Åka tunnelbana

En vecka i samhällets tjänst.
En vecka bunden till tidtabeller och inställd tåg
En vecka tillsammans med de utstötta, överblivna och en å annan som utav någon för mig outgrundlig anledning föredrar att åka med stadens kommunala färdmedel.
Okej, jag erkänner det finns faktiskt några fördelar med att åka tunnelbana.
Man slipper trängselavgift och dyra parkeringspengar.
Efter att ha köpt mitt första månadskort på 25 år, provat ’dra’ det genom spärren, försökt ’visa upp’ det för spärrvakten och lagt det på fel ’läsare’ börjar jag nu komma in i rutinen.
Denna första vecka har jag ägnat mig åt att studera folk.
Vet ni egentligen hur mycket folk det finns i tunnelbanan???
När jag kliver på vid station nummer tre (runt 07.00) är nästan samtliga sittplatser redan upptagna, några stationer senare är det ’Tokyovarning’, folk tokpressar sig in i vagnarna.
Sen sitter de där glosögda, sammanbitna med bister uppsyn.
Håller på sina platser, ’pinkar’ in sitt tillfälliga revir, man läser Metro, fördjupar sig i någon bok, lyssnar på musik, messar och - det senaste, surfar på sin Ipad.
Det är obehagligt många som luktar illa.
Det är inte lika många som doftar gott.
En del verkar ha gått upp i gryningen, fixat frillan, lagt makeup för fest och klätt sig för Nobelmiddag medan andra ser ut komma direkt från sängen.
Färgen som gäller bland tunnelbanefolket är svart, närmare 90% av alla (inklusive mig själv) är klädda i svart (ännu inte en Odd Molly så långt ögat nått).
På andra plats kommer rött tätt följt av den gamle klassikern beige. En å annan piffar upp sin dystra klädsel med en färgstark accessoar (företrädesvis en halsduk).
En sak har de alla gemensamt – de ser uttråkade och beslutsamma ut, speciellt på morgonen.
Annat är det på hemresan.
Då har stämningen förändrats och man kan ana en spänning i luften, det är fortfarande lika mycket folk men nu skrattar och ler de. Man gör villigt plats åt nypåstigna och smilar välvilligt mot andra trots knuffande och skuffande.
Först tänkte jag att det var en tillfällighet, att alla bara råkade vara extra glada just denna dag. Men ganska snart insåg jag att det var så – man var helt enkelt gladare och positivare på väg hem.
Å ja - jag förstår att folk springer och kastar sig in i vagnen trots att nästa tåg kommer om 8 minuter för bland det mest trista du kan företa dig är att stå och hänga på en dragig, skränig, trist tunnelbaneperrong.

Ikväll ska jag 'äntligen' hämta min bil från verkstaden, min älskade lilla bil.
I helgen flyttar Sebban ut ur sin lya.
En epok, om än en kort sådan går i graven.
Jag, Pelle & Loppan hjälper till.
I övrigt inget att rapportera.

Resenären
/Carina