Prövningar

Guu vad jag saknar svullotiden!
Ni vet den tiden i ens liv som inte bestod av dieter och kalorinojja.
Den ljuvliga tid som innebar att man kunde äta i princip hur mycket som helst av vad som helst.
Den tid då uttryck som muffinsringar, ridbyxlår och ryggvalkar inte fanns i ens vokabulär. Det var tider det!
Även om jag alltid tyckt att jag är en välskapt ’person-med-former’ har jag inte sett risken i att frossa (skygglappar på?!?), utan har med entusiasm och glädje vräkt i mig det mesta och med stor inlevelse kunnat hänge mig åt en Schwarzwaldtårta helt på egen hand. Det är med stor sorg och saknad jag minns hur lätt det var förr. Helt seriöst, jag kan verkligen sakna att kunna stoppa i mig det som bjuds, fy fabian så genomtrist å tråkig jag känner mig över att tacka nej till godsaker och en lunch på Mc Donalds. Jag grämer mig över det faktum att det numera inte räcker med att äta ’lite mindre’ någon dag eller två för att komma i ’den’ klänningen. Nej nu kräver kroppen att det ska drickas pulver, äta GI och gubevars träna, suck – just träna…
Här talar vi inte längre om någon dag eller två utan dagar, veckor och månader för att nå resultat.
Sanningen är att jag är en matglad glupsk person - ena dagen en njutningsfull gourmand och nästa en slukande mackoman.
(Jösses, i skrivandets stund känner jag hur jag upprepar mig, ’same, same but different’ liksom.)
Nu kommer skälet till hela inlägget, ’Kollektivåkarens vedermödor’.
Jag vet inte om ni är medvetna om vilka prövningar som man som tunnelbaneresenär dagligen utsätts för.
Nuförtiden fullkomligt översvämmas perronger och stationer av allehanda väldoftande bakverk.
Varje dag sätts min moral på hårda prov, med en knorrande mage på väg hem är detta något av en tuff psykisk påfrestning som tär på det mentala och jag får ta i ända från lilltårna för att inte falla till föga och kasta mig over nybakade bullar, välgräddade croissanter och maffiga mackor.
Ge mig kraft!
Ja, det var egentligen bara det jag ville säga.

Som ni märkt har mitt bloggande intagit en något återhållsam läggning. Det här skrämmer mig.
Min blogg är jag, att skriva är jag – men efter att ha jobbat i två veckor är det bara att konstatera, jag har inte räckt till.
Jag känner mig som en svikare.
Knappt en blogg har jag besökt.
Folk säger att det blir bättre.
Det lär finnas en tid då att komma hem från jobbet inte bara innebär ’laga mat, äta mat, duscha och stupa i säng’. Jag ser fram emot den tiden.
Jag längtar efter att ha mer tid för bloggen och alla bloggande vänner på samma sätt som jag saknar att svulla i mig mat (bara så ni får ett perspektiv).

Kraftlös
/Carina