Vacker med spackel!

Som alla (kanske inte alla men i alla fall en stor del) kvinnor känner jag ibland ett behov av att göra mig fin.
Göra mig vacker.
Rensa porer, vaxa ben, smörja och härja.
Idag var en sådan dag.
Av min mamma har jag fått några fantastiska ansiktsmasker.
Dessa ska med fördel läggas på när man har gott om tid på ett väl rengjort ansikte.
Masken ska sedan torka in i huden under cirka 20-30 minuter.
Tvättar och smörjer in, lägger mig iförd badrock med benen högt i soffan. Njuter.

’Pling plong – pling plong’, det ringer på dörren.
Dessi skäller och jag skuttar upp, helt omedveten om maskens existens i ansiktet.
Travar ner för trappan och öppnar ytterdörren.
Framför mig står två kids i 10-11 årsåldern.
De stirrar skräckslaget på mig.
Trodde först att deras livrädda miner berodde på Dessis skällande tills jag insåg att det är mig de stirrar på.
Ni som har haft den här typen av ansiktsmask vet att när den stelnar är det nästan omöjligt att prata.
Ansiktet blir stelt och när man försöker säga något förvrids det i en skräckinjagande grimas.
Det ena barnet vänder och springer skrämt mot grinden.
Det andra barnen (den något tuffare får man förmoda) stannar och frågar stammande om jag vill köpa Jultidningar.
Ehhh, jultidningar i augusti???
Försöker i mitt förvridna stela tillstånd att le så gott som det går medan jag provar att klämma fram ett skrovligt ’näe dack, hal inga pänga’
Barn två säger (säkert tacksamt) ’okej’ och vänder snabbare än blixten och springer ikapp sin kamrat – dock ut utan att stänga grinden.
Jädra snorvalpar…
Inte stänga grinden efter sig, suck – dagens ungdom.

Ska man vara fin får andra lida pin
/Carina