Påskfredagsmail!

För tredje säsongen jobbar jag med bolagsstämmor.
Ett trivsamt jobb...
På eventen brukar bolagen bjuda aktieägarna på kaffe och kladdiga kakor.
De något mer generösa bjussar på luncher, bufféer och till och med tre rätters. Ofta delas det ut goodiebags, ni vet en trevlig kasse med mer eller mindre betydelsefullt innehåll. Mången gång har besvikna miner skådats då den flashiga kassen endast innehåller årsredovisning, reklampennor och block med företagets logga .
Men så har vi de generösa, de godhjärtade – de som tar gåvopåsen till en högre nivå, de som ser till att aktieägaren faktiskt får med sig hem något som sannolikt kommer att nyttjas.
Just detta är föremål för dagens spaning och mitt dåliga samvete.
Det har gnagt i mina sinnen och fått mig att skämmas inför vänner och kollegor.
Jag har syndat.
Jag har haft ett bedrägligt beteende.

I mån av tid bjuds också vi på mat och om antalet giftbags överstiget antalet närvarande i brukar vi även tilldelas en av dessa attraktiva påsar.
Det i sig är inga märkligheter.

Var på stämma och allt flöt förträffligt.
Men så.
I den sista självande minuten, vi var färdiga för avfärd då det slog slint.
Som en girig och hagalen pensionär kastade jag mig över lagret av giftbags, knuffade undan vakterna, stångades med personalen och rafsade åt mig så många påsar mina armar förmådde att bära – It´s mine – It´s mine – It´s mine – moohhahhahhahh...
För ögonblicket omedveten över mitt skamlösa tilltag stövlade jag mot utgången.
Tre sekunder senare slog skammen till.
Vad-gör-jag?!?
Men istället för att bita i det sura äpplet, vända på klacken, erkänna min gamiga sida och återlämna de för mig icke ämnade kassarna fortsatta jag min väg till bilen.
Vad-gör-jag-del-två?!?
För att döva mitt dåliga samvete vill jag här och nu be det aktuella bolaget allra ödmjukast om ursäkt. Jag har försökt rättfärdiga min förkastliga karaktär och återbörde lite av det som jag oförtjänt tillförskaffat mig genom att nu ha handlat på Willys vid fem tillfällen och Hemköp vid två (handlar normalt inte där). På det senaste besöket på Willys handlade jag dessutom ovettigt mycket varor jag inte behövde, jag log vänligt mot en butiksanställd som upplyste mig om fördelarna med att vara W+ kund och jag köpte fler plastkassar än vad jag var i behov av.

Kan med detta konstatera att jag nu har fler burkar soltorkade tomater, pesto och pasta hemma än vad jag har rödvin för att döva min inre röst med.
Konstaterar också  att även solen har fläckar och att brott, oavsett karaktär ICKE är något för min rättskänsla.

I övrigt är vi hemma under Påsken.
Tycker om hemma.
Glad Påsk till er alla
/Carina
& Perre

Fredagsmailsuppdatering

I ett ögonblick av samklang mellan mitt primitiva jag och min illusion om en förädlad form av mig själv kom jag på vad jag skulle bli när jag blir stor.
Efter en miljon sökta jobb fick jag för mig att kolla utbudet på landets vuxenutbildningar – å där fanns den, utbildningen som kändes 100% rätt
Plugga, utbilda mig, skaffa kunskap - jojjomen….
Trodde aldrig någonsin ever att jag skulle skriva de orden – plugga, studera, läsa.
Nix – inte polis.
Den tanken har jag givit upp för länge sedan.

Ordet för dagen var... trumtrumtrum, taddaaaa – Personaladministratör!
När man tar tag i något som legat slumrandes hela vuxenlivet vill man att detta nya ska ske här, nu och omedelbart bums.
Ansökan skickades in i oktober och svar skulle ges i februari.
Till själva ansökan, skulle en betygskopia från mina senaste studier medfölja, i mitt fall grundskolan.
Funderade över om ett gulnat papper med mest 1:or och 2:or på skulle göra min skriftliga anhållan mer eller mindre attraktiv. Insåg att jag skulle få leva i ovisshet.
Därefter följde en väntan å väntan, å väntan – sen började jag jobba å glömde bort det hela.
I förra veckan damp ett brev ned.
Med en skräckblandad förtjusning öppnade jag kuvertet från Hermods. Slog mig för bröstet, slängde iväg en klapp på axeln, creddade mig själv med ett ’jösses så duktig jag är’ –  jag var antagen.

Dags för inskrivning.
I ett knökfullt klassrum ropades namn upp och vi fick fylla i diverse papper, enkelt.
En kursansvarig tog med oss utvalda som önskade bli Personaladministratörer till ett eget rum. Spännande.
Där informerades det om än det ena å än det andra, fastnade för ett ’par detaljer...'
1) Studieböckerna kostade en halv förmögenhet – på min tid betalde vi minsann inte för böckerna, rynkade pannan!

2) I 18 månaders förväntas vi studera, okej – ehhh, va?  de e ju förtusan JÄTTE lång tid - hur svårt kan det vara?
3) Slutligen - kursen var på heltid, man ämnades plugga på heltid.
Vadå heltid, frågade jag med höjda ögonbryn – det är väl på distans!?!... känns som om jag missat något här...
Kursansvarige kikar på mig som om jag var från en annan planet.
Ja, säger han – kursen är på heltid.
Men jag jobbar ju heltid, meddelar jag glatt.
Kursansvarige log med hela ansiktet, men med ett flin som jag hade svårt att tolka. Han meddelade  att jag nog skulle gå ner i arbetstid, det för att ha någon som helst chans att klara kurserna.
Omöjligt sa ja!
Okej, du kan ha en chans att klara kursen om du har en bra studieteknik och ägnar alla ledig tid till studierna. När studerade du senast?
Tjaa... hmpf...det var sisådär 35 år sedan å då pluggade jag nog inte ens när jag pluggade – om du förstår...
Kursansvarige log sitt mystiska flin igen, han sammanfattade det hela med att jag verkade vara en optimist och önskade mig lycka till.

Å på den vägen är det.
Det borde ju vara lugnt host, host... Har startat kursen, inte köpt någon bok men lever tron att ’ingenting e omöjligt’ – jag å Gunde liksom.

I övrigt är det som planerat tokmycket på jobbet.
Även Perre är inne i en bounta jobbperiod.
Son den äldre talar jag med ofta men ser sällan.
Son den yngre ser jag ofta men talar med sällan.
Typ...
Måsågott
/Carina

The SeckQueen

Med ett stänk av vemod konstaterade jag att de i söndags var sista hemmamatchen för Sharksen.
Ännu en säsong att lägga bakom sig.
Möjligen något mer berg-o-dalbanelik än vad som kan klassas som en ’behaglig resa’
Men med kraft mod och moral såg de svartklädda tillslut till att säkra sin plats i div.1 östra – å kan säga på rak arm att (hot eller löfte må vara osagt) hade de åkt ur hade jag gjort det samma – alltså klivit ur min annars så självskrivna roll i sekretariatet.

Har iofs under många år gått i tankarna  att det kanske är dags att lämna från sig micken – men som en envis iller hänger jag kvar, har liksom lite lagt patent på platsen.
Inför varje säsong tänker jag att nu -  nu jäklar är det den sista.
Å så tar säsongen slut och de unga, de begåvade och de spelskickliga hajarna skänker smicker över min insats med vackra ord och jag faller som en fura.

’Klart som tusan tusan att jag ställer upp killar’

I söndagens matchprogram fanns följande att läsa:
’Förra året fungerade det att smickra och smöra kvar vår klippa i sekretariatet även till denna säsong.
Carina DU är ovärderlig där bakom mikrofon och tangenter.
Jag tror att hon sitter där nästa år också, hur skulle det annars se ut?
Skulle hon mot förmodan välja att göra något annat så får hon fixa Gina Dirawi som efterträdare, så att kvaliteten inte sjunker så mycket i alla fall - Hursomhelst, tack Carina för ett strålande jobb!'

Erkänner ärligt och utan omsvep att jag gillar att ha kvar ha denna ’connection’ till innebandyn.
Känna sig lite viktig.
Lite betydelsefull.
Ha makten över ljud och ljus moohhahhahh...

Likt en ’Grand Odd Molly’ har jag suttit där – vecka efter vecka, år efter år i med och i motgång.
Så varför inte nästa också.

Gina Dirawi släng dig i väggen
Seckqueen
/Carina

 

 

De må vara söndag, men Fredagsmailslovers - here I am

Första steget.
Det första steget är det svåra steget.
Har man famlat i mörker länge nog  blir det galet svårt att komma igång – att skriva de första raderna.
Men kände att det var dags nu.
Dags att förkunna att jag lever, jobbar, mår bra å shoppar Odd Molly lika otyglat som vanligt.
Dags att kliva upp ur gruvan och med min vokabelsamling  ge mig ut i bloggsfären igen.
I am alive!
Å inget särskilt har hänt.

Jo, en ny dator har införskaffats.
Ett fantastiskt redskap som nu äntligen är redo att på allvar ta mig ut i cyberrymden.
Som sagt - kände att det var dags.
Var sak har sin tid.
Var även dags att klippa banden med min gamla och tillika obefintliga arbetsgivare.
Det är trots allt närmare fem år sedan som mitt gamla jobb lades ned.

Trots detta faktum har jag i alla år varit detta fiktiva företag trogen.
Likt en skeppsbruten har jag klamrat mig fast vid det sista halmstrået och med någon slags regelbunden oregelbundenhet kollat av mailen, besvarar inkomna frågor och hänvisat till rätt instans.

Ska villigt erkänna att mailen de senaste åren inte varit särskilt frekventa – men OM det kommit något så har jag alltid funnits där, som en vän i natten för att fullgöra min plikt som supportansvarig.
Fast – by by Edda Digital by by N3sport, vid överföringen av mailkonton till den nya smäckra Ultrabooken fick ni inte längre vara med.
Dags att ta farväl.

Sån e jag!
Trivs jag med det jag gör är jag oerhört arbetstrogen -  nästan intill absurdum.
Har saknat absurdum.
Och nu är det dags igen.
Sedan ett par månader är jag tillbaka som teamledare.
Känns skönt, känns tryggt, känns lite som att komma hem.

Tyvärr är det även denna gång ett projekt som bara håller fram till maj.
Himlars trist.
Sen skall man alltså tillbaka till de arbetssökandes skara.
Är egentligen alldeles för bra för att hålla på att söka jobb.
Jösses – arbetsgivarna borde stå i kö för att anställa mig.
De vet inte vad de missar då de dissar mitt CV.

Annars då?

Mest äter jag, jobbar och sover
jobbar, äter och sover

jobbar, äter och sover
Perre gör det samma
vi gör det tillsammans
Sönerna gör samma lika – med skillnaden krogen på helgen.

Härliga liv
/Carina