Ministermingel

I mitt ‘nya’ oerhört viktiga liv i storstadsmiljö får man anpassa sig till både pressuppbåd och säpovakter.
Besynnerligt föresten, jag erkänner villigt att jag saknar de djupa Fagersjöskogarna där snön ligger vit, rådjuren finns bakom knuten och där jag fördrev dagarna med att göra det jag är så fantastisk på dvs. mest ingenting. Fram till några veckor sedan trivdes jag mycket bra med vintern och tyckte mest att ’var sak har sin tid’ och att folk vara allmänt pipiga när de tjatade om den stundade våren.
Nu, när jag dagligen måste piffa upp mig för omvärlden och spatsera till tunnelbanan längtar jag något sjukt mycket efter våren, galet mycket.
Märkligt, varför är det så?
Nåja, då jag jobbar vid något som kallas Europahuset springer här titt som tätt betydelsefulla Europaparlamentariker.
Känner inte igen en enda men att döma av skaran runt dem är det en samling framstående individer vi har att göra med.
Igår var det ett himla hallå här utanför fönstren (eller fönster å fönster, utanför de gallerförsedda gråfrostade före detta fönstren), Fröken nyfiken (moí) var förstås tvungen att passera säkerhetsspärrarna för att se vad som stod på.
Och vad får jag se, vår egen stadsminister Fredrik stod där mitt i vimlet.
Jag gillar Herr Reinfeldt 'alot', han har liksom en sympatisk ’approach’.
Hade jag bara varit lite modigare (eller framfusigare) hade jag förstås klivit fram och bett om en idolbild.
Nu ställde jag mig på lätt behörigt avstånd och fyrade av mobilen – resultatet blev väl sådär.
Stolt gick jag sedan runt bland skrivborden och visade upp min trofébild, mina kollegor var måttligt imponerade men log vänligt.
Jag har snälla kollegor.

Blyger
/Carina