppshydda och spydiga kommentarer.
I det läget ser man inte sig själv som egoistisk utan snarare som en befriare, en frälsare som genom en enkel handling skulle göra livet lättare för ens omgivning.

 

När man fastnar i dessa tankar är man på något sätt medveten om dem.
Känner sig patetisk, löjlig – vem tror jag att jag är.
Kom igen nu.
Är det här ännu ett billigt sätt att söka uppmärksamhet på?
Jösses vad fånig jag är.
Skärp dig.
Du duger som du är.
Sträck på dig.
Sluta tramsa.
Yeahhh, right.
Vem tusan tror jag att jag lurar.

Har alltid undrat hur de gör.
De där smarta, snygga, klipska, trevliga och härliga människorna.
De som glider runt och liksom bara är och tar livet förgivet.
Som jag försök.
OM och om igen.
Varje gång ramlar jag ner i det där svarta stora hålet.
Och bekräftelsen dundrar in som ett lokomotiv - vem tusan tror du att du är?
Där sitter jag sen på botten och ropar det tystaste som jag kan men så högt som jag vågar.
Älska mig – älska mig….

/Carina

Nej - jag vill inte ha någons sympatier och inga klappar på axeln.
Jag kände bara ett behov av att skriva.
Känns skönt att någon kanske vet.
Ibland kan det hjälpa.

Rapport från renoveringskaoset

För att var exakt.
Tidigt, tidigt eller väldigt, väldigt sent.
Natten mellan den 14 och 15 juli kom vi hem efter att ha haft en fantastisk semester, en enastående färd som sällan ska glömmas.

Vi hade tillbringat de senaste 36 timmarna i bilen och det enda man längtade efter - ja förutom sin egen säng då var att ta en dusch.

Och som vi duschade, både  länge och väl.
Rena och lyckliga över en makalös semester kröp vi ner i sängen och sov gott.

Dagen efter, alltså den 15:e klev jag ner i köket.

Mitt på golvet fanns en vattenpöl.
Nog för att vi hade varit borta i några veckor men är säker på att någon vattenpöl fanns INTE när vi åkte hemifrån.
Ordet V A T T E N L Ä C K A ekade i skallen och den sköna känslan av att äntligen vara hemma förbyttes mot frustration och uppgivenhet.
Försäkringsbolag kontaktades.
Den första prognosen löd; stor läcka, sannolikt behöver man riva hela badrummet på övervåningen samt både kök och golvet i köket.
Och det var här som vårt nya kök började ta form.

Men, efter den första vattenpölen hände inget mer.

Man kunde spola i badrummet men inget vatten tog sig genom taket.
Det högtrycksspolades, det var fukttekniker på besök, återbesök från Försäkringsbolag, det skrapades tak, knackades kakel men taket förblev torrt.

Under den här processen hade vi dock hunnit köpa ett nytt kök.

Köpt nytt kök och fått besked från Försäkringsbolaget att det enda som de kunde tänka sig betala var för en ommålning av kökstaket.
Japp - där satt den!

En renovering light hade påbörjats - köksmaskiner inhandlats och vi tänkte, 'Äh, vad tusan vi kör...'

Å när vi ändå var igång föddes tanken på att lägga den där golvvärmen som Perre tjatat om (själv älskar jag kalla golv), sätta in en dusch på nedervåningen som vi båda pratat om och fixa ny tvättstuga som jag tjatat om.

Den 20 januari revs det - det  som funnits i över femtio år mosades sönder.

Det var med sorg jag såg hur saker, skåp, bänkar och väggar krossades, tillintetgjordes för att aldrig mer uppstå.
Det är nästan på dagen sju veckor sedan.
Man kan säga att på den vägen är det...

Renovering skulle ju vara kul.
Man skulle välja färger, modeller, klinkers, kakel, kontakter, luckor å så mycket mer.

Men de här sju veckorna har mest varit ångest.
Vi som alltid tyckt lika har tyckt olika.
Hemmet har känts som ett fängelse där vi har varit förpassade till ett överbelamrat vardagsrum.

Ni anar inte vad jag längtar, saknar en spis att laga mat på, en diskmaskin att ställa in tallrikar i och en tvättmaskin att tvätta kläderna i.

Nåja – i-landsproblem.
Å det blir nog bra.
När det blir klart
Typ

/Carina
Mitt i renoveringskaoset

Självkänsla. Typ!

Alltså.

Jag är sjukt dålig på att ta komplimanger.
Alltså menar riktigt sjukt dålig.

När någon säger något vänligt liksom utgår jag från att det sägs med ironi och att människan framför mig egentligen står där med ett lite lätt hånfullt leende inombords och bara väntar på min reaktion.
Där står man på jobbet vid kaffemaskinen och en kollega kvittrar glatt att ’Åhh vad du ser fräsch ut idag’ – min omedelbara reaktion är att jag går någon slags pinsam försvarsinställning och börjar bortförklara såväl kläder som hår.
Varför kan jag inte bara säga ’Tack’ och med ett leende ta åt mig – ingen aning faktiskt.
Efter många års tränande, kämpande och mängder med djupa andetag och nyp i armen har jag blivit något bättre.
Långt ifrån bra men något bättre.

 

Men så går något åt pipsvängen igen.
Och jag faller.
Och faller.

 

Utav någon outgrundlig anledning har jag fått för mig att jag skulle vara bra på att anordna saker, fixa, trixa och joxa.
Planera, justera och iscensätta evenemang, middagar och resor.
Varför jag har fått för mig just det är nog mest för det är något jag är minst dålig på.
Det mesta andra här i livet är jag kass på och något måste man ändå försöka göra hyfsat bra - sägs det...

Jag ger mig alltid in i den här typen av uppgifter med ett stort engagemang och med liv lust tar mig an alla möjliga uppdrag.
Som en virvelvind drar jag fram, drar i trådar, lyfter på stenar och letar nya vinklar.
I min jakt på att göra min omgivning nöjd (vilket förvisso även skapar en mycket nöjd Carina) rusar jag fram.
Mina egna idéer är oslagbara och det finns inga problem - bara möjligheter.
I min iver att göra något bra, något enastående och unikt kliver jag på fötter, trampar på tår och gör verbala fadäser.
Alltid.

OM och OM gör jag samma misstag.
Tar på mig saker.
Erbjuder mina tjänster istället för att lämna över det till andra mer kompetenta.
Jag är som en hundvalp som glatt viftar på svansen om någon hälsar och är villig att utföra allehanda konster för att få den där extra godisbiten.
Varför?

Gång på gång har jag sagt till mig själv att 'Nej Carina - nu får det vara nog. Ta INTE på dig något mer. Ställ dig utanför, det är där du hör hemma'

Tror ni att jag har lyssnat på mig själv då - ICKE.
Yes I did´t again.
/SkitCarro

Kallt!

Ring... Ring...
Tjena Morsan.
Hallå sonen, läget?
Bra - tänkte bara kolla en sak med dig.
Har ni möjligen en extra radiator hemma?
En vadå?
En extra radiator - element du vet.
Hmm... ja, jag tror att vi har det - fast vart det ligger har jag ingen aning om. Det är liksom prylar överallt just nu...
Varför undrar du?
Jo... det strulade till sig lite.
Ja.
Jo... jag råkade dra av en kran så nu har ni ingen värme hemma och inget varmvatten heller förresten.
En kort tystnad uppstår.
Okej.
Vet faktiskt inte vad jag varken ska säga eller hur jag ska reagera.
Efter en månad med compact living börjar man bli rätt luttrad av att bo i ett renoveringskaos.
Bestämmer mig för att ta det kallt - både rent fysiskt och mentalt...
Menar, vad finns det att bli upprörd över och vad är alternativet liksom.

Förvisso flyger en snabb tanke genom huvudet om att ta in på hotell, lägga mig i ett varmt bad och beställa upp något från roomservice - men äh...

Sonen den äldre har uppenbarligen mycket dåligt samvete och erbjuder sig gång på gång att åka och införskaffa en värmefläkt.
Jag avböjer och är någonstans ändå lite glad över att detta hände hemma och inte när han var ute hos någon kund som kanske skulle bli upprörda och ställa till ett himla liv.

Vaknade min (o)vana trogen runt tresnåret i natt.
Huttrade lite och kurade ihop mig närmre Perre.
Höll andan.
Det var något som var annorlunda.
Vred runt huvudet och försökte komma på vad.
Tystnaden.Det var tystnaden som lät.
Det var verkligen knäpptyst hemma.
Ingen ventilation, ingen värmepanna och inga knäppande element (ja, ja radiatorer...)
Så fantastiskt och så rogivande.
Så säg det onda som inte har något gott med sig och om någon någongång undrar över hur det är att sova i ett kylskåp så har jag svaret.
Kallt  - men rogivande.

/Carro
Den kyliga

Sälens Högfjällshotell 4-7 mars 2018

​JO - det är så här...
Vi har bokat Sälens Högfjällshotell 4-7 mars och med sorg i hjärtat kan jag konstatera att vi inte kommer kunna åka (har visst fått ett kök på halsen som behagar att anlända till renoveringshemmet just dessa dagar).
Då detta inte går att avboka hoppas jag att det finns någon annan vän/kollega/fluktare/läsare som är intresserad av att ta över dessa fantastiska dagar.
Vakna upp till vackra fjäll

• Boende i ett Standard Dubbelrum
• Frukostbuffé
• Entré till gym och bastu
• Allmän parkering
  
   Boende i ett Standard Dubbelrum, inklusive frukostbuffé.
  
  I erbjudandet ingår även entré till gym och bastu (Pulse-kort).
  Bokningen gäller för 4-7 mars 2018 och gäller endast för två vuxna gäster.
  
  Allmän parkering finns tillgänglig.
  Incheckning startar 15.00 och utcheckning sker senast 11.00.
  
  Pris - 2.500:-
  Resor ingår ej.
  
  Hör av dig till cle1960@gmail.com
  0709940765

Mer jul, jag vill ha mer jul!

Jag vill ha mer jul

Ge mig mer jul

Tusen stjärnor som tindrar

Glitter så långt jag ser

Av juleljus som glimmar

Vill jag ha mer.

Älskar julen och älskar den texten.
Förstår inte folk som frivilligt lämnar julestök, julemat och julefrid.
Vad är det för fel på folk?
Julen är förvisso en gnutta stress (bara en liten, liten gnutta - möjligtvis blir den dyr, för dyrt blir det typ alltid...) men mest en massa god mat, mys i soffan och en massa trevliga traditioner.
För ingen jul utan traditioner.

Ta det där med julkort.
Ingen jul utan de traditionsenliga julkorten.
I år skickades sextio.
De ska skrivas för hand, det ska klistras på frimärke och man ska personligen lägga dem på lådan. Alltså brevlådan, att lägga dem personligen på respektive brevlåda faller utanför all rimlighet.
Det är vad jag kallar julkort.

Här premieras inga digitala företeelser –  mail, sms och mms är ingenting annat än ett modernt latmansjulkortsotyg.

Sen har vi dem som via sociala medier vackert hävdar att de istället för att skicka julkort skänker pengar till Rädda Barnen.
De må vara behjärtansvärt tanke – men att jämföra dem med julkort går inte.
(Det är kanske den tanken som gjort att jag i år fått väldigt lite av det ena och få av det andra. Julkort, en tradition på väg att dö ut? - herre jisses, vart är vår civilisation på väg???)

Nu är skinkan uppäten, klapparna öppnade (tack alla) och jag, Pelle och granen (naturligtvis äkta) tindrar ikapp.
Paltkoman börjar lägga sig och ute öser regnet ner.
Lite tomt är det dock.
Sönerna de två är i soliga Spanien.
Sonen den yngre firar sin 30-årsdag och om någon dag ska deras far fira sin 60-årsdag.
Nåja - säga vad man vill om julen – men jag älskar den.


Tomtemor
& Nisse
Carina/Perre

Leopold 30 år

Då är det dags att lägga ännu en milstolpe till handlingarna – sonen den yngre fyller trettio.

Lilla Loppan - natten före julafton valde du att komma ut.
Jag säkerligen likt alla andra av världens mödrar värnar alltid lite extra och har något svårare att släppa taget om den yngste i barnaskaran.
Sebban har alltid på något sätt klarat sig mer på egen hand, varit mer självständig och gjort alla dumheter lite mer rakryggat (hmpf...).
Det tog liksom längre tid för Leopold att bli stor (för vuxen kommer den ungen sannolikt aldrig bli – i alla fall om man frågar den ömma modern).
Nåja, att fylla trettio får nog ändå betraktas som vuxen, i alla fall på pappret.

När ens barn fyller år ger det, i alla fall mig en stund av eftertanke.
Vad har det egentligen blivit av den där spralliga, humoristiska, fnittriga, idrottande ungen som var duktig i skolan och alltid hade glimten i ögat.
Fortsatt en härlig stor portion humor, numera inte särskilt sportig (inte alls faktiskt), dock samma glimt i ögat men också lång, smart, snygg, social kompetent och en hel drös av andra goda egenskaper - so far so good.
Fast inte alltid så smart.
En del säger dryg men jag säger blyg.
Jag lägger också till konflikträdd och en mindre smickrande sida om att du undviker sanningen om en lögn, om än den minsta, för stunden är lättare att leverera.
Ja - vi har pratat om det där och sannolikt är du inte helt nöjd över att jag skriver det - vilket jag faktiskt förstår men, efter moget övervägande väljer jag ändå att göra det och jag tror att du vet varför.

Jag vet också att där inne klappar det ett gott hjärta, ett varmt stort, vackert och fantastiskt hjärta.
Jag önskar att du tar med dig dina bästa sidor in i 2018 och möter 30 som det var det nya 20 för kom ihåg, du kommer inte undan.

Ta dessa ord för vad de är – en kraguppsträckning, en smula tanke men mest all min kärlek till dig.
Vänd blad och le ditt charmigaste leende - dra en usel ordvits, fnissa som bara du kan och njut av livet.
Du vet att jag, vi – alla älskar dig och inte vill annat än ditt bästa.

Grattis älskade Loppan!
Ha det bäst
/Din mamma

Jag bara är så här...

Det är sån jag är!
Ofta och gärna drar jag till med det uttrycket när det är något som jag av olika skäl inte kan, inte vill eller bara väljer bort.
På något sätt känner jag att konstaterandet av att ’jag är så här’ rättfärdigar alla försök till förändring.

Läste en krönika här om dagen – även om den inte var en väckarklocka var det i alla fall en lätt snoozning.
För kan man gå igenom livet och nöja sig eller vara bekväm med att klara sig undan jobbiga situationer genom att konstatera att ’ Men jag är så här’?Att hänga med i vad som är nytt och inne visar på en viss medvetenhet och anses därför vara något positivt, men när det kommer till mina egna egenskaper är jag knappast känd som någon peppande typ och har fullt sjå med att uppdatera mig själv.
Min egen förändring brukar stanna vid mindre förnyelse i hemmet, nya kuddar, vaser och växter. I garderoben plockas det in nya kläder och jag känner mig oerhört stolt när jag rensar ut och städar undan.
Ha - där fick ni, är jag inte föränderlig så säg.

När det gäller förändring av livsstil är jag däremot kass.
Rent av usel.
Som träning – lever efter mantrat att jag minsann har försökt men misslyckats med allt så det är väl bara att inse att ’Jag är så här’.

Just den här egenskapen, eller bristen på den, brukar bli extra tydlig i konflikter.
Jag är extremt konflikträdd och förklarar ofta mitt dåliga beteende med något flummigt luddigt svar och i de bästa fallen får jag fram att motivet till mitt agerande är att ’Det är så här jag är’.
Som om det skulle röra sig om en medfödd defekt.
Rätt märkligt och ofantligt korkat.

En del tycker att det handlar om att vi är olika, att man ska få vara som man är men jag känner ändå att jag ramlar tillbaka till frågan om man kan använda sig av ’Jag är så här’ i tid och otid?
Är det okej?
’Jag tycker inte om att prata känslor’. ’Det är inte min grej att äta vegetariskt’, ’Jag gillar inte ditten eller datten’ – resonemangen från vänner och bekanta kommer i olika former, men alla med samma budskap, de kommer inte att förändras.
Frågan är dock om de vill förändras?

När det gäller vissa saker är det bara så som jag är, allt är inte svart eller vitt – tvärtom det mesta rör sig i olika gråzoner.
Rätt eller fel, ja säg det – men det är sån som jag är.

Jag bara är så här.

Är man ovan vid att ifrågasätta sig själv kan det förstås kännas obehagligt att sätta stoltheten åt sidan och möta sina negativa sidor.
Men man måste. Ibland.
Ibland för min egen skull men väldigt ofta för andras skull.

/Carina
Sådan som jag är

Mitt nöt!

Lätt stressad fast jag egentligen inte alls var stressad och hade till ock med ingen anledning i världen att vara stressad så gick jag med raska steg mot tunnelbanespärren.

Lägger upp SL-kortet mot avläsningslampan och tar i farten det där extra steget för att liksom kliva igenom själva spärren.
Bom!
Inga dörrar öppnas och lampan som borde lysa grönt lyser rött.
Hmm, tar ett steg tillbaka lägger försiktigt på kortet igen – lampan lyser fortsatt rött.Märkligt!
Provar en tredje gång, liksom smeker kortet över kortläsaren – lampan lyser fortsatt lika rött.
Jag tänker febrilt om det är så att jag missat att förnya/förlänga mitt månadskort men alla minnesbilder säger mig att det ska räcka fram till jul.
Kan till ock med skriva i sten på att det ska räcka fram till jul.
För säkerhetsskull går jag fram till själva biljettautomaten det för att förvissa mig om att jag har rätt datum i huvudet.
Lägger på kortet mot automaten – ingenting händer.
Skumt!
Riktigt skumt.
Tänker att mitt kort av någon outgrundlig anledning blivit avmagnetiserat.
Som väl är finns personal i biljettkuren, så vänder mig dit.
Slänger fram kortet på disken och säger med myndig stämma ’Alltså, det här kortet måste ha blivit avmagnetiserat på något sätt, jag VET att det gäller fram till den 22a men ingenting händer’.
Stirrar stint på SL-personalen.
Han tittar med trötta ögon tillbaka mot mig och ler.
Han lägger huvudet något på snedden, ni vet sådär som man gör lite för att dumförklara någon och säger -  ’Du har fel kort damen’.
Jag tittar ner…
Framför mig ligger mitt passerkort till jobbet.
Åhh, mitt nöt!!!
Jaha, säger jag snabbt – trycker ner mitt passerkort i handväskan, lirkar snabbt upp mitt SL kort å traskar utan problem eller hinder genom spärren.
Kinderna blossar lite generat och jag tittar med flackande blick över axeln för att se hur många som sett min lilla fadäs men perrongen var tom.
Ibland är det väldigt bra att åka till jobbet löjligt tidigt.

Ikväll vankas det någon form av Julfest på jobbet.
Så länge jag får lite glögg och ett eller ett par glas bubbel så är jag nöjd.
/Carina
Den förvirrade

Sicken skitdag!

Alltså – vilken jäkla skitdag.
So far… vilken jäkla skitdag.
Egentligen började denna skitdag redan igår kväll som för övrigt var en riktig skitkväll.
Vaknade i morse helt förvirrad med den märkligaste (i alla fall på länge) dröm på näthinnan och hur osannolik den än var tog det en stund innan hjärnan fattat skillnaden mellan dröm och verklighet.

Drömmen i superspeed handlade om att jag besökte en skönhetssalong som låg i Indien där man genom trådning skulle avlägsna hår från min kropp.
Damen ifråga började med att berömma min hudfärg, att jag var så brun och fin (det bästa var nog att hon pratade svenska) därefter visade det sig att hon inte använde tråd utan bet (!!!) av håret på min då brunbrända kropp.
Därefter hittar hon en leverfläck som hon biter av, hon tittar på den grundligt och meddelar mig sedan att jag har fått hudcancer.
Det här var förstås ingen rolig historia (osäker på om jag ska tolka detta som ett dåligt omen... hmm).
Min mamma (som plötsligt fanns med i handlingen) tyckte att vi skulle kontakta en specialist vilket alla runt oss avfärdade det då det visade sig att damen med de vassa tänderna var en av världens främsta inom området.
I ock med detta ville jag uppleva livet, tog på mig min leopardkappa och hoppade ner i den väntade racerbåten (har nu snabbt och interaktivt förflyttat mig till Göta Kanal), båten framförs av sonen den yngres chef vän och kollega.
Han styr båten alá filmscen över en sluss varpå vi med båt sjunker, som väl är har jag min mobil (som inte tagit skada av vattnet) i fickan och kan ringa Perre (ja, jag låg i vattnet och ringde) och be honom hämta mig – vilket han gör – i en zeppelinare (inget märkvärdigt eller konstigt där).
Perre ber mig något irriterat att skynda mig på vi har nämligen bråttom. Anledningen till brådskan är att trafiken efter ett visst klockslag blir outhärdligt (no shiit Sherlock) och föreslår därför att vi ska åka till Portugal för där är det både lägre skatt och mindre trafik och någonstans här vaknar jag...
Tog min morgondusch för att under den korta promenaden till bilen nästan bli lika blöt igen.Mängder av blötsnö vräkte ner och plattade till det vita och vackra som sedan igår förgyllt vår stad.
Blötsnön har sedan  under dagen i en oförtruten energi fortsatt att vräka ner.
Mina sedan tidigare allmänt kända sluttande axlar har sluttat mer än nådigt idag – för det har varit en jäkla skitdag.
Fast egentligen är det väl bara att tugga i sig och vara glad för att allt kommer på en gång.
Struliga telefonsamtal, besvikelse över andra, besvikelse över mig själv, gnälliga kollegor, usel ekonomi, ful och tjock men mest trött på min oförmåga att göra något åt allt elände.

Fast… vem är jag att klaga.
Det finns alltid de som har det värre. Skitmycket värre.

Äh - nu lägger vi ner den här skitdagen.
Sovdags
/Carina
Den trötte

Ljuva 70-tal

Året var väl 1975.
Man var liten - fast ändå stor.
Det var träskor, utsvängda jeans från Gul&Blå, den första handväskan hängde lite nonchalant slängd över axeln, en plastklocka på armen, man doftade 'Date' å hade en blick som vittnade om att allt, nästan allt bara var sååå jobbigt.

Växte upp med unga föräldrar - föräldrar som på 70-talet mer sågs som vuxna polare än myndiga föräldrar.

Medan klasskamrater med föräldrar av den akademiska typen fick stränga förhållningsorder med tydliga tider att förhålla sig till fick jag ett 'kom hem när du vill' budskap.
Självklart var mitt hem den naturliga samlingspunkten för traktens kids och mopparna stod högvis på tomten.

Under mina första år traskade jag glatt till skolan i silkespolo från EPA, bruna strumpbyxor och byxdress i brandgult med bruna sömmar.
Pep man om maten skulle man tänka på de stackars barnen i Biafra (ett land som inte ens verkar finnas längre vilket gör att man onekligen blir lite ledsen över att vi sannolikt inte skickade så mycket mat till de behövande i Biafra - landet verkar helt enkelt ha dött ut).
Sen skulle man ha stövlar, seglarstövlar - oavsett väderlek klafsade man runt i sina seglarstövlar, alltid med byxorna nedstoppade där bak.

Medan de vuxna var upptagna med att dansa go-go och anordna maskerader satt jag själv klistrad vid den nya kanalen TV2 och glodde när Clownen Manne satt och åt ett osynligt äpple, Beppe Wolgers myste med dockor i ”Beppes godnattstund” eller 'Boktipset' (vars melodi fortsatt har satt djupa spår i mitt musikaliska inre). Majoriteten av allt som kablades ut i etern innehöll politisk propaganda från kulturvännerna som hade sina sympatier längst åt vänster och på radion spelades progg blandat med dansband, de senare hade alla gemensamt att de hade namn som innehöll bokstaven Z.
Sex var vardagsmat, gick man på bio såg man, (helt utan hämningar) 'Mazurka på sängkanten', 'Fäbostintan' eller  'Emanuelle'.
Alla låg med alla och allt var fullkomligt normalt.
Det var tider.

Även om min uppfostran var förhållandevis fri, full av resor och vilda fester var min uppväxt inte direkt så oreglerad som 70-talets nostalgiska dokumentärer vittnar om.
Mamma och pappa var inga utpräglade hippieföräldrar som hinkade rödvin och hade högljudda diskussioner om Che Guevara och den växande i FNL-rörelsen.
Nej det var mer en allmänt avslappnad attityd till studier och karriär - allt skulle ändå ordna sig, för jobb fanns det alltid.

Olof Palme var politisk monark och gick i bräschen för välfärden, trots det minns jag pappas, i egenskap av egenföretagare knorrande om höga skatter och mamma och mormors rojalistiska ovationer då kungen förlovade sig med den vackra Silvia 1976.

Även om jag - nu i vuxen ålder hyllar och saknar 70-talets hippiekultur (nåja, med vissa undantag) så var jag en av dem som jublade och glatt skuttade in i 80-talets glädje och flärd - för där och då älskade jag glitter, glamour, paljetter och platådojjor.

Men som sagt
Ibland blir man lite nostalgisk.
Speciellt då en bild som denna dyker upp i flödet.
/Carina
Nostalgikern