Mer jul, jag vill ha mer jul!

Jag vill ha mer jul

Ge mig mer jul

Tusen stjärnor som tindrar

Glitter så långt jag ser

Av juleljus som glimmar

Vill jag ha mer.

Älskar julen och älskar den texten.
Förstår inte folk som frivilligt lämnar julestök, julemat och julefrid.
Vad är det för fel på folk?
Julen är förvisso en gnutta stress (bara en liten, liten gnutta - möjligtvis blir den dyr, för dyrt blir det typ alltid...) men mest en massa god mat, mys i soffan och en massa trevliga traditioner.
För ingen jul utan traditioner.

Ta det där med julkort.
Ingen jul utan de traditionsenliga julkorten.
I år skickades sextio.
De ska skrivas för hand, det ska klistras på frimärke och man ska personligen lägga dem på lådan. Alltså brevlådan, att lägga dem personligen på respektive brevlåda faller utanför all rimlighet.
Det är vad jag kallar julkort.

Här premieras inga digitala företeelser –  mail, sms och mms är ingenting annat än ett modernt latmansjulkortsotyg.

Sen har vi dem som via sociala medier vackert hävdar att de istället för att skicka julkort skänker pengar till Rädda Barnen.
De må vara behjärtansvärt tanke – men att jämföra dem med julkort går inte.
(Det är kanske den tanken som gjort att jag i år fått väldigt lite av det ena och få av det andra. Julkort, en tradition på väg att dö ut? - herre jisses, vart är vår civilisation på väg???)

Nu är skinkan uppäten, klapparna öppnade (tack alla) och jag, Pelle och granen (naturligtvis äkta) tindrar ikapp.
Paltkoman börjar lägga sig och ute öser regnet ner.
Lite tomt är det dock.
Sönerna de två är i soliga Spanien.
Sonen den yngre firar sin 30-årsdag och om någon dag ska deras far fira sin 60-årsdag.
Nåja - säga vad man vill om julen – men jag älskar den.


Tomtemor
& Nisse
Carina/Perre

Leopold 30 år

Då är det dags att lägga ännu en milstolpe till handlingarna – sonen den yngre fyller trettio.

Lilla Loppan - natten före julafton valde du att komma ut.
Jag säkerligen likt alla andra av världens mödrar värnar alltid lite extra och har något svårare att släppa taget om den yngste i barnaskaran.
Sebban har alltid på något sätt klarat sig mer på egen hand, varit mer självständig och gjort alla dumheter lite mer rakryggat (hmpf...).
Det tog liksom längre tid för Leopold att bli stor (för vuxen kommer den ungen sannolikt aldrig bli – i alla fall om man frågar den ömma modern).
Nåja, att fylla trettio får nog ändå betraktas som vuxen, i alla fall på pappret.

När ens barn fyller år ger det, i alla fall mig en stund av eftertanke.
Vad har det egentligen blivit av den där spralliga, humoristiska, fnittriga, idrottande ungen som var duktig i skolan och alltid hade glimten i ögat.
Fortsatt en härlig stor portion humor, numera inte särskilt sportig (inte alls faktiskt), dock samma glimt i ögat men också lång, smart, snygg, social kompetent och en hel drös av andra goda egenskaper - so far so good.
Fast inte alltid så smart.
En del säger dryg men jag säger blyg.
Jag lägger också till konflikträdd och en mindre smickrande sida om att du undviker sanningen om en lögn, om än den minsta, för stunden är lättare att leverera.
Ja - vi har pratat om det där och sannolikt är du inte helt nöjd över att jag skriver det - vilket jag faktiskt förstår men, efter moget övervägande väljer jag ändå att göra det och jag tror att du vet varför.

Jag vet också att där inne klappar det ett gott hjärta, ett varmt stort, vackert och fantastiskt hjärta.
Jag önskar att du tar med dig dina bästa sidor in i 2018 och möter 30 som det var det nya 20 för kom ihåg, du kommer inte undan.

Ta dessa ord för vad de är – en kraguppsträckning, en smula tanke men mest all min kärlek till dig.
Vänd blad och le ditt charmigaste leende - dra en usel ordvits, fnissa som bara du kan och njut av livet.
Du vet att jag, vi – alla älskar dig och inte vill annat än ditt bästa.

Grattis älskade Loppan!
Ha det bäst
/Din mamma

Jag bara är så här...

Det är sån jag är!
Ofta och gärna drar jag till med det uttrycket när det är något som jag av olika skäl inte kan, inte vill eller bara väljer bort.
På något sätt känner jag att konstaterandet av att ’jag är så här’ rättfärdigar alla försök till förändring.

Läste en krönika här om dagen – även om den inte var en väckarklocka var det i alla fall en lätt snoozning.
För kan man gå igenom livet och nöja sig eller vara bekväm med att klara sig undan jobbiga situationer genom att konstatera att ’ Men jag är så här’?Att hänga med i vad som är nytt och inne visar på en viss medvetenhet och anses därför vara något positivt, men när det kommer till mina egna egenskaper är jag knappast känd som någon peppande typ och har fullt sjå med att uppdatera mig själv.
Min egen förändring brukar stanna vid mindre förnyelse i hemmet, nya kuddar, vaser och växter. I garderoben plockas det in nya kläder och jag känner mig oerhört stolt när jag rensar ut och städar undan.
Ha - där fick ni, är jag inte föränderlig så säg.

När det gäller förändring av livsstil är jag däremot kass.
Rent av usel.
Som träning – lever efter mantrat att jag minsann har försökt men misslyckats med allt så det är väl bara att inse att ’Jag är så här’.

Just den här egenskapen, eller bristen på den, brukar bli extra tydlig i konflikter.
Jag är extremt konflikträdd och förklarar ofta mitt dåliga beteende med något flummigt luddigt svar och i de bästa fallen får jag fram att motivet till mitt agerande är att ’Det är så här jag är’.
Som om det skulle röra sig om en medfödd defekt.
Rätt märkligt och ofantligt korkat.

En del tycker att det handlar om att vi är olika, att man ska få vara som man är men jag känner ändå att jag ramlar tillbaka till frågan om man kan använda sig av ’Jag är så här’ i tid och otid?
Är det okej?
’Jag tycker inte om att prata känslor’. ’Det är inte min grej att äta vegetariskt’, ’Jag gillar inte ditten eller datten’ – resonemangen från vänner och bekanta kommer i olika former, men alla med samma budskap, de kommer inte att förändras.
Frågan är dock om de vill förändras?

När det gäller vissa saker är det bara så som jag är, allt är inte svart eller vitt – tvärtom det mesta rör sig i olika gråzoner.
Rätt eller fel, ja säg det – men det är sån som jag är.

Jag bara är så här.

Är man ovan vid att ifrågasätta sig själv kan det förstås kännas obehagligt att sätta stoltheten åt sidan och möta sina negativa sidor.
Men man måste. Ibland.
Ibland för min egen skull men väldigt ofta för andras skull.

/Carina
Sådan som jag är

Mitt nöt!

Lätt stressad fast jag egentligen inte alls var stressad och hade till ock med ingen anledning i världen att vara stressad så gick jag med raska steg mot tunnelbanespärren.

Lägger upp SL-kortet mot avläsningslampan och tar i farten det där extra steget för att liksom kliva igenom själva spärren.
Bom!
Inga dörrar öppnas och lampan som borde lysa grönt lyser rött.
Hmm, tar ett steg tillbaka lägger försiktigt på kortet igen – lampan lyser fortsatt rött.Märkligt!
Provar en tredje gång, liksom smeker kortet över kortläsaren – lampan lyser fortsatt lika rött.
Jag tänker febrilt om det är så att jag missat att förnya/förlänga mitt månadskort men alla minnesbilder säger mig att det ska räcka fram till jul.
Kan till ock med skriva i sten på att det ska räcka fram till jul.
För säkerhetsskull går jag fram till själva biljettautomaten det för att förvissa mig om att jag har rätt datum i huvudet.
Lägger på kortet mot automaten – ingenting händer.
Skumt!
Riktigt skumt.
Tänker att mitt kort av någon outgrundlig anledning blivit avmagnetiserat.
Som väl är finns personal i biljettkuren, så vänder mig dit.
Slänger fram kortet på disken och säger med myndig stämma ’Alltså, det här kortet måste ha blivit avmagnetiserat på något sätt, jag VET att det gäller fram till den 22a men ingenting händer’.
Stirrar stint på SL-personalen.
Han tittar med trötta ögon tillbaka mot mig och ler.
Han lägger huvudet något på snedden, ni vet sådär som man gör lite för att dumförklara någon och säger -  ’Du har fel kort damen’.
Jag tittar ner…
Framför mig ligger mitt passerkort till jobbet.
Åhh, mitt nöt!!!
Jaha, säger jag snabbt – trycker ner mitt passerkort i handväskan, lirkar snabbt upp mitt SL kort å traskar utan problem eller hinder genom spärren.
Kinderna blossar lite generat och jag tittar med flackande blick över axeln för att se hur många som sett min lilla fadäs men perrongen var tom.
Ibland är det väldigt bra att åka till jobbet löjligt tidigt.

Ikväll vankas det någon form av Julfest på jobbet.
Så länge jag får lite glögg och ett eller ett par glas bubbel så är jag nöjd.
/Carina
Den förvirrade

Sicken skitdag!

Alltså – vilken jäkla skitdag.
So far… vilken jäkla skitdag.
Egentligen började denna skitdag redan igår kväll som för övrigt var en riktig skitkväll.
Vaknade i morse helt förvirrad med den märkligaste (i alla fall på länge) dröm på näthinnan och hur osannolik den än var tog det en stund innan hjärnan fattat skillnaden mellan dröm och verklighet.

Drömmen i superspeed handlade om att jag besökte en skönhetssalong som låg i Indien där man genom trådning skulle avlägsna hår från min kropp.
Damen ifråga började med att berömma min hudfärg, att jag var så brun och fin (det bästa var nog att hon pratade svenska) därefter visade det sig att hon inte använde tråd utan bet (!!!) av håret på min då brunbrända kropp.
Därefter hittar hon en leverfläck som hon biter av, hon tittar på den grundligt och meddelar mig sedan att jag har fått hudcancer.
Det här var förstås ingen rolig historia (osäker på om jag ska tolka detta som ett dåligt omen... hmm).
Min mamma (som plötsligt fanns med i handlingen) tyckte att vi skulle kontakta en specialist vilket alla runt oss avfärdade det då det visade sig att damen med de vassa tänderna var en av världens främsta inom området.
I ock med detta ville jag uppleva livet, tog på mig min leopardkappa och hoppade ner i den väntade racerbåten (har nu snabbt och interaktivt förflyttat mig till Göta Kanal), båten framförs av sonen den yngres chef vän och kollega.
Han styr båten alá filmscen över en sluss varpå vi med båt sjunker, som väl är har jag min mobil (som inte tagit skada av vattnet) i fickan och kan ringa Perre (ja, jag låg i vattnet och ringde) och be honom hämta mig – vilket han gör – i en zeppelinare (inget märkvärdigt eller konstigt där).
Perre ber mig något irriterat att skynda mig på vi har nämligen bråttom. Anledningen till brådskan är att trafiken efter ett visst klockslag blir outhärdligt (no shiit Sherlock) och föreslår därför att vi ska åka till Portugal för där är det både lägre skatt och mindre trafik och någonstans här vaknar jag...
Tog min morgondusch för att under den korta promenaden till bilen nästan bli lika blöt igen.Mängder av blötsnö vräkte ner och plattade till det vita och vackra som sedan igår förgyllt vår stad.
Blötsnön har sedan  under dagen i en oförtruten energi fortsatt att vräka ner.
Mina sedan tidigare allmänt kända sluttande axlar har sluttat mer än nådigt idag – för det har varit en jäkla skitdag.
Fast egentligen är det väl bara att tugga i sig och vara glad för att allt kommer på en gång.
Struliga telefonsamtal, besvikelse över andra, besvikelse över mig själv, gnälliga kollegor, usel ekonomi, ful och tjock men mest trött på min oförmåga att göra något åt allt elände.

Fast… vem är jag att klaga.
Det finns alltid de som har det värre. Skitmycket värre.

Äh - nu lägger vi ner den här skitdagen.
Sovdags
/Carina
Den trötte

Ljuva 70-tal

Året var väl 1975.
Man var liten - fast ändå stor.
Det var träskor, utsvängda jeans från Gul&Blå, den första handväskan hängde lite nonchalant slängd över axeln, en plastklocka på armen, man doftade 'Date' å hade en blick som vittnade om att allt, nästan allt bara var sååå jobbigt.

Växte upp med unga föräldrar - föräldrar som på 70-talet mer sågs som vuxna polare än myndiga föräldrar.

Medan klasskamrater med föräldrar av den akademiska typen fick stränga förhållningsorder med tydliga tider att förhålla sig till fick jag ett 'kom hem när du vill' budskap.
Självklart var mitt hem den naturliga samlingspunkten för traktens kids och mopparna stod högvis på tomten.

Under mina första år traskade jag glatt till skolan i silkespolo från EPA, bruna strumpbyxor och byxdress i brandgult med bruna sömmar.
Pep man om maten skulle man tänka på de stackars barnen i Biafra (ett land som inte ens verkar finnas längre vilket gör att man onekligen blir lite ledsen över att vi sannolikt inte skickade så mycket mat till de behövande i Biafra - landet verkar helt enkelt ha dött ut).
Sen skulle man ha stövlar, seglarstövlar - oavsett väderlek klafsade man runt i sina seglarstövlar, alltid med byxorna nedstoppade där bak.

Medan de vuxna var upptagna med att dansa go-go och anordna maskerader satt jag själv klistrad vid den nya kanalen TV2 och glodde när Clownen Manne satt och åt ett osynligt äpple, Beppe Wolgers myste med dockor i ”Beppes godnattstund” eller 'Boktipset' (vars melodi fortsatt har satt djupa spår i mitt musikaliska inre). Majoriteten av allt som kablades ut i etern innehöll politisk propaganda från kulturvännerna som hade sina sympatier längst åt vänster och på radion spelades progg blandat med dansband, de senare hade alla gemensamt att de hade namn som innehöll bokstaven Z.
Sex var vardagsmat, gick man på bio såg man, (helt utan hämningar) 'Mazurka på sängkanten', 'Fäbostintan' eller  'Emanuelle'.
Alla låg med alla och allt var fullkomligt normalt.
Det var tider.

Även om min uppfostran var förhållandevis fri, full av resor och vilda fester var min uppväxt inte direkt så oreglerad som 70-talets nostalgiska dokumentärer vittnar om.
Mamma och pappa var inga utpräglade hippieföräldrar som hinkade rödvin och hade högljudda diskussioner om Che Guevara och den växande i FNL-rörelsen.
Nej det var mer en allmänt avslappnad attityd till studier och karriär - allt skulle ändå ordna sig, för jobb fanns det alltid.

Olof Palme var politisk monark och gick i bräschen för välfärden, trots det minns jag pappas, i egenskap av egenföretagare knorrande om höga skatter och mamma och mormors rojalistiska ovationer då kungen förlovade sig med den vackra Silvia 1976.

Även om jag - nu i vuxen ålder hyllar och saknar 70-talets hippiekultur (nåja, med vissa undantag) så var jag en av dem som jublade och glatt skuttade in i 80-talets glädje och flärd - för där och då älskade jag glitter, glamour, paljetter och platådojjor.

Men som sagt
Ibland blir man lite nostalgisk.
Speciellt då en bild som denna dyker upp i flödet.
/Carina
Nostalgikern

 

På G igen...

Ja då är man igång igen!
Efter flera års mer eller mindre frånvaro kände jag att det var dags att ta tag i mig själv.
Ta mig i örat.
Ruska om mina sinnen och tvinga mig ned vid tangentbordet.
Köra på liksom.

Mitt skrivande har alltid byggt på vardagsbetraktelser.
Började smått undra om mitt liv de senaste åren varit så erbarmligt  tråkigt och förutsägbart så att inget av intresse har funnits att rapportera.
Menar jag på fullaste allvar att jag inte varit utsatt för några dråpliga situationer, att jag inte snubblat på tungan och betett mig som en fullkomlig tjockskalle eller att jag galant hanterat mingelkvällar och diverse samkväm.
Självklart har det inte varit det – tvärtom skulle jag nog snarare säga.

Men det var ju det där – när man väl tappat farten så är det sjukt svårt att hitta rätt igen.
Och den där första meningen.
Den första jäkla meningen.
Den där starten som jag aldrig tycks få till.
Skrivandet är lite som med träning, man måste göra det regelbundet för att nå framsteg.
Och då jag lagt den ligga tillstymmelsen till träning som eventuellt funnits på hyllan  fick jag för mig att ta upp skrivandet – menar att något kan man ju ändå försöka vara duktig på.
Det må vara lite träaktigt i början så förvänta er inga storverk.

Har alltid gillat att skriva.
Det som ställer till det är prestationsångesten över den där första meningen.
Den är ju så avgörande på något vis.
Den ska vara enkel och rolig.
Den ska väcka intresse på ett fascinerande sätt det så att läsaren inte tröttnar utan bara vill läsa mer å mer å mer…

Om den första meningen verkar tråkig, torr eller enahanda anses ofta resten av innehållet vara ointressant och jag framstår som formell, trist och steril.
Och är det något som jag INTE vill framstå som så är det nog just formell, trist och steril.
Så där har jag suttit - timme ut och timme in och försökt komma på något bra och fyndigt.
Något klipskt, slipat och fiffigt att skriva.
Något finurligt och underfundigt.
Det har gått sådär kan jag säga.
Kände mig mer och mer desperat för att ingenting hände.
Vart fanns inspirationen, glädjen och humorn?
Började tvivla på mig själv.
På min förmåga.
Tillslut gav jag upp alltsammans.

Fast som sagt – nu är jag på gång.
IGEN!
/Carina
Den ordfattige

 

 

En sann kommunikationsslav....

Jag är en sann kommunikationsslav!
En dag utan internet är en dålig dag och en urladdad mobiltelefon ger mig lätta panikkänslor.
Min dator och min mobil är navet kring vilket mitt liv snurrar.
Vid närmre eftertanke är det en gåta för mig att världen ens har kunnat existera utan dessa hjälpmedel, hur gick det till?

Försöker febrilt minnas dessa dagar.
Dagar utan mobil - har de ens funnits?!?
Dagar då man sa att man hade talat med någon och faktiskt hade gjort det -  IRL liksom!
Dagar då man bestämde att ses på en viss plats, en viss dag på en exakt utsatt tid – och man förväntades att infinna sig där  Man litade på att allt runt omkring helt enkelt skulle fungera och då möjligheten till att slå en signal för att meddela att man blev sen eller messa att man ställer in inte fanns.
En märklig tid.

 

Jag har blivit något av bekantskapskretsens egen supportare.
Vänner och bekanta – ofta kvinnliga och något äldre ringer ofta och ber om tips och råd på hur de ska ladda ner appar, få bort konstiga meddelanden, vart man hittar vad, hur funkar Wi-fi och så vidare och så vidare.
Mäkta stolt guidar jag dessa nyfrälsta smartphoneanvändare genom internet och mobilens mörka hemligheter.
Och så här är det.
Utanför jobbet fixar jag det mesta - men på jobbet känner jag mig däremot oftast som en analfabet som hamnat i bokstavslandet eller som en fisk på torra land.

Även om jag inser att det finns människor som påstår sig leva ett både lyckligt och ett rätt hyggligt liv utan dessa hänförande apparater ser jag på dem med en lätt skepsis, leva utan internet – ähh de vill bara verka märkvärdiga… lite pretto sådär...
Nix, det går jag inte på… tror att deras påstådda lyckliga liv bara beror på att de egentligen är ett gäng innovationsfientliga bakåtsträvare som inte förstår sig på sitt eget bästa – japp, så måste det vara!

Nu kan man tro att jag hänger på Fejan, Insta å Snappis jämt.
Men det gör jag INTE. Faktiskt!
Fakta är också att älskade Pelle har valt att till viss del stå utanför de flesta av de stora sociala medier som finns - Facebook inkluderat, men se… vem kikar gärna över axeln å fnissar glatt åt allehanda tokigheter som spelas upp i flödet.
Japp - rätt gissning!

Teknik är kul, i alla fall när man lär sig fatta den.
Måväl
 /Carina
Kommunikationsslaven

 

Sammanställning Black Friday

Alla som följt mig i det ena eller andra mediet vet att jag älskar, avgudar och näst intill dyrkar shopping och allra helst med schyssta rabatter.
Jag går liksom igång på dem.
Fnittrar och njuter.

När jag för några år sedan uppmärksammade det amerikanska fenomenet ’Black Friday’ var jag till en början skeptisk – vilket jag för övrigt av naturen är till det mesta nya.
Förstod sedan att det här kunde utvecklas till ett riktigt hallelujah moment.
Butikerna gick från klarhet till klarhet och utbudet av reavaror ändrades från att vara en enstaka produkt till att allt i hela butiken hamnade under rabattluppen.

Okej – so långt – so good.

I min rabattstinna hjärna studsade procentsatser om minst 50 runt och med den amerikanska förlagan på näthinnan bara väntade jag på att man även här i Sverige skulle fatta grejen med att när det är ’Black Friday’ – så är det VERKLIGEN svarta priser som ska gälla.

Redan en dryg vecka innan den utlovade prisfesten börjar butiker skicka ut teasers.
Man bygger upp förväntan och spänning – skickar sms och mail.
Köp här, köp där, vänta, vänta, gå in just på vår sajt redan vid 12-slaget för att hitta det bästa osv osv.
Sen dyker det första irritationsmomentet upp.
Man sviker ursprungsidén och inleder redan på måndagen med att kalla hela veckan för ’Black Week’.

’Black Week’ – vad är det för trams, är det ’Black Friday’ så är det väl just just ’Black Friday’, BASTA!

Därefter dyker nästa irritationsmoment upp, döm om min förvåning och besvikelse när den förväntade köpfesten landar på ’20 % på allt’.
T j u g o p r o c e n t – hold your horses, vad f a n är 20%!?!?
Du ska upp i kapitalvaruinköp för åtskilliga tusenlappar för att dessa 20% ska ge någon större effekt.
Jösses – det är som att locka restaurangbesökare med gratis vatten vid beställning av en tvårätters.
Min irritation har nu gått från måttlig till lätt överansträngd och min shoppinglusta har mynnat ut i intet.

Som grädde på moset avslutades denna köpfest host…host… med en ’cybermåndag’ – alltså vad är detta.
Vart har all shoppinghyfs tagit vägen?
Finns det inga regler för när och hur, för hur lite eller hur mycket saker och ting ska få exploateras?

 

Nej ni kära butiksägare – bättre upp för att jag hädan efter ska lockas till någon slags shoppingförlustelse just denna fredag.
Gjorde en sammanställning av lockmail och smserbjudanden över de butikskedjor som jag är medlem i – summan (inräknat hela veckan) 42 mail och 23 sms.
Sjukt, helt jäkla sjukt, för er info så nappade jag inte på ett enda av dem.

Over and out
/Carro
Not so much shopping

Happy Valentine

Klicka på bilden

God Jul och Gott Nytt år

❤❤❤Ja ja.... I now
I am a Little bit late...

Men menar väl

/Carina
Den juliga

För lite extra julfeeling - klicka på bilden!