Mitt liv som Projektassistent

Hej, lever…
Tänkte bara säga det. Att lag lever alltså.
Om det mot förmodan var någon som undrade?!?
En snabb sammanfattning av mina dagar ser ut på följande sätt.
Åka tunnelbana, jobba, äta, jobba, åka tunnelbana, äta och sova.
Det blir liksom inte mer än så, jag har intagit formen av en humorbefriad osocial individ.
Har konstaterat att man blir sådan av att åka tunnelbana.
Det kan också förklara min totala avhållssamhet från Bloggvärlden. I min nya miljö tillåts inte bloggning, Facebook och Twitter (alltså, ni fattar va!!!)
Sitter med en luddig massa i huvudet där de få vettiga tankar som tränger sig på febrilt kämpar för att komma ut i dagsljuset..
Det jag ska lära är väl ingen direkt raketforskning men extremt komplicerat för mina numera ganska insomnande hjärnceller.
Såg att det var någon vänlig själ som också undrade vad jag gör/ska göra - om sanningen ska fram är detta ännu lite oklart (beroende på synvinkel jag vs arbetsgivare).
På pappret är min titel ’Projektassistent’ vilket i runda slängar betyder att jag ska ta emot anmälningar, granska fullmakter, sätta ihop info samt närvara vid diverse företags bolagsstämmor samt införliva ett lugn i denna stressiga tillvaro.
Japp det är sant, varenda ord.
Uppdraget är från nu till mitten av maj - är det tänkt…
Förvaltning, likviditet, ekonomi, penningvärlden, aktier, bolagsstämmor, utdelningar, acklamation, votering, avstämning, vp-konton och emittenter är några av de nya ord som ganska oväntat har börjat ingå i min vokabulär – jisses amalia (undrar förtvivlat vilka ord som de har ersatt???) Även om kavajerna en gång i tiden hängde på rad i garderoben har ambitionen att komma in på finansmarknaden varit obefintlig.
Jag har med varm hand och glädje överlåtit allt som rör ekonomi och aktier till min bättre hälft, Perre är fantastisk på sådant.
Annan orelevant information är jag sitter mitt i smeten (säkerligen en dröm för vissa) och enda sättet att inte bränna pengar (lufta plastkort) på lunchen är att helt enkelt inte ge sig ut.
Medhavd lunch inmundigas därför i den gallerförsedda bunker där jag tillbringar dagarna.
Jag är utan konkurrens äldst på stället (något av Mor Hulda goes City), mina medarbetare är alla fnissigt trevliga, extremt unga och obehagligt ambitiösa.
Allt är bara sååå spännande.
För det är så man ska tycka, att allt är intressant och spännande. Gör man inte det uppfattas man som märklig. Jag är en märklig person.

Märklig
/Carina