Bakis, skakis och tre dagar av ångest - oouuuiiiiii...

Precis exaktemente så har mina tre senaste dagar känts.
I fredags var det den årliga innebandyavslutningen, som vanligt trevligt som tusan.
Men… jisses amalia – jag vettetusan hur det gick till, fem ’ynka’ glas vin mellan 19.00-02.00 resulterade i en makalös obehaglig onykterhet.
Trots att jag inte (såvitt jag vet och minns) dansade på bordet eller sjöng oanständiga visor, så är jag säker på att jag var omåttligt pinsam.
I tre långa dagar har jag nu skämts som en hund över mitt rabblande och babblad.
Sedan i lördags ’morse’ har herr Ågren tagit patent på min högra axel och storgarvar förtjust åt min totala verbala urspårning.

Why, liksom why???
Hela lördagen låg jag nedbäddad, ensam (Perre var och åkte hoj), ynklig och mådde exakt så som jag förtjänade.
Kan hända blir det extra pinsamt att föra vidare detta till er, mina läsare – fast känner ett oemotståndligt behov av att förmedla och dela med mig av denna vånda, hualigen…
Gårdagen förlöpte annars väl med äldste sonen som kom förbi med vackra blommor till mamsen, sonen den yngre ringde framåt kvällskvisten, vilket jag får tolka som något oerhört positivt eftersom det hänt att han glömt sin mors födelsedag en å annan gång.
Mat intogs med Perres mamma och syster Katarina, min mamma var (inte så otippat) upptagen på annat håll.

Bilder från fredagen kommer här:












Fördärvad
/Carina