Fattat koden!

Två veckor i ’de kollektivas händer’
Två veckor av arbete friska intryck och nya uttryck.
Två veckor av upptäckter och intäkter (det senare dock i ganska marginell form).
Under min första vecka i den av stål och -plåtbeklädda underjordiska kapseln sökte jag med blicken på perrongen efter igenkända ansikten.
Letade glatt och tyckte det vore jättetrevligt om jag lyckades finna någon bekanting att prata bort en stund med.
Det gör jag inte längre, jag har fattat koden.
Att åka kommunalt är lite synonymt med ’en stund för sig själv’
Man vill helt enkelt inte socialisera sig med grannar, snacka strunt med bekanta eller diskutera barnens framfart med gamla vänner..
Under rådande omständigheter struntar man högaktningsfullt i världspolitik, samfällighetsproblem, väder och vind.
På morgonen vill man sitta med sina tomma uggleögon och bara vara.
I denna värld är det tystnad, stillhet och ett önskat lugn råder.
Det är med en osviklig stolthet jag nu kan proklamera att jag har lärt mig tekniken och jag kan sälla mig till de rutinerade, de som lyckas hålla sig undan.
För att slippa jobbiga morgonkonversationer följer här några förstklassiga tips.
Ett enkelt sätt är att fördjupa sig i mobilen, ett annat att stirra stint i Metro. Man kan också drömmande fästa blicken i fjärran, luta sig mot något väggfast och blunda eller stå med ryggen mot övriga (detta gör man lämpligen på perrongen – ’vänd ryggen mot ingången så undviker du mötande blickar och ingen kommer att se att du är du’).Typ.
Det finns bara en kategori av människa som inte har förstått normsystemet och helt ohämmat gör anspråk på din privata sfär – det är ’Ove Sundbergtypen’, mot denna form av existens liv går tyvärr inte att göra mycket åt. Inte ens ’sovtricket’ fungerar.
Och de finns där ute - jag lovar.
Annars löper jobbet på.
Obehagligt hur fort man vänjer sig.
Jag har fått eget rum. Känner mig extremt viktig.

Ikväll är det match.
Lite udda dag och tid men så är det sagt.
’Vi’ möter Duvbo 19.30 i Farstahallen
Helgen i övrigt är en tråkhelg eftersom Perre jobbar natt. Nedrans trist faktiskt.
Mamma flaggade om att komma förbi.
Brorsan utlyste hundvakt.
Vad de numera sammanboende ’Bröderna Brothers’ ska hitta på har jag dock ingen aning om.

Ses i Farstahallen
/Carina