Trollfråga!

Det är så härligt med frågor, man känner sig viktig på något vis.
Lite intressant, speciell å nästan som en kändis.
Jag gillar frågor.
Funderar allvarligt på att ha en frågestund – ’Fråga vad ni vill och jag lovar att svara vad jag vill!’.
Fast, kanske ändå inte.
Tänk att basunera ut en frågestund och ingen frågar något, vad ledsen jag skulle bli.
Skulle känna mig ointressant och smått patetisk.
Nej, ingen frågestund.
Är också en riktig ’webbtestnörd’ – klickar glatt på alla webbfrågor som dyker upp och sprider med glädje mina åsikter runt mig.
Är med andra ord rätt tacksam att skicka marknadsundersökningar till.
Besvarar det mesta.
Däremot är jag extremt usel på att vidarebefordra ’Skriv på listor’, ’Veckans vän’, ’Dagens kvinna’, typ.. – ni vet alla dessa kedjebrev och upprop som kommer via mail och uppmanar till att sända diverse manifest vidare till alla man känner.
Ibland händer det faktiskt att jag får frågor via kommentarsfältet, vilka då företrädesvis besvaras i bloggen alltså i kommentarsfältet i bloggen hos den Bloggare som ställt frågan – har frågeställaren ingen blogg besvarar jag frågan i kommentarsfältet hos mig, om jag kommer ihåg vill säga – solklart va!
Det händer (nåja, det har hänt är väl en sannare benämning) att jag fått frågor via mail, dessa besvaras via mail (what a surprice) – ibland vill jag dock dela med mig av frågan – eller kanske mest av svaret.
Här om dagen fick jag en fråga. Det var kul, kände mig betydelsefull.
Frågan ljöd; Varför kallas du för Trollet?
Tja, jag har aldrig kallats för Trollet. Aldrig någonsin faktiskt (förutom lite i Bloggen då).
Inte för att jag skulle ha något emot att bli kallad Trollet, (det skulle till och med vara lite trevligt jag är som bekant svag för smeknamn). Dock är detta helt och hållet en egen konstruktion bygd på mitt eget omdöme. Erfarenheten i det här fallet bygger på mångårigt studerande av min spegelbild samt ett å annat fotografi.
Skälet ser du alltså nedan.
Visst påminner jag om ett Troll, ett äkta ’Penntroll’.

Trollet
/Carina

Åka tunnelbana

En vecka i samhällets tjänst.
En vecka bunden till tidtabeller och inställd tåg
En vecka tillsammans med de utstötta, överblivna och en å annan som utav någon för mig outgrundlig anledning föredrar att åka med stadens kommunala färdmedel.
Okej, jag erkänner det finns faktiskt några fördelar med att åka tunnelbana.
Man slipper trängselavgift och dyra parkeringspengar.
Efter att ha köpt mitt första månadskort på 25 år, provat ’dra’ det genom spärren, försökt ’visa upp’ det för spärrvakten och lagt det på fel ’läsare’ börjar jag nu komma in i rutinen.
Denna första vecka har jag ägnat mig åt att studera folk.
Vet ni egentligen hur mycket folk det finns i tunnelbanan???
När jag kliver på vid station nummer tre (runt 07.00) är nästan samtliga sittplatser redan upptagna, några stationer senare är det ’Tokyovarning’, folk tokpressar sig in i vagnarna.
Sen sitter de där glosögda, sammanbitna med bister uppsyn.
Håller på sina platser, ’pinkar’ in sitt tillfälliga revir, man läser Metro, fördjupar sig i någon bok, lyssnar på musik, messar och - det senaste, surfar på sin Ipad.
Det är obehagligt många som luktar illa.
Det är inte lika många som doftar gott.
En del verkar ha gått upp i gryningen, fixat frillan, lagt makeup för fest och klätt sig för Nobelmiddag medan andra ser ut komma direkt från sängen.
Färgen som gäller bland tunnelbanefolket är svart, närmare 90% av alla (inklusive mig själv) är klädda i svart (ännu inte en Odd Molly så långt ögat nått).
På andra plats kommer rött tätt följt av den gamle klassikern beige. En å annan piffar upp sin dystra klädsel med en färgstark accessoar (företrädesvis en halsduk).
En sak har de alla gemensamt – de ser uttråkade och beslutsamma ut, speciellt på morgonen.
Annat är det på hemresan.
Då har stämningen förändrats och man kan ana en spänning i luften, det är fortfarande lika mycket folk men nu skrattar och ler de. Man gör villigt plats åt nypåstigna och smilar välvilligt mot andra trots knuffande och skuffande.
Först tänkte jag att det var en tillfällighet, att alla bara råkade vara extra glada just denna dag. Men ganska snart insåg jag att det var så – man var helt enkelt gladare och positivare på väg hem.
Å ja - jag förstår att folk springer och kastar sig in i vagnen trots att nästa tåg kommer om 8 minuter för bland det mest trista du kan företa dig är att stå och hänga på en dragig, skränig, trist tunnelbaneperrong.

Ikväll ska jag 'äntligen' hämta min bil från verkstaden, min älskade lilla bil.
I helgen flyttar Sebban ut ur sin lya.
En epok, om än en kort sådan går i graven.
Jag, Pelle & Loppan hjälper till.
I övrigt inget att rapportera.

Resenären
/Carina

Hej då Emil!

Det finns inget humoristiskt, ironiskt eller roligt i en begravning och jag känner mig vilsen i mina ord.

Att begrava sitt barn måste vara bland det tyngsta en förälder kan utsättas för.
Det är inte så de ska vara, man ska ha dem med sig, hos sig hela livet.
Det är så det är tänkt och det var så jag kände idag.
Kyrkan var fullsatt, det var många som ville säga adjö.
Mest unga människor, alla mörkklädda – det var vackert.
Satt och tänkte på detta med klädseln.
Det blev så uppenbart, klart att det ska vara mörk klädsel, vi är alla här för att vi sörjer, saknar och vill hedra vår vän. Det är väl så självklart att klä sig i det finaste man har, i färgen som visar respekt, aktning men också sorg – svart.
Så vill jag ha det, högtidligt och med massor med vita blommor.
Blickade runt i kyrkan, såg förtvivlan, saknad och smärta, kände med dem, led med dem.
En del var kanske på begravning för första gången, många såg vilsna, osäkra och desorienterade ut. Vad gjorde de här?
De grät, en del tyst, andra högljutt, en del såg sammanbitna ut andra kramade om varandra, smekte varandra över kinden och allas tankar gick till Emil.
Mitt hjärta blödde, inte bara för Emil och hans familj utan även för de andra – alla dessa människor i början av sina liv som nu var tvungna att säga adjö till en jämnårig. Så fel, så dumt, så galet.
När det kommer till sorg är vi äldre mer beslutsamma, återhållsamma och koncentrerade, vi möter sorgen med vördnad och erfarenhet. De unga blir överrumplade, perplexa över känslan, chockade över livets vändningar. Deras sorg känns så mycket större så mycket mer öppen, sann och oskuldsfull.
Under Avskedstagandet fylldes kyrkorummet av tonerna av Metallicas ’Nothing else matters’, följt av ’Stairway to heaven’ och Stonesklassikern ’Angie’. Det var musik som i sammanhanget faktiskt kändes rätt, den kändes varm och skönt stämningsfull.

När vi klev ut ur kyrkan lös februarisolen blekt, lätta snöflingor lade sig som puder på marken. Tog ett djupt andetag.
Det var tungt, men ändå vackert.
Idag sa vi adjö till Emil - en glad, underbar kille.

Sköt om dig
/Carina
Stolt Lagledare Farsta IBK P-87

Mitt liv som Projektassistent

Hej, lever…
Tänkte bara säga det. Att lag lever alltså.
Om det mot förmodan var någon som undrade?!?
En snabb sammanfattning av mina dagar ser ut på följande sätt.
Åka tunnelbana, jobba, äta, jobba, åka tunnelbana, äta och sova.
Det blir liksom inte mer än så, jag har intagit formen av en humorbefriad osocial individ.
Har konstaterat att man blir sådan av att åka tunnelbana.
Det kan också förklara min totala avhållssamhet från Bloggvärlden. I min nya miljö tillåts inte bloggning, Facebook och Twitter (alltså, ni fattar va!!!)
Sitter med en luddig massa i huvudet där de få vettiga tankar som tränger sig på febrilt kämpar för att komma ut i dagsljuset..
Det jag ska lära är väl ingen direkt raketforskning men extremt komplicerat för mina numera ganska insomnande hjärnceller.
Såg att det var någon vänlig själ som också undrade vad jag gör/ska göra - om sanningen ska fram är detta ännu lite oklart (beroende på synvinkel jag vs arbetsgivare).
På pappret är min titel ’Projektassistent’ vilket i runda slängar betyder att jag ska ta emot anmälningar, granska fullmakter, sätta ihop info samt närvara vid diverse företags bolagsstämmor samt införliva ett lugn i denna stressiga tillvaro.
Japp det är sant, varenda ord.
Uppdraget är från nu till mitten av maj - är det tänkt…
Förvaltning, likviditet, ekonomi, penningvärlden, aktier, bolagsstämmor, utdelningar, acklamation, votering, avstämning, vp-konton och emittenter är några av de nya ord som ganska oväntat har börjat ingå i min vokabulär – jisses amalia (undrar förtvivlat vilka ord som de har ersatt???) Även om kavajerna en gång i tiden hängde på rad i garderoben har ambitionen att komma in på finansmarknaden varit obefintlig.
Jag har med varm hand och glädje överlåtit allt som rör ekonomi och aktier till min bättre hälft, Perre är fantastisk på sådant.
Annan orelevant information är jag sitter mitt i smeten (säkerligen en dröm för vissa) och enda sättet att inte bränna pengar (lufta plastkort) på lunchen är att helt enkelt inte ge sig ut.
Medhavd lunch inmundigas därför i den gallerförsedda bunker där jag tillbringar dagarna.
Jag är utan konkurrens äldst på stället (något av Mor Hulda goes City), mina medarbetare är alla fnissigt trevliga, extremt unga och obehagligt ambitiösa.
Allt är bara sååå spännande.
För det är så man ska tycka, att allt är intressant och spännande. Gör man inte det uppfattas man som märklig. Jag är en märklig person.

Märklig
/Carina

På jobbet!

Har ni sett Bamse någon gång?
Ni vet världens starkaste björn.
En av Bamses vänner är kaninen Lille Skutt.
Lille Skutt är rädd för det mesta och skakar som ett asplöv medan han pipandes upprepar ’jag e rädd, jag e rädd’ – precis så känn jag mig i detta nu.
Sedan jag tidigare i veckan fick reda på att jag från och med idag fredag ska jobba har jag i stort sett legat sömnlös.
Jobba – shit!
Hur gör man sånt?
Hur beter man sig, hur klär man sig och vad gör man?
Det är med en skräckblandad förtjusning jag nu tar mig an uppdraget att fem dagar i veckan under något som känns som en livstid (vi pratar fram till maj) ska ta mig hemifrån min trygga borg.
För en spottstyver ska jag ägna mina dagar åt att vara social, visa respekt, äta på utsatta tider, slussas runt, le, försöka förstå, lära mig nya rutiner, försöka förstå ännu mera OCH åka tunnelbana (det sistnämnda en prövning isig).
En enkel match för de flesta men ett stort steg för mig.
När pappren skrevs på såg jag för mitt inre hur gallergrindarna slog igen framför näsan på mig. Nu var jag dömd till ett liv i slaveri, vatten och bröd. Vad har jag gjort för ont?
Tankarna har likt förvirrade tornados snurrat i huvudet.
Men jösses – bloggen, hur ska det gå med bloggen???
Mitt livs elixir, hur tänkte jag här?
Mina blommor som jag skämt bort med dagliga små pratstunder – hur ska de reagera, kommer alla i ren protest dö nu?
Hur ska jag hinna bädda, skaka sängkläderna genom fönstret och piffa kuddarna i soffan – ingår hemhjälp i jobbet?
Perre som brukar få middagen på bordet – blir det catering nu?
Å våran vovva, jisses våran bästa älskade vovva – det här blir tufft, mycket tufft!
Ouups, nej nej nej – nema problema, det var bara min fantasi som skenade iväg, så det är lugnt, det här blir bra.
Jag är såå lugn. NOT
Jag är livrädd, hysteriskt livrädd.
Men förstås ska det också bli så spännande, roligt och lärorikt… host... host...

Helgen ser lugn ut, vilket nästan är en förutsättning för min existens
Har för mig att Sebban ska bjuda på middag på söndag, eller?
Loppan har jag inte pratat med, men läser du det här har du post att hämta.

Arbetaren
/Carina

Ni ser hur glad jag ser ut över förmånen att få åka till arbetet =)

Nå´t ska man ju göra

I brist på annan vettig sysselsättning ägnade jag idag dagen åt sådana viktiga saker som att träna (yes, ni hörde - I did ít again), hundpromenad ett par ärenden på söder, lite enkel shopping och klädprovning.
Någon Mollyprovning blev det dock inte tal om, dels för att det inte finns någon betrodd butik som ’får’ sälja och dels för att finns mer specialiserade bloggare som är något av experter på just det området – nej här blev det enklare variant för oss med tunna plånböcker.
Den gamla hederliga klädkedjan Kapp Ahl har ’hottat’ upp sig rejält och presenterar en riktigt cool och färggrann vårkollektion. Både i färger, mönster och skärningar känns det som man i mångt och mycket har sneglat på favvomärket Odd Molly och när det gäller deras sjalar är det Ester Eleonora som verkar vara förebilden.
Att de dessutom har den goda smaken att fullkomligt mangla ut 25% rabattslappar gör inte min nyfikenhet på dessa kläder mindre.
Tyvärr har butiken i Farsta kanske det sämsta provrumsljuset ’ever’ – en stor bakläxa till Herr. Ljussättare.
Att det ofta blir dåligt med mobilkamera är en sak men att man med nöd och näppe knappt kan se kan hur plaggen faller och hur färgerna passar min hudfärg etc. är fruktansvärt irriterande.
Så utan sju provade plagg blev bilderna så dåliga på fyra av dem så det inte ens är någon idé att lägga ut dem.
Provade allt i 40-42. Började med en lång t-shirt med knappar fram, fanns i flera färger – satt som en smäck och priset 179:- ett guldplagg som passar det mesta.
Provade sedan en ursöt rosa tunika som säkert varit som gjuten på de flesta, dock inte på mig, pris 199:-
Den sista av de tre bilderna är av samma modell som den rosa fast blommig, jag älskade modellen men upplevde denna som betydligt större än den rosa, fast storleken i nacken var den samma.
Vet inte om det är jag eller deras modeller men jag får sällan eller aldrig till det i deras blusar och tunikor. Tyvärr.
Men rabattlappen brände i fickan så den schyssta långa beige t-shirten till priset av 134:- fick följa med hem.

Fyndaren
/Carina

Alla Hjärtans Dag!

Minus 20 grader ute.
Kung Bore har svept med sin hand över naturen och allt gnistrar som diamanter – det är obeskrivligt vackert.
Inne är det varmt.
Jag har tränat (japp å det var frivilligt) och kan nu med gott samvete ägna mig åt laptop och geléhjärtan.
En dag som denna.
Denna något upphaussade Alla Hjärtans Dag.
I grunden en fin tanke, en dag då man ska vara snäll och god mot dem man tycker om.
Jodå, klart att man alltid ska vara snäll.
Fast ibland är man arg. Och irriterad.
Enligt reklammakarna ska man skänka blommor och blader, chokladaskar, smycken och vackra välskrivna kort.
Och jag är inte den som säger nej. Åhh nej.
Någon vacker människa tänker förstås att det alltid är finare att ge än att få. Bla. bla. bla, ja så är det kanske och rent politiskt korrekt är det väl också.
Men, jag älskar faktiskt presenter. Alot!
Både att ge och att få.
För min del får landets handlare gärna slå på stora trumman och basunera ut allt från Halloween till Valentines Day. Lite glädjeämnen till den svenska floran gör mig inget illa och vi kan själva välja hur mycket vi väljer att påverkas.
Sen dryga 20 år finns mitt hjärta hos Perre.
Därvid råder inga oklarheter. Inga alls.
Min älskade Pelle.
Mitt hjärta, sa jag - var ditt
Ditt hjärta, sa du - var mitt
Och vackert du tyckte att det lät
att gråten var min när du grät.

Med Kärlek
/Carina

Rabatt!

Jag är en riktig rabattjägare - ogillar starkt att betala fullpris för varor.
Men snål, nej det skulle jag inte drista till att kalla mig, inte ens ekonomisk faktiskt.
Däremot ser jag ingen anledning i världen till att betala mer än vad jag behöver för saker.
Så får jag en rabattkupong i min hand måste den till alla pris utnyttjas.
Jakten på att köpa något till ett rabatterat pris kan ibland gå så långt att det blir en dyrbar historia, man vill ju inte förspilla ett bra erbjudande!!! (och så var det med den logiken).
Jag, liksom säkerligen många andra fick här om dagen ett nyhetsbrev från Charlotte Göteborg.
Ahh, vad roligt de ska ha en modevisning - hade jag bott i krokarna hade det varit trevligt med en visit i deras snygga butik.
Läser vidare att det ska bjudas på bubbel och lättare tilltugg OCH så får man 20% på alla vårens nyheter, bara en sådan sak - sån´t gillar vi.
Men sedan kommer vi till det märkliga, 'Biljetter finns att köpa för 100:- per biljett'.
Ehhh, höjer på ögonbrynen, 'ok att betala 100:- för bubbel och tilltugg - men betala för att få 20% rabatt!?!'.
Hur märkligt känns inte det?
De tipsar också om att sprida budskapet vidare, vilket jag (hehe) gör i detta nu!
Som sagt, jag gillar rabatter, men INTE att betala för att få rabatt.
Som den rabattnörd jag är vill jag tipsa om en sida jag regelbundet besöker i jakt på koder och produkttips, sidan heter Rabattkod.se.
Här hittar ni alla möjliga rabatter och erbjudanden från de flesta webbshopparna (dock iofs dåligt med Odd Molly) som finns.
En sida helt i min smak.
Å gratis att gå med =)

Keep on shopping
/Carina

Stövlar är tex. kul att shoppa =)

Tråkigt inlägg

För första gången i min blogghistoria fick jag igår något som skulle kunna klassas som en mindre rolig/smickrande kommentar.
Kanske inte direkt elak, men anonym och man anade en lätt irritation.
Kära ’Anonym’ jag vill tacka dig för att du tog luddet ur munnen och skrev ner vad du egentligen tyckte, att mitt förra inlägg helt enkelt var tråkigt och höll låg klass (det sista var min egen reflektion).
Till mitt försvar kan jag säga att ’även solen har fläckar’.
Det är inte helt lätt att hitta nya infallsvinklar på livet och ibland lyckas man inte tillfredställa er alla.
Lite, om än liiite - glad blev jag över att någon skriver vad de faktiskt tycker, det är trots allt det jag själv försöker göra.
YES – spread it out!
På gott och ont…
För - ska villigt erkänna att jag blev smått sårad och ett skugga med budskapet ’näe nu lägger jag ner’ svepte över mitt medvetande.
Tänk, tål jag så lite?
Jag har varit bortskämd.
Mycket bortskämd.

Vill också passa på att tacka för alla sköna träningstips.
Dans är inte min grej, Wiii ser lite skoj ut men äger ingen spelkonsoll (så smet man undan där), simning är helt okej men kräver tid sin tid, blir lätt enformigt och hmm… har ni simmare tänkt på hur mycket svett som florerar i vattnet ni simmar i?
Fakta är att bara för att jag starkt ogillar att träna betyder det inte att jag aldrig gör det.
Dock sker detta i hemmet trygga vrå, långt från perfekta kroppar och osmickrande speglar samt nära till egen dusch.
Jag har sedan några år en Orbitreck som jag periodvis tampas med.
Ja – så jag är avslöjad, även jag gör små tafatta försök till att inte helt och håller falla ner i soffträsket.
Vilket nödvändigtvis inte betyder att jag tycker att det är kul.
Inte alls faktiskt

Nytränad
/Carina

Fredag och träna?

Ni som följt mig ett tag känner redan till det.
För nytillkomna kan jag informera – jag hatar (även om ordet känns starkt) att träna.
Vet inte varför det har blivit så och tro mig, jag önskar att det inte var så. Och tro mig igen då jag säger att jag periodvis har försökt (försöker) att ändra på det.
Anledningen; jag gillar helt enkelt inte att svettas, har någon slags fobi mot det.
Folk må skräna om den fantastiska känslan som uppenbarar sig efteråt.
Okej, vet vad ni talar om men frågan är om den uppväger det obehag jag känner över en svettig kropp?
Man blir ful och luktar illa, lokalen stinker skunk och kläderna blir blöta och doftar urk.
Redan i omklädningsrummet uppenbarar sig min starka motvilja.
Varför i hela fridens namn ska alla träningskläder vara gjorda för kroppar som redan ser ut som Twiggykopior? (för er, en majoritet av mina läsare som inte vet vem Twiggy var kan jag berätta att hon var en extremt trådsmal supermodell på 70-talet). Allt, och menar då ALLT görs i obehagligt tajta material som smiter åt runt varenda kvadratmillimeter av min gräddfyllda kropp vilket gör att alla fettdepåer synligt exponeras. Är man hopplöst formlös är detta inte vad man vill se i de gigantiska väl utplacerade speglarna i träningslokalen.
Efter en stunds kämpande lyckas jag med konststycket att få på mig denna kroppsstrumpa till träningsdress, svettig som en travhäst - INNAN träningen ens har börjat.

Okej, kläderna på plats och träning igång.
Då uppenbarar sig alltid en smal, snygg, vältränad människa från Helvetet, jag ogillar starkt dessa perfekta personer som dessutom har mage (oftast extremt vältrimmad) att gapa om att ’kämpa och komma igen’.
Då blir jag ledsen, eller arg – allt beroende på dagsformen.
After avslutad självvald tortyr återstår den ultimata prövningen – att få av sig detta korvskinn till mundering.
Sen måste jag pusta och eftersvettas.
Därefter ska man duscha, vilket innefattar att blöta håret – man måste blöta håret!
Sen ska håret torkas och avslutningsvis ska man smörja in sig, klä på sig och ta sig hem.
Vips är detta 30-minutersträningspass uppe i en flera timmars förfarande. Minst.
Och skulle jag någon gång genomlida ett helt pass kan man sätta pengar på att jag får träningsvärk och inte kan röra mig på flera dagar.
Jag blir förpassad till att ligga hemma på schäslongen och äta choklad, känna mig eländig och älta att ’jag visste det, jag visste det’.
Därför gillar jag inte att träna.

Våga vägra väga
/Carina

Stängda bloggar!

Bestämde mig för att idag ta en riktig rejäl bloggresa.
Skulle vända på varenda bloggsten, lusläsa inlägg och frottera mig i mollykreationer.
Gotta mig åt vårsäsong, Pre Spring och ljusa färger.
Det var planen.
Har en ganska gedigen lista på uppåt femtio olika Odd Mollybloggar (det finns helt sjukt många) plus en lista över bloggar som rör livet i allmänhet.
Det hela gick väl ganska bra tills jag upptäcker att fler och fler helt enkelt har stängt sina bloggar vilket betyder att de endast är ’öppna för inbjudna läsare’.
Inbjudna läsare???
Uppenbarligen är jag inte en av dem…
Bloggar man inte för att man önskar någon slags uppmärksamhet, nå ut med sitt budskap till omvärlden, få en stund i rampljuset samt få nya läsare och anhängare - eller?
Och vilka väljer man att bjuda in?
De som alltid kommenterar, de som alltid skriver snälla saker och de närmsta vänligaste vännerna?!?
Blir det inte lite av ’Klubben för inbördes beundran’ över en sådan blogg?

Min iver dog ut i samma hastighet som snön satte Stockholm i ett nytt järngrepp.
Tanken på att ta mig igenom hela listan dog ut.
Jag var varken utvald eller invald.
Kände mig pestsmittad och utstött.
Själv lider jag uppenbarligen av notabilitetssyndrom eftersom jag varje gång min besöksräknare stiger över 100 gör dubbla frivolter.
Jaaa, läs läs läs…
Är en notorisk credjunkie som suger i mig varenda kommentar, blir lycklig som ett barn om mina krönikor uppskattas och skulle sannolikt inte drömma om att stänga igen bloggen.
Fast de e ju jag.
De ’andra’, de med en smula integritet och som visar dagens med avklippta huvuden samt använder pseudonymer tänker förmodligen annorlunda.
Jag är en simpel ’Bloggwannabee’ – helt utan självrespekt och elegans.

Jämmerliga
/Carina

Förlust!

Har idag lidit en stor förlust.
Jag har förlorat en strumpa.
Ehhh, en strumpa???? – hör jag hur ni tänker.
Japp, en strumpa!
Det är med en viss stolthet jag kan förkunna att antalet förlorade strumpor under mina år i stort sett kan räknas på en hand.
Jag har ALDRIG förstått mig på dessa människor som hävdar att det finns underjordiska väsen som äter strumpor i tvättmaskiner, torktumlare eller för all del i tvättkorgen.
ICKE, sådant snack är förstås bara uppdiktad rappakalja och ett utryck för sitt egna slarviga sinnelag.
Jädrar anamma vad jag är präktig.
Fakta kvarstår, antalet förlorade strumpor är få.
Jag har sökt med ljus och lykta.
Letat bland dammråttorna under sängen och soffan. Sökt i gömmor och vrår men strumpan går inte att finna.
Lider med den nu ensamma varelse som ligger någonstans och känner sig bortglömd och utstött. Känner mig som en uslig. Nedstämd.
Som en som inte kan hålla ordning på saker å ting.
Nu vore det här inte hela världen om det inte var för att denna har en text broderad på sig vilket betyder att jag inte kan para ihop den med andra udda strumpor (klart att jag har en korg för udda strumpor, där lägger jag alla som blir kvar när någon gått sönder – på det sättet kan jag återvinna hur många strumpor som helst (å präktigheten når nu oanade höjder)).
Så, för första gången på många, många år lider jag nu en strumpförlust.
Äger för övrigt inga Odd Molly strumpor.
Förutom att jag inte riktigt har förstått när jag skulle använda dem skulle förlusten bli mig outhärdlig om jag förlorade någon av dessa dyrgripar.
Den potentiella sorgen vill jag inte utsätta mig för.
Därför kommer jag aldrig köpa mig ett par Odd Molly strumpor.

Strumplessen
/Carina

Telefonvett

Sa idag adjö till en vän.
Jag adopterade bort ’min’ Lovely Knit i military, vi blev aldrig så genuint tajta vänner som jag hoppats på.
Vår kärlek kändes inte riktigt äkta, vilket egentligen är dömärkligt för färgmässigt borde vi varit som skapta för varandra.
Ibland får man helt enkelt se till andras bästa.
Efter moget övervägande lades den ut på Tradera för att idag överlämnas till Ingrid från Västerås.
Hon verkade vara en trevlig prick varför bortadopteringen kändes bra.
Livet går vidare.
Funderade, kan vi ta och komma överens om en sak?!?
Lite vett och etikett i telefon.
Tänker då inte på det mindre trevliga sätt jag bemötte ovan nämna Ingrid då hon ringde.
Jag var nämligen övertygad om att det var en telefonsäljare, hmpf…
Men nej, så var icke fallet.
Tillbaka till telefon.
Först och främst ska man alltid svara med sitt namn, ett ’hallå’ är ’BIG NO NO!’
Okej, ser man vem som ringer t.ex. man/make/partner etc. kan man väl få svara ett ’halloj’ – fast bara då.
Vänta nu, när telefonen ringer 04.15 kan ett ’hallå’ även vara befogat – för vem tusan ringer vid den tiden ??? (Bortsett från sönerna när de är på villovägar och behöver assistans. Att hjärtat vid denna tidpunkt l hinner slå tripplaslag, ett andningsuppehåll är obehagligt nära samt att jag är en hundradelssekund från en hjärtinfarkt må vara hänt, ringer de – lever de).
Modern mobiltelefoni i alla ära, men trots ny teknik händer det allt som ofta att samtalet bryts. Alltså inte de nattliga utan de dagliga.
Och det är här som min upprördhet kommer in i bilden.
Har ni ingen koll eller???
Syftar på den oskrivna lag som finns, den enkla regel som råder.
Läs nu noga – ’Bryts samtalet ska den som ringde upp, ringa upp igen’
Man ska alltså INTE korsringa varandra.
Resultatet blir då bara att det är upptaget hos båda och irriterade stämning uppstår.

Dagens visdomsord
Sälj din kofta om du inte gillar färgen
OCH
Blir du uppringd och samtalet bryts – vänta och låt den uppringande ringa upp igen.
Såja, det var väl inte så svårt.
Ännu en god gärning att lägga till handlingarna.

Ringaren av Fagersjö
/Carina

Julen

Hur tusan ska man bli av med julen när det fortsatt ter sig så fin och bekväm ut här inne???
Ute strålar solen svagt igenom det annars ganska kompakta molntäcket som lagt sig som ett lock över Stockholm.
Det finns torra fläckar på marken och fåglarna börjar så smått förkunna att någon slags vår är på gång.
Där ute ja.
Här inne blommar julblommorna fortsatt i full prakt och inte har jag hjärta att slänga iväg dem då heller.
Julen vara ända till Påska, eller hur heter det?
Föresten skulle jag inte orka ens om jag ville.
Lever mentalt och fysiskt fortsatt kvar i julledighetstempot, eller nå´t.
Har drabbats av en total trötthet, seghet, svaghet och utmattning.
Nej, det har inget med vinter eller vår att göra.
Det har med mig att göra, jag sover som en gris.
Igår somnade jag och Dessan redan halv åtta, hon försökte väcka mig vid sju i morse men beordrade henne till att sova en timme till, vilket hon gjorde utan större ansträngning.
Tog en promenad, fixade det allmänna och sitter här nu – så in i bengen trött!
Har en lång lista över ’borden’ som borde göras.
Kämpar mig till yttepyttesmå framsteg att beta av listan.
Var sak har sin tid.
Att göra någonting är bättre än att göra ingenting – jag satte igång att knäcka julens kvarvarnade nötter.
Visst låter det klokt OCH sunt - sån är jag, smått hela tiden.
Jorusåatteeehhh…
NEJ, Lat är vad jag är!
Lat och trött.
Ingen vidare strålande kombination.
Funderar över något kul ställe att åka till.
Kommer på att det är körförbud på bilen, har visst missat att besiktiga den.
Har ju så sjukt mycket att göra, host host…
Det är egentligen skämmigt.
Att jag ens ids att berätta en sådan sak?!?

Tidsmarodören
/Carina

Fredagstankar

Jädrar i havet vad denna vecka har gått fort.
Svisch var den förbi och jag sitter åter här med mitt Fredagsmail.
Veckan inleddes ledsamt med beskedet om att Emil, ’vår’ innebandyvirtuos hastigt avlidit.
Knappt 24, känns så sorgeligt.
Den sorgen har jag burit med mig, den har präglat mitt jag och påverkat mig mer än vad jag trodde var möjligt.
Det som sker det sker – långt bortom vår påverkan.
Ta vara på dagen.
Det är så enkelt att säga enklare att skriva men inte lika lätt att göra.
Jag är usel på det.

I tidens anda har vi varit nyttiga i massor – GI nyttiga.
Inte en potatis, ingen pasta, inget bröd, inget ris å ingen smaskig semla har passerat våra gommar.
Kul, vettetusan.
Nyttigt, njo det måste jag erkänna
Viktminskning, efter tre veckors GI- två kilo
Glad, nää – snarare irriterad på den usla utdelningen, vaff…
Nu är det fredag och inget vin får man dricka, känner mig lite vrång.
Perre förmanar om vita veckor, kolhydratsmängder, glykemiska index och kaloriintag.
Jag pustar och slänger mörka blickar.
’Men ta ett glas om du vill’, säger han och ler i mjugg.
’Näe, inte själv’, svarar jag – inte för att det på något sätt är en tävling men jag vill ju inte förlora kolhydratkriget…
När jag var yngre tyckte jag att ensamdrickande var det mest dystra som fanns. Den som på egen hand öppnade en flaska vin var inte bara tragisk, han var dessutom sannolikt alkis. Eller på god väg att bli. Ingen ’normalfungerande’ människa i min värld öppnade en flaska vin själv.
Detta var min fulla övertygelse och i den tron har jag levt – har inte druckit själv och tänker inte börja nu. För mig finns en viktig skiljelinje, att ta något glas vin i gott sällskap är okej men att dricka ensam är ett varningstecken.
Jodå, vet att jag nu totaldissar Sveriges singlar och nekar dem rätten att avnjuta den ädla druvan på egen hand. Det är okej, helt okej – kör på ni.
Det är bara jag som manglar ut lite av mina förutfattade meningar och dubbla moraliska budskap – Så de e lugnt, ta ni ert vin, sitt där hemma på kammaren, ensamma och bittra. Dränk era sorger i billigt Vino Tinto, skrik ut er sorg över ensamhet, hjärta och smärta – Eller avnjut det hela med en god bok, en bra film i lugn miljö, njut av friden med egen tid och gläds åt att få rå dig själv.
Det är inte fy skam det heller.…
Lite vuxnare, lite klokare tror jag numera att det mest handlar om sinnesstämning.
Att det är hur man mår som gör skillnaden mellan tragik eller njutning.
Ta gärna ett glas på egen hand men drick aldrig då du är ledsen.

Imorgon är det match igen.
Sharksen möter Tullinge på den lite udda tiden 14.30
Sönerna roar sig på egen hand

Pimplaren
/Carina

Belöning

Fick idag ändan ur ’den berömda’ och var till bilverkstaden för att besiktiga mina tre krockskador.
Den näst senaste fick jag som bekant lite trassel med då kvinnan i bilen ’helt plötsligt - i efterhand’ (puckot) hävdade att jag skulle ha kört på henne.
Som väl var fanns det en klok person på försäkringsbolaget som insåg det orimliga i det hela och jag ’vann’.
Tid bokades ’redan’ till den 15 februari – jo jag tackar...
Efter avslutat ärendet var jag åter värd någon slags belöning.
Mitt belöningssystem påminner lite om när man rökte (iofs 15 år sedan). Först gör man något nyttigt, kan vara utföra uppdrag som städa, vattna blommor etc. – därefter kommer belöningen i form av ’en cigg’.
Sedan cigaretternas uttågande ur mitt liv (varken sörjda eller saknade) har jag belönat mig på andra sätt. En tröja, ett prydnadsföremål, goda middagar osv.osv. Då det nu råder ’barkbrödstider’ finns det ganska tydliga regler i mitt belöningssystem, ’se, prova men inte köpa’ är en av dem. Så att ’bara’ testa några Mollysar är en oförarglig företeelse och drabbar ju ingen ’fattig’…
’Kränga på’ var ordet, suck – det goda humöret fick sig en törn.
Insåg att om knapparna i en ’trea’ inte ska spreta som vindögda kackerlackor är det motion som gäller.
Jag vet.
Tusan så jag vet det.
Och jag försöker verkligen, jag lovar.
Men om promenader är så sunda som vissa påstår så skulle brevbäraren praktiskt taget vara odödlig. Tänk på valen som simmar hela dagarna, alltid i rörelse och bara äter nyttig fisk, den är tjock som en eeehhh tunna! Kaninen hoppar , studsar äter grönt och springer mest dygnet runt men lever ändå bara i 5 år.
Så jag tänker.
Sköldpaddan springer inte, hoppar inte, är inte tjock, kommer alltid sist, rör sig praktiskt taget nästan inte alls men lever i 150 år.
Jag känner lugnet, slappnar av, lutar mig tillbaka och tänker sitta här de närmsta 100 åren.
Äta grönsaker, dricka gott och utföra badrumsbesök.
That´s all I need

Paddan
/Carina

Humör

Trots att jag här om dagen utförde en gigantisk storhandling var jag idag tvungen att komplettera. Förstås.
Tog bilen till Centrum.
Gick mellan butikerna när en mobilsäljare kliver fram och frågar vem jag ringer med.
Ni vet. Ni kan typen.
’Vem JAG ringer med?’
Ja, säger han och mer eller mindre blockerar min väg, ’Vilken operatör ringer du med?’
Säljaren, en spoling knappt torr bakom öronen ler brett.
Jag ser att han tror att jag, ’Tanten’ framför honom inte har förstått frågan och han väntar ivrigt på att börja briljera med mobiltermer och abonnemangsformer.
Han fortsätter att le och väntar tålmodigt på mitt svar.
Men si han vet inte vem han har framför sig.
Det är nämligen få saker som kan göra mig heligt förbannad, påstridiga säljare är en av dem.
(Den andra är för övrigt irriterande telefonsäljare, dem brukar jag dock med varm hand överlämna till Perre. Han är något av specialist på att lura in säljarna i ett ’safe corner’ det genom att inledningsvis verka uppriktigt intresserad och ställa vänliga frågor, när han vädrar minsta osäkerhet slår han till som en hök. I de lägena är han INTE lätt att tas med, med intelligenta frågor hugger han som en kobra, han kan vara grym, hänsynslös och rent superjobbig. Efter en stund brukar den nu rejält möra och tillknycklade säljarna be om att få återkomma, vilket de aldrig gör…)
Tillbaka till mig.
Jädrar i havet, det bara blixtrar till och jag känner hur handen knyts i fickan.
Grrrr…. strunt i det du din din förb%&!&%.... lus.
Vet inte vad som far i med mig i dessa lägen men jag tappar totalt konrollen.
Blir förskräckligt arg, irriterad, otrevlig, tokig och blindgalen (jodå, klart jag vet att de bara gör sitt jobb) men jag blir obehagligt störd av just påhoppande säljare.
Innan adrenalinet tagit överhand och jag ställer till med en scen brukar jag hinna sansa mig.
Om jag inledningsvis är på ett strålande humör har jag numera lärt mig att hantera det hela genom glatt säga, ’Företaget betalar, så tyvärr’ och med stolta målinriktade steg vandra vidare.
Detta kan fungera, om förutsättningarna är goda…
Idag var inte en sådan dag och det enda totalt obegripliga jag får ur mig är ’Vaff%&!&?! spelhmpf.. de för jä&%!?!% roll, sköt du ditt så skÖ?&!&!? jobb så fix?!%¤!? jag min telf=!?!&%on’.
På grund av min puritanska ådra kan jag som bekant inte kan ta dessa kraftord i min mun så därför blir det mest ett ohörbart mumlande.
Men med ögon svarta som natten skickade jag giftpilar i atomfart mot den nu ganska frågande säljaren.
Efter att ha träffats av DEN blicken tror jag han förstod vad jag tyckte om hans fråga.

Den hemske
/Carina

Att andas...

Ibland tappar man farten.
Luften går ur.
Man hamnar i någon slags energisparfunktion, kryper ihop i soffan och gör bara det nödvändigaste.
Dessa farthinder kan dyka upp vid de mest oväntade tillfällena.
Jag kan vara inne i ett ’flow’ och känna att ’de går bra nu’ men så kommer en ynka liten motgång och vips dyker jag ner i gruvan.
En sak som kan få mig att kliva in i mörker är att betala räkningarna. Sånt är trist, fruktansvärt trist.
Perre uppmanar till restriktioner och sparande och jag vet. Jag vet precis och jag skäms över dålig karaktär Odd Molly begär och dyra middagar.
För första gången i mitt vuxna liv skulle jag nu oxå betala in moms för företaget. Jag hatar sånt.
Alltså inte momsen isig utan det faktum att inte veta hur man gör, varför man ska göra det och när man ska göra det???
Hur mycket jag än läser och folk förklarar så står jag där som ett UFO och inte förstår, vill inte fatta. Jag är en smitare, undviker det krångliga, det svåra – det oförståbara.
Det händer att jag säger att jag fattar, mest för att slippa det pinsamma i att stå som ett levande frågetecken. Inte så smart, men det var ju just det…. inte så smart…
Ett annat personligt nederlag är att bjuda på middag och känna att den inte blev sådär toppenbra som man önskat.
Jag och Perre glufsar glatt i oss som om vi inte har sett fast föda på flera veckor men när gästerna inte gör det samma inser jag att min matlagningsförmåga har lite kvar att önska och att tv-programmet ’Halv åtta hos mig’ får vänta.
Ibland är jag så nedrans tuff och tror jag kan ta hela världen med storm, slänger glosor omkring mig, vet mest och bäst och känner mig smått oövervinnerlig.
Andra stunder lider jag av en irrationell skräckkänsla mot personlig kritik. Inget jag gör blir bra, jag duger inte till något och kan liknas vid en liten lort.
Vad är det som händer?
Ena stunden en cool Carro och nästa en decimerad lus som snuddar till en smått överdriven överkänslig onormalt ömhudade människa.

Fick här om dagen ett sorgligt besked.
En av ’mina’ -87:or (ja, de är mina 87:or å kommer alltid så vara) tragiskt hade avlidit, oklart vad som hänt.
Han var en toppkille, en sån man gillar.
Det här är femte killen på lika många år som jag på ena eller andra sättet har haft en personlig relation till som olyckligt har gått bort.
De var alla vänner till mina söner och i samma åldrar.
Bra killar, sportiga, trevliga fantastiska människor i början av sitt liv.
Sådant ska inte hända, FÅR inte hända!
Det är när man nås av ett sådant besked man får lite perspektiv på livet och på hur lite man vet. Man surar och är grinig mot dem man älskar, det är så dumt, så nedrans dumt.

Ta hand om varandra
/Carina