Duger jag?

I början av min bloggkarriär.
Vi tar om det från början.
I början av min Odd Mollybloggkarriär (bloggen startade före OM-intresset) - det var nämligen först med det sidospåret i kombination av klädinspiration som skrivargläden infann sig.
Det var idel hyllningar från OM-världen, jag citerades och orden bara vällde över mig.
Det var faktiskt först då som jag insåg att jag  både kunde vara fyndig och inte helt otråkig i mina formuleringar.
En härlig känsla.
I min iver över alla lovord, uppmuntrande klappar på axeln och ’go for it girl-ovationer’ fick jag för mig att ’Tja… man kanske skulle skriva en bok i alla fall,  – jag menar... hur jädrans svårt kan det vara???'
Ja – ’Hur jädra svårt kan det vara???’
Det kan jag berätta.
Det är hur jädra nedrans svårt som helst.
Inte en rad har jag skrivit.
När beslutet kom tog orden slut.
Ödets ironi. Liksom.

Gick ur grundskolan med en hyfsad framtidstro å en 2:a i svenska - vet än idag inte skillnaden på verb och substantiv.Har alltid haft ett extremt mindervärdeskomplex för min totala okunskap och var definitivt  inte skolans mest lysande stjärna (framtidstron till trots, men som blivande frisör spelade den detaljen nämligen ingen som helst roll). Har hela livet levt med en osäkerhetskänsla om att framstå som dum, blåst, korkad, spånig eller tappad bakom en vagn.

Så fort jag inte förstår eller om ett ord utanför min vokabulär (min oförmåga till trots gillar jag att använda dem, de där lite omöjliga orden) dyker upp känner jag mig som Hedvig i serien ’Från A till Ö’  - näsan växer i Pinocchiofart och jag hamnar i en situation där jag flamsar och fånigt helst undviker djupare analyser och så snabbt som möjligt byter ämne. Typ.
För inte på några villkor vill jag stå där med min långa näsa och erkänna att jag inte förstod, att jag inte fattade, att jag i grund å botten är en obildad förortsbo som ständigt går runt och spelar teater. Nix pix – istället ler jag stort å vid första bästa (osynliga)tillfälle plockar jag fram mobilen och googlar.
Tack god gud för Google, can´t  live without it!

Har föresten fått ett jobb.
Är inne på tredje veckan.
Lyckan borde vara fullkomlig, om det inte var ’det där’ igen, 'det där' med att inte fatta.
På intervjuen visade jag min spirituella, kreativa och verbala sida – ’Ähh vadå, inte gör det något att jag aldrig har jobbat med just det här tidigare, menar… hur svårt kan det vara?’
Men det kan jag berätta.
Det är hur jädra nedrans svårt som helst.
Här sitter jag, med min långa näsa och erkänner att jag inte förstår, att jag inte fattar och att jag i grund å botten är en obildad förortsbo som fortsatt håller tummen för att  inte bli avslöjad som den största bluffen sedan det avslöjades att Tomten inte fanns.
Det finns nämligen en gräns för hur många gånger som man kan fråga en sak.
Den gränsen är på snudd passerad.
Suck…

Man  kanske skulle ta å skriva den där boken istället.
Leva på royaltys J
Gäller bara att ha ett intressant innehåll, eller duger jag?

Sommar å så
/Carina