CLE1960 - Instagram å jag liksom!

tisdag 1 februari 2011

Att andas...

Ibland tappar man farten.
Luften går ur.
Man hamnar i någon slags energisparfunktion, kryper ihop i soffan och gör bara det nödvändigaste.
Dessa farthinder kan dyka upp vid de mest oväntade tillfällena.
Jag kan vara inne i ett ’flow’ och känna att ’de går bra nu’ men så kommer en ynka liten motgång och vips dyker jag ner i gruvan.
En sak som kan få mig att kliva in i mörker är att betala räkningarna. Sånt är trist, fruktansvärt trist.
Perre uppmanar till restriktioner och sparande och jag vet. Jag vet precis och jag skäms över dålig karaktär Odd Molly begär och dyra middagar.
För första gången i mitt vuxna liv skulle jag nu oxå betala in moms för företaget. Jag hatar sånt.
Alltså inte momsen isig utan det faktum att inte veta hur man gör, varför man ska göra det och när man ska göra det???
Hur mycket jag än läser och folk förklarar så står jag där som ett UFO och inte förstår, vill inte fatta. Jag är en smitare, undviker det krångliga, det svåradet oförståbara.
Det händer att jag säger att jag fattar, mest för att slippa det pinsamma i att stå som ett levande frågetecken. Inte så smart, men det var ju just det…. inte så smart…
Ett annat personligt nederlag är att bjuda på middag och känna att den inte blev sådär toppenbra som man önskat.
Jag och Perre glufsar glatt i oss som om vi inte har sett fast föda på flera veckor men när gästerna inte gör det samma inser jag att min matlagningsförmåga har lite kvar att önska och att tv-programmet ’Halv åtta hos mig’ får vänta.
Ibland är jag så nedrans tuff och tror jag kan ta hela världen med storm, slänger glosor omkring mig, vet mest och bäst och känner mig smått oövervinnerlig.
Andra stunder lider jag av en irrationell skräckkänsla mot personlig kritik. Inget jag gör blir bra, jag duger inte till något och kan liknas vid en liten lort.
Vad är det som händer?
Ena stunden en cool Carro och nästa en decimerad lus som snuddar till en smått överdriven överkänslig onormalt ömhudade människa.

Fick här om dagen ett sorgligt besked.
En av ’mina’ -87:or (ja, de är mina 87:or å kommer alltid så vara) tragiskt hade avlidit, oklart vad som hänt.
Han var en toppkille, en sån man gillar.
Det här är femte killen på lika många år som jag på ena eller andra sättet har haft en personlig relation till som olyckligt har gått bort.
De var alla vänner till mina söner och i samma åldrar.
Bra killar, sportiga, trevliga fantastiska människor i början av sitt liv.
Sådant ska inte hända, FÅR inte hända!
Det är när man nås av ett sådant besked man får lite perspektiv på livet och på hur lite man vet. Man surar och är grinig mot dem man älskar, det är så dumt, så nedrans dumt.

Ta hand om varandra
/Carina

12 kommentarer:

  1. Ack vad jag känner igen mig i det du skriver....Tragiskt med killen som dött, är man född 87 ska man leva många år till. Och det är väl en klen tröst, men du är förbannat snygg i håret:) Kram (från en till som hatar att betala moms;)

    SvaraRadera
  2. Att hamna i en svacka verkar vara populärt just nu :-( Inget kul alls!!! En liten tröst är att vi går mot ljusare tider och "snart" är det sommar ;-(
    Trist med -87an som avlidit. Det får en till att tänka efter och att man borde ta vara på all den tid man har... Det gör man ju tyvärr inte alltid...

    Många kramar.

    SvaraRadera
  3. Det är verkligen skitjobbigt när man dimper ner så där. När det händer mig brukar jag försöka tänka ut en enda rolig liten grej som jag ska göra under dagen. Det kan vara något så litet som att prova en ny kaffesort när jag går och handlar eller att jag ska tillåta mig själv att gå tidigare från jobbet och bara dra runt lite. Funkar i bland och i bland inte alls. Just nu funkar inget -allt är upp och ner sedan jag slängde mina kompisar och trots att det är 3 veckor sedan vaknar jag fortfarande på nätterna och vill röka. I går började jag grina ett par gånger utan orsak - lite jobbigt men jag har varnat mina kollegor ;)Vilken uppsats det blev - sorry.
    Kramar

    SvaraRadera
  4. Vad tragiskt med "din" kille :( Så onödigt när unga människor går bort alldeles för tidigt.

    Vad gäller deppigheten så lider jag också av den just nu. Ena dagen känns det ok för att i nästa orkar jag inte företa mig något alls. Jag tror att vi behöver lite sol, ljus och värme. Ljusterapi kanske?

    kram

    SvaraRadera
  5. Hej där!

    Oj så tråkigt med killen, född 87 är ju ingen ålder alls.

    Men inte är det väl något fel på din matlagning, du lagar ju kanongod mat. Lite för god för figuren möjligtvis. ;-)

    Kan fortfarande känna den där förrätten smälta på tungan. *mums*

    Ha nu en mysig vecka!

    Kraaaaaaam

    SvaraRadera
  6. Fint inlägg och jag tror att vi är många som känner igen oss. Men sånt här "ska" man ju inte prata om du vet. Av någon j*a anledning anser samhället att man är stark när man låtsas, när men inte visar något. Jag anser att det är tvärtom. Jag är fö som du men på ett annat plan. Jag avskyr att lära mig nya saker inom vissa områden. Jag är en sådan som avskyr att vara nybörjare. Jag vill kunna direkt och alltså kan jag undvika att lära mig nya saker. = jag smiter tills jag verkligen måste ta tag i det. Totalt rubbat för när man väl tar sig an det hela är det sällan direkt svårt eller direkt jobbigt. Men tankarna innan är ofta desamma.

    Väl skrivet donnan! Som alltid. Kramar

    SvaraRadera
  7. Jag tänkte skutta in och peppa dig lite. Men det funkar inte för det hade bara blivit fejk som fan. För jag är på typ ganska samma humör som dig just nu. :o( Så det kan ju kanske vara lite "skönt" att känna att man inte är ensam i alla fall, så det får väl bli peppet.
    Och du är långt ifrån ensam om att inte fatta vissa grejer, jag räcker upp handen direkt.
    Skitjobbigt när unga människor dör, har varit med om det själv flera gånger och det är svårt att släppa trots åren som går. Men absolut att man börjar tänka efter över sitt eget liv.
    Hoppas du är lite piggelinare imorgon. KRAM!!!

    SvaraRadera
  8. Men vet du, så där känner du (och många andra med dig) för att Du/vi är just människor!!

    När jag var svårt sjuk sa en klok person till mig "Det är inte säkert att livet blev precis som du tänkte dig, men det innebär inte att det blir sämre för det..." så många gånger har dessa rader lyft mig.

    Dock tänkte jag _inte_ på den unga människan som lämnade jordelivet med dessa rader. Det finns aldrig en bra förklaring när en människa inte längre finns.

    You know girl, efter regn kommer alltid solsken.

    Kramen,
    Ingrid

    SvaraRadera
  9. Att ha perspektiv på livet är så viktigt. Det finns så mycket hemskt som händer runt omkring oss så man måste tänka på att ta vara på sitt liv och allt fint som finns i det.

    SvaraRadera
  10. 1987... lika gammal som min äldsta dotter... Jisses... då har man ju knappt börjat leva ju... Beklagar.

    Håller alla tummar att det känns liiite lättare när du slår upp dina trollögon i morgon bitti ♥

    SvaraRadera
  11. Nej, jag skrev ett inlägg om kärlek, humor, känslor och maktlöshet. Men det kom inte med och nu är jag helt tom...
    Återkommer under dagen...

    SvaraRadera
  12. Tycker om dina inlägg. Du är så klok. Kram!

    SvaraRadera