Att andas...

Ibland tappar man farten.
Luften går ur.
Man hamnar i någon slags energisparfunktion, kryper ihop i soffan och gör bara det nödvändigaste.
Dessa farthinder kan dyka upp vid de mest oväntade tillfällena.
Jag kan vara inne i ett ’flow’ och känna att ’de går bra nu’ men så kommer en ynka liten motgång och vips dyker jag ner i gruvan.
En sak som kan få mig att kliva in i mörker är att betala räkningarna. Sånt är trist, fruktansvärt trist.
Perre uppmanar till restriktioner och sparande och jag vet. Jag vet precis och jag skäms över dålig karaktär Odd Molly begär och dyra middagar.
För första gången i mitt vuxna liv skulle jag nu oxå betala in moms för företaget. Jag hatar sånt.
Alltså inte momsen isig utan det faktum att inte veta hur man gör, varför man ska göra det och när man ska göra det???
Hur mycket jag än läser och folk förklarar så står jag där som ett UFO och inte förstår, vill inte fatta. Jag är en smitare, undviker det krångliga, det svåra – det oförståbara.
Det händer att jag säger att jag fattar, mest för att slippa det pinsamma i att stå som ett levande frågetecken. Inte så smart, men det var ju just det…. inte så smart…
Ett annat personligt nederlag är att bjuda på middag och känna att den inte blev sådär toppenbra som man önskat.
Jag och Perre glufsar glatt i oss som om vi inte har sett fast föda på flera veckor men när gästerna inte gör det samma inser jag att min matlagningsförmåga har lite kvar att önska och att tv-programmet ’Halv åtta hos mig’ får vänta.
Ibland är jag så nedrans tuff och tror jag kan ta hela världen med storm, slänger glosor omkring mig, vet mest och bäst och känner mig smått oövervinnerlig.
Andra stunder lider jag av en irrationell skräckkänsla mot personlig kritik. Inget jag gör blir bra, jag duger inte till något och kan liknas vid en liten lort.
Vad är det som händer?
Ena stunden en cool Carro och nästa en decimerad lus som snuddar till en smått överdriven överkänslig onormalt ömhudade människa.

Fick här om dagen ett sorgligt besked.
En av ’mina’ -87:or (ja, de är mina 87:or å kommer alltid så vara) tragiskt hade avlidit, oklart vad som hänt.
Han var en toppkille, en sån man gillar.
Det här är femte killen på lika många år som jag på ena eller andra sättet har haft en personlig relation till som olyckligt har gått bort.
De var alla vänner till mina söner och i samma åldrar.
Bra killar, sportiga, trevliga fantastiska människor i början av sitt liv.
Sådant ska inte hända, FÅR inte hända!
Det är när man nås av ett sådant besked man får lite perspektiv på livet och på hur lite man vet. Man surar och är grinig mot dem man älskar, det är så dumt, så nedrans dumt.

Ta hand om varandra
/Carina