No tato for me!

Inser just att jag har varit hos läkaren fredag den 13!!!
Helt plötsligt känns läkarens optimistiska ’två tummar upp’ lite mindre gynnsamma, förvisso var hela besöket av allmän karaktär, lite som en årlig kontrollbesiktning men faktumet att det skedde fredag den 13 kvarstår. Det togs en del prover och dem har vi ännu inte sett resultatet, även läkarens ord ’Det jag ser framför mig är en sund, frisk människa med humor så ’ledsen’ men hittar inget fel på dig’ känns nu inte riktigt lika stabila. Iofs är säkert varken hon eller jag särskilt ’ledsna’ över hennes kloka snabbanalys, men men… bollen är rund och mycket kan hända.
Är inte särskilt skrockfull fast erkänner villigt att jag i vissa fall drabbas av små nojor.
Annars anser jag mig generellt vara en rätt inkluderande människa.
Hyfsat allmänbildad, kan diskutera politik med chefen, feminism med kollegan, snacka sport med grabbarna och relationer med tjejerna.
Jag tycker det är coolt med gaykillar och skulle bli smickrad om jag blev uppraggad av en flata.
Jag respekterar andra människors åsikter och religion men håller kanske inte alltid med dem.
Är rätt klar över mina egna åsikter och grundtanken är att var å en får tycka som de vill.
Trots min tolerans drar jag tag tamefantamej gränsen vid tatueringar.
Mina älskade söner tyckte att morsan borde tuffa till sig och hade tänkt ge mig en tatuering i födelsedagspresent – men jisses gossar, hur tänkte ni här??? (bör tilläggas att ingen av dem är ’taggade’/'gaddade' eller vad det nu kallas).
Som väl var kom de på bättre tankar och gav mig istället ett ljuvligt guldarmband med hjärtan.
Jag vet inte vart min ovilja mot att skända sin kropp med diverse smaklösa figurer kommer från men den har funnits där sedan barnsben.
Kanske är det den fina tanken om att ’vi alla är lika’ som gjort mig så fördomsfull mot att frivilligt brännmärka sig för livet..
Skäms lite för det där, rimmar illa!
Sån e jag :)

Basic rules
/Carina