Så du bloggar?!?

Jaha, så du bloggar… trodde de typ var helt ute!?!
Alltså jag säger inte att du e gammal… men liksom jag känner typ ingen som gör det längre…
Kommentaren kommer från betydligt yngre kollega som jag vid ett svagt tillfälle vid kaffeautomaten förtroligt meddelat att jag just var rätt kass på att blogga.
Att jag tappat gnistan, att min skaparanda i takt med klimakteriedamm och a-kassekort totalt har havererat.
Hon tittar lite misstänksamt på mig men verkar ändå vilja ge mig en chans till.
Men vad skriver du om då? – frågar hon nyfiket.
Nja, jag vet inte – inget särskilt.
Jaha, så du är en sådan där morsa som skriver om barnen och om din värdelösa man, säger hon och fnissar förtjust.
I det läget ser det ut som hon har vunnit på Lotto. Triumf liksom.

Jag lägger pannan i djupa veck, stirrar henne i ögonen och säger ett bestämt nej.
Inga barn och ingen värdelös man här inte!
Cheezus, kan man inte blogga utan att skriva om sin familj !?!
Å så börjar jag förklara att mitt skrivande mer är i krönikeform och att jag nuförtiden mest skriver när inspirationen flödar och andan faller på.
Ännu en gång anar man en misstänksamhet, jösses vad är det för märklig människa framför henne?!?
Hur menar du – säger hon?
Jo alltså, jag skriver inte om vardagens vardag utan mer om enskilda händelser, ett faktiskt händelseförlopp som jag sedan refererar och kommenterar helt efter eget sinne med en glimt av fantasi och ironi.
När jag med myndig stämma förkunnade detta vuxna kloka uttalande kände jag också hur min skrivlust började kvittra och bubbla, jag fnissade inombords och kände hur detta inlägg började växa fram.
Stackars lilla tös, där står hon oskyldigt framför mig, inte ont anande om hur den till synes snälla ’tanten’ snart skulle utnyttja hennes ungdom och okunskap till ett satiriskt inlägg i bloggen, mohhahhhaa..
Den sommarjobbande unga damen tittar på mig, himlar uttråkat med ögonen å säger ’Okej’.
Därefter trippar hon med sina höga klackar vidare i korridoren säkert full av besvikelse över att jag varken bloggade om misär, mode eller åldersnoja.
Eller så hade hon hunnit glömma hela konversationen.

Å så börjar jag tänka.
Vad har mina senaste inlägg handlat om, jo misär, mode och åldersnoja.
Typ.
Fast vad vet de där unga om livet.
Inte ett jäkla smack.
Å inte vet de något om ironi heller...
Dessa ungdomar…

Tant
/Carina

Duger jag?

I början av min bloggkarriär.
Vi tar om det från början.
I början av min Odd Mollybloggkarriär (bloggen startade före OM-intresset) - det var nämligen först med det sidospåret i kombination av klädinspiration som skrivargläden infann sig.
Det var idel hyllningar från OM-världen, jag citerades och orden bara vällde över mig.
Det var faktiskt först då som jag insåg att jag  både kunde vara fyndig och inte helt otråkig i mina formuleringar.
En härlig känsla.
I min iver över alla lovord, uppmuntrande klappar på axeln och ’go for it girl-ovationer’ fick jag för mig att ’Tja… man kanske skulle skriva en bok i alla fall,  – jag menar... hur jädrans svårt kan det vara???'
Ja – ’Hur jädra svårt kan det vara???’
Det kan jag berätta.
Det är hur jädra nedrans svårt som helst.
Inte en rad har jag skrivit.
När beslutet kom tog orden slut.
Ödets ironi. Liksom.

Gick ur grundskolan med en hyfsad framtidstro å en 2:a i svenska - vet än idag inte skillnaden på verb och substantiv.Har alltid haft ett extremt mindervärdeskomplex för min totala okunskap och var definitivt  inte skolans mest lysande stjärna (framtidstron till trots, men som blivande frisör spelade den detaljen nämligen ingen som helst roll). Har hela livet levt med en osäkerhetskänsla om att framstå som dum, blåst, korkad, spånig eller tappad bakom en vagn.

Så fort jag inte förstår eller om ett ord utanför min vokabulär (min oförmåga till trots gillar jag att använda dem, de där lite omöjliga orden) dyker upp känner jag mig som Hedvig i serien ’Från A till Ö’  - näsan växer i Pinocchiofart och jag hamnar i en situation där jag flamsar och fånigt helst undviker djupare analyser och så snabbt som möjligt byter ämne. Typ.
För inte på några villkor vill jag stå där med min långa näsa och erkänna att jag inte förstod, att jag inte fattade, att jag i grund å botten är en obildad förortsbo som ständigt går runt och spelar teater. Nix pix – istället ler jag stort å vid första bästa (osynliga)tillfälle plockar jag fram mobilen och googlar.
Tack god gud för Google, can´t  live without it!

Har föresten fått ett jobb.
Är inne på tredje veckan.
Lyckan borde vara fullkomlig, om det inte var ’det där’ igen, 'det där' med att inte fatta.
På intervjuen visade jag min spirituella, kreativa och verbala sida – ’Ähh vadå, inte gör det något att jag aldrig har jobbat med just det här tidigare, menar… hur svårt kan det vara?’
Men det kan jag berätta.
Det är hur jädra nedrans svårt som helst.
Här sitter jag, med min långa näsa och erkänner att jag inte förstår, att jag inte fattar och att jag i grund å botten är en obildad förortsbo som fortsatt håller tummen för att  inte bli avslöjad som den största bluffen sedan det avslöjades att Tomten inte fanns.
Det finns nämligen en gräns för hur många gånger som man kan fråga en sak.
Den gränsen är på snudd passerad.
Suck…

Man  kanske skulle ta å skriva den där boken istället.
Leva på royaltys J
Gäller bara att ha ett intressant innehåll, eller duger jag?

Sommar å så
/Carina

De där med pengar...

Var på banken häromdagen.
Skulle sätta in pengar.
Tar min nummerlapp och väntar snällt.
Pling mitt turnummer kommer upp och jag stegar fram till kassan, slänger upp min 500-hundring på disken och meddelar att jag inte hittar några avier att fylla i.
Bankkvinnan lägger huvudet på sned, ler vänligt och pekar på en stor skylt samtidigt som hon informerar om att banken inte längre tar emot några kontanter och att vill jag sätta in pengar på kontot så kan jag göra det på Insättningsmaskinen vid Hemköp.
Jag lägger huvudet på sned, ler vänligt tillbaka mot bankkvinnan och ställer frågan om detta är en bank? (frågan kändes i denna stund oerhört befogad).
Jodå, svarar hon (fortsatt med huvudet på sned) – dock har de på detta kontor numera endast rådgivning.
Rådgivning?!? – säger jag, och gör ett tappert försök att lägga mitt huvud ännu mer på sned – inser att jag står snett med hela kroppen och sannolikt börjar se rätt fånig ut.
Hon skiner upp och meddelar att hennes råd till mig som bankkund är att gå till Hemköp.
Kul – jättekul... , bankkassörskan ler nu från öra till öra å verkar oerhört nöjd över hennes fyndighet.
Fattar att det inte är hennes beslut men känner mig grymt irriterad (allra helst eftersom jag var just på Hemköp när jag kom på den ljusa idéen om att jag skulle till banken).
Dessutom gillar jag inte Hemköp.
På Hemköp jobbar det mest okunniga slynglar som inte är torra bakom öronen, det utom i postkassan där jobbar en dam som är synonym med ordet slowmotion. Kvinnfolket  i kassorna är så oestetiskt obehagligt på gränsen till frånstötande sminkade så Dame Edna hade känt sig avundsjuk.

Moloken och irriterad vänder jag på klacken för att gå tillbaka till butiken som jag inte gillar.
Ställer mig i kön till bankomaten för insättningar.
Framför mig står en kvinna – även hon skapligt förargad.
Svär högt om dålig bankservice och att man tydligen nuförtiden måste sköta allt själv.
I hennes sökande på sympatier vänder hon sig till mig.
Helt plötsligt vänder min irritation över bankens dåliga service till något positivt (detta är för övrigt en typiskt 'Carinareaktion')
Utan att blinka tar jag nu istället insättningsmaskinens varande i försvar och förklarar hur smart denna funktion är
Slippa kontanter, slippa bankens snåla öppettider och slippa trista köer.
Den förargade kvinnan suckar djupt och börjar istället muttra mot mig om hur bankerna skor sig på sina kunder.
I det fallet kunde jag inte annat än att hålla med...

Ett fantastiskt trevligt initiativ av före detta kollegor gjorde att jag i fredags blev både mätt å belåten.
Sådant tackar man extra för.

I övrigt har helgen varit lugn.
Gillar ju lugn.
Sebban har kryssat. Igen
Å i skrivandets stund står sannolikt sonen den yngre på Stockholms Stadion och skriker sig hes.
Heja Djurgården!

Imorgon tar Juli vid
Vår favoritmånad.
/Carina

Inlägg fredag sjuttonde maj!

Yes I did it – jag gjorde det liksom!
Bara sådär, från början helt ogenomtänkt men som med tiden utvecklades till en konstart.
En bedrift, ett storverk en bravad av rang!
Vadå, vadå???
Jo förstår ni, det här ska handla om kläder.
Jajjemen kläder å inget annat än kläder.
Jag gillar kläder – många kläder, mycket kläder, galna kläder å glada kläder.
Shoppar, inte galet mycket men förmodligen mer än de flesta.
Perre shoppar hojjar å jag shoppar kläder.
Inga märkligheter!

Började jobba i slutet av januari.
Vi skriver nu mitten av maj å jag har (det är här storverket kommer in) ännu inte haft samma klädkombination på mig en å samma dag på jobbet.
Not ever!
Japp de e sant
Helt galet men tillika sant.
Det som är mest fascinerande är det faktum att jag kommer ihåg alla dessa olika kombosar, varenda en.
Vilken normal människa har koll på vad man har haft på sig under fyra månader tillbaka???
Bara undrar!

Fattar ni vilken enorm minneskapacitet min hjärna har, vilken fantastisk belastningsförmåga, vilken talang och vilken skicklighet jag genom många års träning har utvecklat.
Fast kanske mest undrar jag över vilken oerhörd outnyttjad hjärnkapacitet som uppenbarligen ligger där obrukad, vilka resurser jag egentligen besitter, hur många hjärnceller som ligger där slumrandes och endast används för att minnas färgkombinationer och klädvarianter.
Inte för att den kunskapen är att förakta, nix pix.
Fast kan ändå undra lite över denna icke tillvaratagna duglighet som bevisligen finns där – nog borde väl denna talang kunna användas till något mer lukrativt än att briljera och exploatera mig garderob för mina arbetskamrater !?!
Men det skall sanningen sägas – detta har inte en enda gång handlat om att bräcka kollegor.
Absolut inte. Faktiskt inte alls.
Det här blev bara min grej å bara min, alldeles för mig själv.
Sannolikt är det ingen mer än jag som ens noterat det hela.
Hmpf...

Ikväll blir det fredagspub på jobbet – supernajs!
Dålig koll på sönerna – mer än att de är bäst.
Å så kommer älskade Perke hem från en veckas grusåkande i urskogen.
Suck… längtar…

Måsågott
/Carre
Å grattis Norge!

Å så blev det maj å så blev det fredag...

Men jag är ju så kass.
Riktigt jäkla usel.
Något av en bloggegotrippare av världsklass.
Känner att jag dissar er, mina trogna fans, supporters och lojala Fredagsmailsbloggsläsare.
Jobbar mental på att öka min bloggeffektivitet.

Inte för att jag tror att jag omedelbart kommer att lyckas men har en övertygelse om att jag hellre är en glad optimist än en negativ pessimist.
Jag vill vara en lättsam person med ljus livssyn och inte någon skeptiker full av distans.
Jag vill vara en som tycker att glaset är halvfullt istället för halvtomt.
Men jag är också en person fylld av ambivalens

Jag är troende utan att vara religiös.
Jag är svart/vit men älskar färger.
Jag är spontan men gillar rutiner.
Jag är en modig fegis som vill framstå som en kreativ, nyskapande, initiativrik och fyndig människa.

Trots min obotliga tro på tro och framtid känner jag mig allt som ofta som en dysterkvist.
Någon som sjunker ner i dyn och ligger där och sörjer över allt som jag borde gjort, kunde ha gjort, velat ha gjort och gruvar mig över det jag inte skulle ha gjort, inte gjorde och saker som oöverlagt kommit till mig, ramlat över mig och upptagit mig.
Jag ältar de där impulsiva oplanerade och sorglösa tillfällena, de stunder som antingen slutade med bitterljuva känslor eller som kunde ha givit mig fantastiska möjligheter men som jag lät mig gå förbi – för att jag inte vågade.

Jag är något av en positiv pessimist.
Det som sker det sker.
En positiv pessimist skall inte förväxlas med en gnällig, bitter, sur och grinig  butterputt.
Nej, en positiv sund och munter pessimist genomlider världens elände med hoppet om att allt kommer bli bättre, att oavsett vad som händer kommer solen gå upp imorgon igen.
När jag intar den positiva pessimistens sinnelag blir jag inte upprörd över en regnig sommardag, det ger mig tid för städning.
Jag svär inte över en missad buss, det ger mig längre tid i friska luften.
Jag sväljer förtreten över uteblivna jobbintervjuer och känner mig riktigt host, host... jäkla rejält präktig.

Jag inbillar mig dessutom att vi positiva pessimister har det roligare är något smartare och förr eller senare alltid får rätt.
Det är bara en tidsfråga. Liksom!

Nu är det helg.
Bara en sådan sak!
Vi skall vara hemma å sönerna eller hmpf... i alla fall den äldre vill säkert övningsköra mc med Perre.
Kan man tänka.

Mågott
/Carina
& Co

 

Påskfredagsmail!

För tredje säsongen jobbar jag med bolagsstämmor.
Ett trivsamt jobb...
På eventen brukar bolagen bjuda aktieägarna på kaffe och kladdiga kakor.
De något mer generösa bjussar på luncher, bufféer och till och med tre rätters. Ofta delas det ut goodiebags, ni vet en trevlig kasse med mer eller mindre betydelsefullt innehåll. Mången gång har besvikna miner skådats då den flashiga kassen endast innehåller årsredovisning, reklampennor och block med företagets logga .
Men så har vi de generösa, de godhjärtade – de som tar gåvopåsen till en högre nivå, de som ser till att aktieägaren faktiskt får med sig hem något som sannolikt kommer att nyttjas.
Just detta är föremål för dagens spaning och mitt dåliga samvete.
Det har gnagt i mina sinnen och fått mig att skämmas inför vänner och kollegor.
Jag har syndat.
Jag har haft ett bedrägligt beteende.

I mån av tid bjuds också vi på mat och om antalet giftbags överstiget antalet närvarande i brukar vi även tilldelas en av dessa attraktiva påsar.
Det i sig är inga märkligheter.

Var på stämma och allt flöt förträffligt.
Men så.
I den sista självande minuten, vi var färdiga för avfärd då det slog slint.
Som en girig och hagalen pensionär kastade jag mig över lagret av giftbags, knuffade undan vakterna, stångades med personalen och rafsade åt mig så många påsar mina armar förmådde att bära – It´s mine – It´s mine – It´s mine – moohhahhahhahh...
För ögonblicket omedveten över mitt skamlösa tilltag stövlade jag mot utgången.
Tre sekunder senare slog skammen till.
Vad-gör-jag?!?
Men istället för att bita i det sura äpplet, vända på klacken, erkänna min gamiga sida och återlämna de för mig icke ämnade kassarna fortsatta jag min väg till bilen.
Vad-gör-jag-del-två?!?
För att döva mitt dåliga samvete vill jag här och nu be det aktuella bolaget allra ödmjukast om ursäkt. Jag har försökt rättfärdiga min förkastliga karaktär och återbörde lite av det som jag oförtjänt tillförskaffat mig genom att nu ha handlat på Willys vid fem tillfällen och Hemköp vid två (handlar normalt inte där). På det senaste besöket på Willys handlade jag dessutom ovettigt mycket varor jag inte behövde, jag log vänligt mot en butiksanställd som upplyste mig om fördelarna med att vara W+ kund och jag köpte fler plastkassar än vad jag var i behov av.

Kan med detta konstatera att jag nu har fler burkar soltorkade tomater, pesto och pasta hemma än vad jag har rödvin för att döva min inre röst med.
Konstaterar också  att även solen har fläckar och att brott, oavsett karaktär ICKE är något för min rättskänsla.

I övrigt är vi hemma under Påsken.
Tycker om hemma.
Glad Påsk till er alla
/Carina
& Perre

Fredagsmailsuppdatering

I ett ögonblick av samklang mellan mitt primitiva jag och min illusion om en förädlad form av mig själv kom jag på vad jag skulle bli när jag blir stor.
Efter en miljon sökta jobb fick jag för mig att kolla utbudet på landets vuxenutbildningar – å där fanns den, utbildningen som kändes 100% rätt
Plugga, utbilda mig, skaffa kunskap - jojjomen….
Trodde aldrig någonsin ever att jag skulle skriva de orden – plugga, studera, läsa.
Nix – inte polis.
Den tanken har jag givit upp för länge sedan.

Ordet för dagen var... trumtrumtrum, taddaaaa – Personaladministratör!
När man tar tag i något som legat slumrandes hela vuxenlivet vill man att detta nya ska ske här, nu och omedelbart bums.
Ansökan skickades in i oktober och svar skulle ges i februari.
Till själva ansökan, skulle en betygskopia från mina senaste studier medfölja, i mitt fall grundskolan.
Funderade över om ett gulnat papper med mest 1:or och 2:or på skulle göra min skriftliga anhållan mer eller mindre attraktiv. Insåg att jag skulle få leva i ovisshet.
Därefter följde en väntan å väntan, å väntan – sen började jag jobba å glömde bort det hela.
I förra veckan damp ett brev ned.
Med en skräckblandad förtjusning öppnade jag kuvertet från Hermods. Slog mig för bröstet, slängde iväg en klapp på axeln, creddade mig själv med ett ’jösses så duktig jag är’ –  jag var antagen.

Dags för inskrivning.
I ett knökfullt klassrum ropades namn upp och vi fick fylla i diverse papper, enkelt.
En kursansvarig tog med oss utvalda som önskade bli Personaladministratörer till ett eget rum. Spännande.
Där informerades det om än det ena å än det andra, fastnade för ett ’par detaljer...'
1) Studieböckerna kostade en halv förmögenhet – på min tid betalde vi minsann inte för böckerna, rynkade pannan!

2) I 18 månaders förväntas vi studera, okej – ehhh, va?  de e ju förtusan JÄTTE lång tid - hur svårt kan det vara?
3) Slutligen - kursen var på heltid, man ämnades plugga på heltid.
Vadå heltid, frågade jag med höjda ögonbryn – det är väl på distans!?!... känns som om jag missat något här...
Kursansvarige kikar på mig som om jag var från en annan planet.
Ja, säger han – kursen är på heltid.
Men jag jobbar ju heltid, meddelar jag glatt.
Kursansvarige log med hela ansiktet, men med ett flin som jag hade svårt att tolka. Han meddelade  att jag nog skulle gå ner i arbetstid, det för att ha någon som helst chans att klara kurserna.
Omöjligt sa ja!
Okej, du kan ha en chans att klara kursen om du har en bra studieteknik och ägnar alla ledig tid till studierna. När studerade du senast?
Tjaa... hmpf...det var sisådär 35 år sedan å då pluggade jag nog inte ens när jag pluggade – om du förstår...
Kursansvarige log sitt mystiska flin igen, han sammanfattade det hela med att jag verkade vara en optimist och önskade mig lycka till.

Å på den vägen är det.
Det borde ju vara lugnt host, host... Har startat kursen, inte köpt någon bok men lever tron att ’ingenting e omöjligt’ – jag å Gunde liksom.

I övrigt är det som planerat tokmycket på jobbet.
Även Perre är inne i en bounta jobbperiod.
Son den äldre talar jag med ofta men ser sällan.
Son den yngre ser jag ofta men talar med sällan.
Typ...
Måsågott
/Carina

The SeckQueen

Med ett stänk av vemod konstaterade jag att de i söndags var sista hemmamatchen för Sharksen.
Ännu en säsong att lägga bakom sig.
Möjligen något mer berg-o-dalbanelik än vad som kan klassas som en ’behaglig resa’
Men med kraft mod och moral såg de svartklädda tillslut till att säkra sin plats i div.1 östra – å kan säga på rak arm att (hot eller löfte må vara osagt) hade de åkt ur hade jag gjort det samma – alltså klivit ur min annars så självskrivna roll i sekretariatet.

Har iofs under många år gått i tankarna  att det kanske är dags att lämna från sig micken – men som en envis iller hänger jag kvar, har liksom lite lagt patent på platsen.
Inför varje säsong tänker jag att nu -  nu jäklar är det den sista.
Å så tar säsongen slut och de unga, de begåvade och de spelskickliga hajarna skänker smicker över min insats med vackra ord och jag faller som en fura.

’Klart som tusan tusan att jag ställer upp killar’

I söndagens matchprogram fanns följande att läsa:
’Förra året fungerade det att smickra och smöra kvar vår klippa i sekretariatet även till denna säsong.
Carina DU är ovärderlig där bakom mikrofon och tangenter.
Jag tror att hon sitter där nästa år också, hur skulle det annars se ut?
Skulle hon mot förmodan välja att göra något annat så får hon fixa Gina Dirawi som efterträdare, så att kvaliteten inte sjunker så mycket i alla fall - Hursomhelst, tack Carina för ett strålande jobb!'

Erkänner ärligt och utan omsvep att jag gillar att ha kvar ha denna ’connection’ till innebandyn.
Känna sig lite viktig.
Lite betydelsefull.
Ha makten över ljud och ljus moohhahhahh...

Likt en ’Grand Odd Molly’ har jag suttit där – vecka efter vecka, år efter år i med och i motgång.
Så varför inte nästa också.

Gina Dirawi släng dig i väggen
Seckqueen
/Carina

 

 

De må vara söndag, men Fredagsmailslovers - here I am

Första steget.
Det första steget är det svåra steget.
Har man famlat i mörker länge nog  blir det galet svårt att komma igång – att skriva de första raderna.
Men kände att det var dags nu.
Dags att förkunna att jag lever, jobbar, mår bra å shoppar Odd Molly lika otyglat som vanligt.
Dags att kliva upp ur gruvan och med min vokabelsamling  ge mig ut i bloggsfären igen.
I am alive!
Å inget särskilt har hänt.

Jo, en ny dator har införskaffats.
Ett fantastiskt redskap som nu äntligen är redo att på allvar ta mig ut i cyberrymden.
Som sagt - kände att det var dags.
Var sak har sin tid.
Var även dags att klippa banden med min gamla och tillika obefintliga arbetsgivare.
Det är trots allt närmare fem år sedan som mitt gamla jobb lades ned.

Trots detta faktum har jag i alla år varit detta fiktiva företag trogen.
Likt en skeppsbruten har jag klamrat mig fast vid det sista halmstrået och med någon slags regelbunden oregelbundenhet kollat av mailen, besvarar inkomna frågor och hänvisat till rätt instans.

Ska villigt erkänna att mailen de senaste åren inte varit särskilt frekventa – men OM det kommit något så har jag alltid funnits där, som en vän i natten för att fullgöra min plikt som supportansvarig.
Fast – by by Edda Digital by by N3sport, vid överföringen av mailkonton till den nya smäckra Ultrabooken fick ni inte längre vara med.
Dags att ta farväl.

Sån e jag!
Trivs jag med det jag gör är jag oerhört arbetstrogen -  nästan intill absurdum.
Har saknat absurdum.
Och nu är det dags igen.
Sedan ett par månader är jag tillbaka som teamledare.
Känns skönt, känns tryggt, känns lite som att komma hem.

Tyvärr är det även denna gång ett projekt som bara håller fram till maj.
Himlars trist.
Sen skall man alltså tillbaka till de arbetssökandes skara.
Är egentligen alldeles för bra för att hålla på att söka jobb.
Jösses – arbetsgivarna borde stå i kö för att anställa mig.
De vet inte vad de missar då de dissar mitt CV.

Annars då?

Mest äter jag, jobbar och sover
jobbar, äter och sover

jobbar, äter och sover
Perre gör det samma
vi gör det tillsammans
Sönerna gör samma lika – med skillnaden krogen på helgen.

Härliga liv
/Carina

 

Fredagsmailstajm

I veckan var jag med om något som i framtiden kommer att kallas ’Bragden i Farstahallen’.
’Mina’ boys (pratar herrlag) spelade semifinal i DM och mötte SSL-laget Tyresö Trollbäcken (för den oinvigde kan jag förtydliga med att DM står för Distriktsmästerskap och då Stockholm är det största innebandydisktriktet i landet är detta något STORT.
SSL står för Svenska Superligan och är den högsta serien (ni vet typ Elitserien), Farsta spelar två serier under dvs. Div.1. TT (Tyresö/Trollbäcken) har flera tongivande spelare som kommer från Sharksleden och tränaren är ingen mindre än ’min’ gamla kombattant Krono.
Där har ni förutsättningarna för matchen).

Tror ingen hade väntat sig annat än en förlust. Faktiskt.
Sharksen ville dock annat.
Utan att gå in på detaljer kan jag förtälja att det blev en galet spännande tillställning som dessutom slutade med en Farstavinst, det efter att Fischer med en och en halv minut kvar slänger in segermålet ’Fischervis’ och jag från min plats i secket kunde skriva in segersiffrorna 7-6.
Total lycka!
Final – tusan så grymt!
Fnissade som en förälskad tonåring.
Efteråt gick folk runt och kramade om varandra, ni vet sådär som bara män gör efter en seger.
Man kom fram till mig och dunkade rygg och sa ’Öhh, faaan va bra jobbat å skönt att du slipper sitta i secket på finalen!’.
Lycka vändes till irritation.
Vadå ’slipper sitta’ i secket???
Jag VILL sitta i secket!
’Ahhh men alltså StIBF sköter det i finalen som f.ö spelas i Eriksdalshallen’
Hmpf, de vet jag väl, sa jag något bittert.
Kan må så vara att det är spelarnas dröm att spela final i grandiosa Eriksdalshallen – men jag då?
Är det ingen som tänkt mig?
Min enkla sekretariatbana till trots kan väl jag också ha speakerdrömmar.
Sitta på ett podium, låta påläst och viktig. Berätta om reduceringar och utvisningsminuter, rätta domare och påpeka för spelarna vilken sida de ska sitta på.
Är säker på att om bara de innebandyinitierade källorna få höra min kunskap och ljuva stämma i en skön harmoni skulle detta kanske leda till nya vägar eller rent av till autobahn.
Hey, hey, hey VM nästa, liksom.

Ehh, fattar ni inte - det här skulle kanske kunna vara det största som jag kan göra i min seckkarriär. Den yppersta befordringsvägen inom den matchadministrativa sektorn som jag får möjlighet att gå och den tänker man från StIBF med berott mod ta ifrån mig.
Just snyggt – e de tacken efter alla dessa år.
Muttrandes grattade jag alla inblandade.
Förbittrad och besviken satte jag mig i den iskalla bilen och åkte hem.
Klurade.
Å så kom jag på det!
För x-antal år sedan var jag med och vann DM med ’mina’ juniorer – jag var inte i secket.
Ungefär för lika många antal år sedan vann ’mina’ herrar DM – jag var inte i secket.
Att inte sitta i secket på DM-finaler kan med andra ord vara ett gott omen.
Se på tusan!

Min gamla trotjänare till dator låter sedan alldeles för lång tid tillbaka som ett kärnkraftverk i kris.
Den har stöttat mig i alla lägen och vi har sett världen tillsammans och den kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Men i veckan investerades i en ny.
En sån där snygg, platt och TYST sak.
Jag älskar den.
Men kärleken verkar inte vara besvarad.
Den lilla parveln jäklas med mig.
Påstår att den hittar fel och håller på att startar om sig.
Vid hot om att lämna tillbaka den har den nu skött sig i över ett dygn.
Håller tummarna.

Nu är det helg.
Har inte mer koll på den än att det imorgon åter är seckdags.
Möter Ackers hemma i borgen.
Sönerna Humle å Dumle ska säkerligen på någon slags galej.
Det brukar vara mer eller mindre sådant på helgerna.

Over&andout
/Carina

Nyårslöften

År 2013 har klampat in i mitt liv.
Vet inte om jag var redo.
Svisch…
Ut med det gamla och in med det nya.
Se saker med nya ögon och ännu ett kliv in i vuxenvärlden (kan låta märkligt, men inte dess mindre sant)
Det enda jag kunde lova mig själv var att inte lova något som jag sannolikt inte skulle ha lovat om det inte var nyår och som jag troligen ändå inte hade kunnat hålla.
No more nyårslöften. Liksom.
Men har EN önskan.
Låt det nya året bli ett bra år.Ett år av glädje
Förra året var lite året från hell.
Inge bra helt enkelt.
I alla fall inte den andra halvan.

Reklammakarna har tagit fasta på detta med människors önskan om ett ’bättre’ liv.
Just nu blir man överöst, bombad, dränkt och nedlusad av reklam om en sundare och salig framtid.
Ser jag nya smala, lyckade, lyckliga Shirley Clamp’s självgoda min svassa över tv-rutan en gång till åker tv´n ut – eller nja… byter i alla fall kanal.
Grattis Shirley.
Själv mår jag illa.

Fick ett mail här om dagen.
Det från en bekant som skrev att ’vi måååste träffas’.
Hon hade så mycket att berätta, nytt jobb och en viktminskning på 15 kilo.
Ehh 15 kilo på en människa som från början inte kan ha vägt mer än max 50.
Ser utmärglade, undernärda - men leende människor framför mig.
Man blir ju så lycklig av att vara smal, ingen vill ju vara tjock.
Ingen vill vara fattig heller.
Själv mår jag illa.

Surfade runt bland bloggar.
Möttes av idel supereffektiva supertränade superbrudar med superkroppar.
Avundsjukt lästa jag inlägg fulla av energi och entusiasm, där man såg fram emot nästa gympaomgång.
Det var nyårslöften som skulle säkerställas, gymkort som skulle utnyttjas, bodypumppass som skulle avhandlas och nya steg i zumbadansens värld som skulle uppdateras.
Och alla verkade vara så oerhört lyckliga.
Jag blev spyfärdig.

All denna hysteri med träning, dieter och kilotapp provocerar mig något så galet.
Får inte alls något kick av att se hur andra lyckas. Tvärtom.
Det enda jag känner är hur stort mitt eget misslyckade är.
Trist säger ni – fett korkat säger jag…
Stoppar ner mina knubbiga fingrar i godispåsen, häller i mig de sista chipssmulorna och slözappar bland kanalutbudet.
Försöker slå undan det dåliga samvetet.
Hmm, nja… ehhhh… host, host, hmpf… man kanske skulle…

I helgen firas mamma, iofs fyller hon inte förens nästa vecka – men vi kan väl fira då också.
Alla e med vilket alltså inkluderar sönerna.
Ha en bra helg allesamman
/Carina
& Co

Årets första!

Tänkte att det var dags.
Dags att göra ett inlägg och ge mig tillkänna.
Hade tänkt att sammanfatta julen.
För flera veckor sedan…

Vet inte vart tiden tog vägen, men den gick nog samma väg som 2012.
En sammanfattning av julen börjar känns något senfärdig.
Å andra sidan varar julen fram till påska och med den insikten kan man gott skriva några rader om det som varit.
Om det nu fanns något särskilt att berätta.
Vilket det inte gör.
Faktiskt

Julen var bra.
Hade en ängslan om en risk att julen skulle kunna gå åt pipsvängen, men det gjorde den inte, vilket var en fantastisk lättnad.
Heja julen.
Hann med allt som med skulle hinnas.
Var nöjd med alla julklappsinköp och extra nöjd med min insats med att ge bort hemmagjord sill, hemmagjort julgodis, egengjord chiliolja och egenstöpt ljus – är jag inte pysslig så säg.

Fick en hushållsassistent – alltså inte en personlig sådan utan, ähh ni fattar...
Den lämnades tillbaka.
Mest för att den inte får plats.
Får vänta med en hushållsassistent tills ’Äntligen hemma’ varit här och gjort om vårt lilla och opraktiska kök till det motsatta.
Näe, de är inte på väg – såvitt jag vet.
Men man kan väl få önska.
Å om den önskan slår in, då önskar jag mig en hushållsassistent.
Det vore så grymt att ha.
Hade önskat mig nya grillvantar.
Det fick jag inte.

God fortsättning
och kärlek
/Carina

Gott slut å gott nytt.Liksom

Hej å hå!
Gott slut å gott nytt å allt anat som man plikttroget ska önska alla sina fantastiska och trogna läsare en dag som denna.
Håller på att förbereda denna klassiska nyårsmiddag som består av fantastiska snittar, gratinerad hummer, oxfilé och potatisgratäng, chokladfudgetårta och exotiska frukter – allt självfallet hemfixat.

Ser tillbaka på året.
Ett år likt en påse gott & blandat.
Det inleddes bra.
Väldigt bra
Grymt bra
Hade en underbar nyårsafton – ehh pratar 2011/2012. Förstås.
Å så hade jag jobb å inte vilket jobb som helst utan ett förbaskat trivsamt jobb.
Något jag inte varit bortskämd med. Typ.

Sedan vände det.
Jobbet tog slut.
Dessi fick somna in.
Om det finns något som heter att ’gå in i väggen’ som arbetslös så var det definitivt just exaktemente det jag gjorde under hösten. Kämade å kämpade, som den prestigefulla människa jag är fick det absolut inte sippra ut. Jag mår bra!
Att jag sitter här just nu känns nästan som ett under i sig.
Vet inte ens om man kan säga att jag valde att leva vidare, det var livet som fortsatte att komma till mig.
Ett evigt jobbsökande, ett evigt presenterande av mig själv ett evigt jobb med att söka just jobb.

Sista tiden känns det som om det åter är på väg att vända.
Så – gott slut och verkligen…

Till 100% önskar jag mig själv och alla andra, alla jag känner ett förbaskat gott nytt 2013
De e vi förbaskemig värda!

Kramen
/Carina
å bästa Pelle

Julafton!

Tusan vad häftigt med julafton.
Har alltid älskat julafton.
Denna jul skall den dessutom firas ihop med mina söner å nära å kära.
Tusan vad häftigt med julafton.

Vill passa på och önska alla mina vänner alla jag känner å en å anan bloggvän som jag aldrig sett men som en hälsning till känns alldeles rätt.
Julen är rolig för stora och små.
älskar paket och tycker om att få.
Fast gillar även att ge andra
för det är viktigt att glädja varandra 
Om inte tomten kommer blir det en smärre kris
för i år har jag varit snäll på alla sätt och vis.

Å... som reklamen säger...
Det här med att inte köpa klappar - det är faktiskt sånt man bara säger hehe...

God Jul
önskar
Carina
& Perre

25 jädrans år - jösses...

Klockan slår och tiden går.
Idag fyller min yngste 25 år.
Leo, Loppan, Peppe, Peppolino
En go å kär son och väldigt fino!.
För kär är han.
Eller nja, inte fysiskt, just nu – såvitt jag vet...
Däremot är han oss kär.
Väldigt kär.
Å söt.
Varm och go med underbar humor, som han för övrigt händelsevis ärvt från en av sina föräldrar harkl, harkl…
Den där andra biten med tjurskallighet och obstinat som en nybliven tonåring känns onödigt att ta upp en dag som denna…

Igår ordnade vi ett litet surpriceparty!
Tjugo personer, släkt och vänner hade samlats utan hans vetskap.
Dock anade han att något skulle ske, men inte vart eller när.
Sonen ifråga var mer misstänksam än en paranoid missbrukare.
En av hans vänner fick agera bulvan och ta med honom till förutbestämd lokal.
Under buller och bång å med 'ljuv' sång dök vi fram i kulisserna.
Ett härligt leende från födelsedagsbarnet och överraskningen var fullbordad.

Personligen var jag väldigt nöjd över arrangemanget.
Idag, på självaste födelsedagen har vi dock inte sett skymten av honom.
Ryktet viskar tendenser till influensasymtomer, måste varit något han åt igår - host host...
Nåja, han dyker väl upp imorgon när klapparna skall öppnas.

Hoppas att du har en bra dag ungen min
Mamma
/Carina

Apokalypsens fredag

Syftar inte på det kaos som råder i julhandeln.
Tänker mer på om vi överlever detta dygn (å tänker fortsatt inte på julhandeln).
Skriver med andakt.
Det här kan ju vara det sista jag skriver.
Enligt Mayafolkets profetior inträffar det astronomiska fenomenet att Solen står på linje med Vintergatans centrum sett från Jorden just idag – vilket i sin tur innebär att detta blir jordens undergång.
Har försökt luska i huruvida jorden går under samma tid överallt eller om det börjar i en viss tidszon.
För om det börjar i delar av Nordamerika så har vi här i Norden lite tid på oss att för bereda oss.
Tänkte hinna plocka undan några fotoalbum, vem vet - någon framtida arkeolog kan finna dem hiskeligt intressanta och inte önska annat än att få möjlighete att kartlägga mitt liv och leverne.
Kanske konservera mina finaste Odd Mollyplagg så även dessa finns bevarade och kommer kunna ställas ut på det museum som är byggt till min ära av de levande väsen som regerar i denna kommande tid.
Funderar på om Perre hinner komma hem?
Vore jättetrist om han int hinner komma från jobbet.
Ska vi nu gå under vill jag gärna att vi gör det tillsammans.
Vi kan sitta hand-i-hand, se hur världen brinner med ett glas bubbel i näven.
Får lite nyårsaftonsvibbar.

Fast vet inte hur orolig man egentligen behöver vara.
Enligt samma Mayakalender ska vi inte riktigt elimineras utan snarare gå in i en ny era, en ny tidsålder.
Och enligt säker källor hmpf… hmpf… ska denna nya tidsera innebära bara positiva saker för oss här på jordelivet.
Så vad tusan!
Efter en tung höst behöver jag lite glitter, glam och glamour.
Känns som önskelistsläge!
I detta nya tidevarv önskar jag en schysst lottovinst samt utan ansträngning få världens kondition i kombination med en superbody - låter väl som hyfsat relevanta önskningar.
Let övergången till undergången komma så den nya eran kan erövras.

I detta euforiska tillstånd kan även meddelas att det nu vänder.
Vi går nu mot ljusare tider, inte bara genom Mayafolkets försorg utan även för att Vintersolståndet nu är passerat.

Alla klappar är inköpta och klara.
Ett årligt traditionellt IKEA besök avklarad och maten fixad.
Återstår inget annat än att önska alla vänner och alla jag känner en fantastisk
God Jul

The Elf
/Carina

Efterlysning & Swapp!

Nu är jag bitter
Sur, arg, ledsen och besviken.
Den senaste tiden har jag hängt obegripligt mycket på Tradera.
Sålt av sånt som jag inte använder alternativt sådant jag inte längre kommer i samt köpt på mig en hel del plagg som jag varit nyfiken på – självklart uteslutande Odd Molly...

En klänning som jag länge önskat mig är Magnolia Dress, helst i multi.
Har varit med och budat å budat, några har jag missat och några har dragit iväg till osannolika höjder..
Här om dagen kände jag att det var min tur.
Det låg liksom i luften.
En multifärgad i storlek 3.
Nu jädrar ska Tradera se på gnistor.
Som en kobra slängde jag iväg mitt högsta bud.
Datorn reagerar å reagerar å reagerar NOT.
Mitt elände till laptop hade för stunden helt enkelt bestämt sig för att gå ner i något slags pausmood.
Nu är denna maskin en ganska ålderstigen apparat – men jösses, varför just nu !?!
Ve och förbannelse.

Så – efterlysning!
Finns det månne någon som har en Magnolia Dress i färgel Multi eller Purple och storlek 3.
Jag är less på att leta och därmed tokintresserad.

Sen var det de där med swappen.
I somras slog jag till på en Cortez Parka Jacket
Fantastiskt söt, skön, tuff och praktisk jacka – I love it!
Om det inte var för en sak, storleken.
Vet inte vad det ibland far i mig.
Har förmodligen en vision om att vara en 2a fast jag gång på gång får inse att jag är en solklar 3a.

Så - swapp!
Finns det någon som är mer pessimistisk än vad jag är optimistisk?
Dvs. finns dent ågon som har denna jacka i färgen Almost Black och storlek 3 men bara behöver storlek 2.
Min är oanvänd (den är nämligen förliten host host….)
Är tokintresserad av ett byte.

Please hör av er på cle1960@gmail.com
Den knubbigt oförbätterlige
/Carina

                                     

Fredagsfloskler

Äntligen
Jag är fri.
I två veckor har jag varit instängd och hämmad, avstängd och avskild från den yttre världen, isolerad i denna avkrok av civilisationen.
Vi pratar utan bil i Fagersjö.
Vi må bo idylliskt.
Men när Kung Bore rutit är det ingen lek att ta sig till och från våra trakter utan eget fortskaffningsmedel.
Kära Perre är inne i en hektisk jobbperiod och då hans bil ännu inte har fått på sig vintersulorna har jag (självklart) låtit honom ha min bil – jösses, jag behöver ju verkligen ingen bil på dagarna hmpf, hmpf…
Men nu.
Just idag kan jag dra en lättnadens suck.
Volvon kommer få på sig rätt attiraljer för att kunna vistas på hala vintervägar och jag får tillbaka min älskade lilla Swift.
Ordningen är återställd.
Nu väntar city, Ikea och diverse shoppinggallerior i stadens utkanter å som jag har väntat, närmare bestämt i två veckor host host…

I övrigt inget nytt under den Liedholm-Ericlid & Erikssonska himlen.
Knappt en vecka kvar till allra självaste Julen.
Planen är att för första gången på dryga 25 år fira Julafton just på Julafton.
Har de senaste åren lobbat stenhårt för en korrigering i vårt firande - lever på hoppet.

Som stor julentusiast ser jag som vanligt fram emot att göra just ingenting (under kategorin ’ingenting’ innefattas godisätande, filmtittande och bokläsande), nu skiljer det sig kanske inte nämnvärt från mina vanliga vardagar, men ändå.
När det är långhelg blir det på något sätt mer legitimt att göra just ingenting.
Det vanliga är annars att Perre kommer hem från ett hårt 12 timmars arbetspass, sliter sitt hår, suckar djupt och frustrerat berättar om bilister som kör som höns, kryssade vägbanor och snöröjare som inte kommer fram.
Efter långa utläggningar kommer förstås frågan ’Å vad har du gjort idag gumman?’
Mitt svar blir, ’Äh, ingenting särsikilt’.
Känns som om tvätta, stryka, skura, städa, handla, förbereda middag osv.osv står sig ganska slätt.
Egentligen märkligt.
Men så är det.

Happyme
/Carina

Sankta Carina

En gång i mitt erbarmliga liv har jag varit Lucia.
Jobbade på Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund (ett extremt långt namn att uttala i växeln) och jag var yngst.
Minns att det för korrekthetens skull hölls en omröstning.
Konkurrensen med grålätt Siv 48, Gittan 104 kilo och Anna-Lena nästan pensionär var väl inte riktigt någon kraftmätning, alltså nu menar jag inte att det på något sätt var något fel på mina konkurrenter tillika kollegor, fast… ska vi vara ärliga – det hade väl ändå varit generalfel av mina kollegor att inte rösta fram en 19-årig tjej vars stora dröm var att vara just Lucia men på grund av (brist på) längd, (brist på) sångröst och för tiden ’fel’ hårfärg aldrig fått chansen.
Kunde knappt sova dagen innan och var livrädd för att snubbla antingen på nattlinnet eller vicka på huvudet så att de levande (jepp, det var det som gällde) ljusen skulle lossna ur sina fästen och sätta fyr på mitt hår. Nu hände inget av detta och det enda minne som jag fick leva med lång tid var en jädra massa stearin i håret – vilket jag kan intyga INTE är särskilt lätt att få bort.
Så här i efterhand är jag glad över att i alla fall en gång i livet fått den äraan.
Nuförtiden är ju nämligen hela julevärlden helt uppåner.
Alla kan visst vara Lucior, det skall inte få finnas Pepparkaksgubbar och det hittas på nya märkliga Luciasånger.
Julkalendern anmäls för ockultism.
Tydligen har man kört den gamle klassikern ’Anden i glaset’ och det passade inte någon humorbefriad, frireligiös gudfruktig kvinna. OM hon nu tror på att ’Anden i glaset’ alldeles på sanning fungerar känner jag mnig av nöd tvungen att avslöja hela grejen. ’Kära du, de e ’någon’ i gruppen som flyttar glaset med fingret’, japp så e de!
Surprise va…
Om nu ungarna ändå får för sig att testa på detta andliga lätt ockulta äventyr  är det väl bra med det.
Har vi inte alla, redan i unga år gått igenom perioder då vi varit mer eller mindre spänningssökande.
Man vill utforska och söka, testa och gambla.
Ibland bra sakerIbland mindre bra saker
Ibland oskyldig sakerIbland saker man blir väldigt skyldig till...
Min devis har varit att man alltid skall testa allt minst en gång här i livet.
Nåja.Kanske inte allt då dá...

Våghalsen
/Carina
För dagen i vitt och mer trollik än vanligt

Tolv-Tolv-Tolv

Exaktemente - 12-12-12!
För ingen kan ju ha missat...
Klart jag måste göra ett inlägg detta magiska datum.
Tydligen kommer det dessutom ta 88 år innan något liknande kommer ske igen – alltså inte att jag kommer blogga utan att datumet slår alla andra datum med häpnad.

Mest hela dagen har man i media sett par som idag valt att gifta sig.
Dock ingen (läs Perre) som friat till mig.
Så typiskt.
Minns att jag på mitt mest diskreta sätt (hmpf…) påbörjade operation ’nog-borde-vi-väl-ändå-gifta-oss’ i samband med 09-09-09.
Nio är mitt ’turnummer’ och ansåg att detta vore det ultimata datumet.
Men icke.
Å på den vägen är det…

Ett inlägg denna unika dag förpliktigar.
Detta är ord som ska tas med till framtiden, lite som ’I fäders spår för framtidens segrar’.
Tänkte febrilt.
Slöbläddrade bland reklambladen å vips kom jag på det!
De e ju tusan jul snart!
Tycker om julen.

En bra grej med egen blogg är att jag här kan meddela mina nära och kära hur jag tänker i viktiga frågor i allmänhet OCH vad jag önskar mig i klapp- och presentväg i synnerhet.
Smart där Carro..
Hade någon av mina närmste vänner alternativ familj haft någon form av officiell blogg skulle jag garanterat dagligen lusläsa den, dissekera den och analysera allt in i minsta detalj.
Jag skulle följa varje steg personen tog, varje ord som skrevs och likt en värsta sortens stalker (fast naturligtvis en sympatisk och diskret sådan) försöka ligga steget före.
Tänkte igen.
Äh tusan, där sprack det…
Såvitt jag vet läser ingen i min familj min blogg.
Det är trist.
Det betyder att alla mina små insinuationer om önskemål aldrig går fram.
Lite som att ge en bok till en blind, prata för döva öron, ge pärlor till svin eller schampo till en hårlös.

Nåja
/Carina