Så är det med det!

För en sisådär närmare 30 år sedan jobbade jag under en period som utvikningsmodell, ni vet Fibban, Lektyr, Se osv.
Så länge jag kan minnas var jag nyfiken på jobbet och tyckt att det var häftigt med snygga bilder av nakna damer/kvinnor/tjejer.
Det här utspelades på Hedenhös tid vilket alltså var långt innan silikon, botox och hairextensions var uppfunnet.
På den tiden var det 'real stuff' som gällde - det som va, var äkta vara.
För mig har det aldrig varit någon stor grej och har aldrig förstått den dubbelmoral som råder men har insett att det retat andra.
För en tid sedan berättade en vän till mig vad hon hade hört var orsaken till att jag började som modell.
Skälet var enligt hennes källa att jag skulle hämnas på någon.
Va, sa jag – öhhh vadå hämnas på någon???
Många skäl har jag hört men det här var bland det fånigaste – vad skulle jag ha för skäl till att hämnas på någon å vem skulle jag vilja hämnas på???
Har funderat lite över det där och inser att det förmodligen finns en å annan som har märkliga tankar om varför jag valde detta något udda jobb.
Dags att presentera sanningen!
Jag började som modell efter att på eget initiativ svarat på en annons i DN - that´s it, no more no less…
Den första bildserien blev i mina ögon en pinsam katastrof men hamnade ändå i Lektyr, naturligtvis
Under ett antal år var min största inkomstkälla modellandet (utvik och reklam) fick resa till metropoler som Helsingfors, Oslo och Köpenhamn hmpf… , men modellandet tog mig även till Spanien, England och USA.
Att jobba som nakenmodell är (utgår från mig själv) totalt avsexualiserat.
Kanske är det bara jag men har aldrig känt några vibbar från, eller blivit uppraggad av någon fotograf (ber om ursäkt om jag därmed tar död på en å annan fantasi).

Jag har aldrig dolt att jag jobbat som nakenmodell, jag har aldrig skämts för det och kan inte säga att jag någonsin gjort någon affär av det.
Däremot har jag fått negativa, nästintill elaka kommentarer, jag har blivit av med jobb och stött på förutfattade meningar samt att jag självfallet (ingår liksom i kittet) har blivit telefonterrad av flåsande män.
Eftersom vi pratar 25-30 år tillbaka i tiden anser jag att detta är preskriberat (preskriptionstiden för mord går väl vid 25 ?)
Så då var korten på bordet - då var då och här är nu!
Var sak har sin tid å alla andra klyschor så kan tänkas stämma in.

I am what I am
/Carina